Till min älskade morfar

Det här kan vara ett av de mest personliga blogginläggen jag skriver. Men det är för att jag vill att en människa som betytt så mycket för mig inte glöms bort.

Min älskade morfar dog den 9 maj. Det var otroligt tungt att hantera även om det var väntat.

Den natten grät jag hela vägen hem på spårvagnen. Efter det kunde jag länge inte tillåta mig själv att sörja. Det var en för stor sorg, det var för nära, för mycket att hantera och jag kunde inte tillåta mig själv att ramla ned i sorg och inte komma upp igen.

Det var inte förrens hans begravning som jag kunde gråta ut och ta farväl av en morfar som alltid kommer vara en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Min morfar läkaren och kirurgen som reste över halva jorden och som jobbade med att utforma beredskap inom försvars- och katastrof medicin  i svensk sjukvård.

Min morfar som uppmuntrade mig att läsa och lyssna på musik. Han som diskuterade egyptologi och hajar med mig när jag var sju år och som älskade att lyssna på Carmen.

Min morfar som alltid lagade fiskpinnar till mig och som läste samma barnbok för mig när jag hälsade på. För att jag älskade den.

Min morfar som tillbringade en hel sommar med att hjälpa mig att bygga ett dockhus i kartong och som fnissade hysteriskt när vi spillde en burk rödfärg över hela garagegolvet.

Min morfar som var stoltast när jag sydde medeltidskläder och sjöng i kyrkan och i kör.

Min morfar som alltid lyssnade när jag kom över till honom som 18-åring i min första relation och grät över att hjärtat gjorde så ont och att allt var så jävla svårt.

Min morfar som var den första som fick reda på att jag var bisexuell och som svarade att "Ja, det hände inte när jag var ung men var lycklig och använd skydd så blir allt bra."
Och sedan satte sig ned med mig och pratade om skydd och vad jag behövde tänka på i relationer med kvinnor.

Min morfar som först av alla accepterade när jag var poly och som träffade mina två dåvarande partners först. Som fick min mamma och pappa att förstå att detta var vem jag var och som fick de att acceptera det hela med.

Min morfar som var den enda som jag bollade mina bokutkast och dikter med. Och som jag läste upp allt för på slutet. Jag lovade att det skulle bli något av det och det kommer det.

Min morfar som fortfarande, ända in i slutet, hängde med och diskuterade senaste forskningen med mig, som ville sätta sig in i digital spelkultur, lajv och brädspel och som alltid stöttade mig.

På han begravning tog jag farväl och vad mer var, jag fick sjunga honom in i evigheten och säga farväl på det sätt jag vet att han skulle älskat mest.

För älskade morfar, när jag hade sett klart Return of The King och kom springandes upp till dig samma dag och ville prata om filmen så kunde du berätta om Tolkien och hans liv.

Du var sådan, En lyssnare, en bevarare av förtroenden och hemligheter, öppen och accepterande och du gjorde mig alltid visare.

Tack morfar. För allt du gjorde och för allt du var för mig.

 Jag kommer sakna dig för alltid tills vi ses igen.