tisdag 10 juli 2018

Almedalen del 1: Nazisterna och vad deras närvaro gjorde

Som en del av er sett på min instagram och här så var jag under förra veckan i Almedalen. Jag åkte dit för Sverok eftersom det är en viktig arena för oss att närvara på och jag ska berätta mer om varför det är så viktigt, vad vi gjorde och mitt intryck av Almedalen i stort i nästa blogginlägg.

Men det jag måste börja prata om och ta upp innan dess är nazisterna.

Nordiska motståndsrörelsen, även kallad NMR, är en naziströrelse som under senare år fått ett ökat utrymme och framförallt ett uppsving i Sverige. Detta är gruppen som demonstrerade under Bokmässan (även om de inte kom så långt) och senare har haft flertalet olagliga demonstrationer i Göteborg.

Förra året var NMR i Almedalen vilket väckte mycket uppmärksamhet och framförallt protester. Detta året hade Region Gotland gett sig fan på att de inte skulle få tillträde och hyrt upp all mark.
Detta gick dock på röven då NMR senare fick tillstånd av polisen att under tre dagar, 5-7 juli, mellan klockan 16 och 17 använda talarplatsen på Hamnplan

Detta kände jag till när jag åkte till ön och jag var arg och upprörd över det såklart. Jag är inte förtjust i NMR alls och detta beror på att de är ett  hot mot mig vilket jag märkt aktivt när jag gått på stan. Jag märker det  även i deras propaganda om ett  Sverige fyllt med rena svenskar som dekorerar lyktstolpar och även i form av lappar som lagt på min och min partners dörrtrappa.

Jag var förberedd på att NMR skulle medverka begränsad tid i Visby och jag hade bokat min resa hem redan på fredag,

Men under måndagen i Visby kom nyheten att NMR hade beviljats ytterligare ett tillstånd av polisen, denna gång på Södertorg utanför RFSL:s lokal Lila Shala. De hade tillstånd att dela ut flygblad, ha bokbord och ha talarutrustning. Tillståndet gällde tisdag till söndag och fem timmar varje dag.

Fem timmar varje dag under fem dagar plus tidigare tillstånd för Hamnplan. Nazisterna hade fått fritt tillträde in i Visby.

Jag har svårt att beskriva min känsla när jag hörde detta. Jag blev varm och kall inombords. Livrädd och samtidigt rasande arg.

NMR är en nazistisk organisation som jag bäst kan beskriva som en terrororganisation och det var för mig helt obegripligt att de kunde få tillstånd att vara i Almedalen. Att de nu hade fått tillstånd att vara direkt utanför RFSL:s lokaler när just HBTQ är en av grupperna som NMR upprepade gånger uttalat hot mot och till och med misshandlat.
RFSL ungdom ställde in alla sina aktiviteter under Visby för de kände att de inte skulle vara säkert. Jag förstår de helt.

Hur katten kunde detta ske?

Av mina känslor var det ilskan jag fokuserade på mest. Den och insikten av att detta fick inte ske utan att protester.

Så under Almedalsveckan deltog jag i så många manifestationer och upprop som jag kunde. Redan under tisdagsmorgonen anordnade Make Equal ett upprop för att visa på hur många organisationer som protesterade mot NMR:s närvaro.

Detta är bilden vi tog och som delades i sociala media. Text och lista på medverkande hittas här

Senare på dagen gick jag och förbundsekreterare Alexandra även upp till Lila Shala och RFSL för att agera som en del i en mänsklig mångfaldsmur för att stötta deltagarna som skulle in till aktiviteter och seminarium.
En självklarhet att göra men det kändes samtidigt så futtigt.

På onsdagen var nazisterna överallt. Jag sicksackade mellan de när jag skulle ned till Almedalen och min tidigare förhoppning om att de skulle vara ett fåtal övergick i ett "Fuck i helvete var många de är."
De var kanske ett 70-tal som jag räknade till den dagen och nej det är inte mycket jämfört med alla som besökte Visby och Almedalen.
Men tro mig, när det är en grupp som aktivt vill ha ihjäl en och som delar ut flygblad om att hålla  Sverige rent så är 70 stycken väldigt många.
Jag svepte in mig i min ilska, höjde huvudet och gick rakt fram och vägrade se på dem. Vägrade böja på ryggen när jag gick förbi och gick med bestämda steg. Det var det enda jag kunde göra fast hjärtat bultade så hårt i bröstet.
Jag har aldrig känt mig så ensam.
Jag gick om min gamla chefs nya arbetsplats för att andas och vi stod och pratade om nazisterna och vart det gick fel.
Framförallt pratade vi om hur detta kan stoppas och vad vi som individer kan göra.

På torsdagen så gick jag och Alexandra ned för att bygga upp Make Equals skomanifestation.



Efter uppbyggnad hann jag bara stå en kort stund och langa skor innan jag var tvungen att springa till ett panelsamtal jag skulle medverka mot. Men det var så viktigt att ändå vara där, att visa att det nazisterna gör och vill är något som aldrig kommer accepteras i min värld.

Länk till video och artikel kan hittas här

Det tog mig sju minuter att i rask takt gå från Hamnplan till min slutdestination. På den tiden gick jag förbi tre grupper med nazister som delade ut flygplan samt passerade det främlingsfientliga partiet Alternativ för Sverige där de stod och pratade om "Det äkta svenska" och "Ut med Skäggbarn."
Jag var så arg och jag noterade att det var en mycket högre mängd nazister än under gårdagen.
På ett sätt var det skönt att de hade likadana kläder på sig. Det gjorde det lättare för mig att hålla koll på de.
Jag må vara arg men jag är inte dum och jag undviker att hamna ensam med nazister som upprepade gånger bevisat att de är aktivt farliga.

På eftermiddagen var det dock dags för Mångfaldsparaden där jag såklart gick med Sveroks eget Proud and Nerdy.
Mångfaldsparaden arrangerades av RFSL som en motvikt till nazisternas närvaro och det blev den största någonsin. Under en strålande visbysol gick 4000 människor och skanderade för kärlek och mot hat.

Vi viker oss aldrig! Heja Proud and Nerdy!

NMR stod längst paradvägen i klungor. De gjorde som de alltid gör, de filmade och fotade oss som gick i tåget.
Men vi var så många fler och våra röster hördes över hela Visby. Vi höll inte tyst och vi protesterade.

Fredagen finns inte mycket att säga om. Jag släpade min väska ned förbi NMR och Alternativ för Sverige mot färjan.
Från ett Almedalen där nazisternas närvaro ökat dag för dag och mot ett fastland där den enda skillnaden är att jag inte vet vilka som är nazister.

Och nu sitter jag hemma och skriver detta för att berätta vad det gör när NMR får vara i Almedalen.

Rasismen i dag normaliseras i en rasande fart där NMR:s närvaro i Almedalen bara är en pusselbit på vägen mot en verklighet där du inte får se annorlunda ut, älska vem du vill eller vara den du vill.
Det är en verklighet som vi såg under WWII och vad som än sägs så rör vi oss mot ett samhälle som blir alltmer likt detta.

FN har uppmärksammat Sveriges slappa hållning mot rasistiska och nazistiska organisationer och gett kritik flera gånger, senast i maj 2018.

Men det räcker uppenbarligen inte.

Det har kommit kritik mot polisen och Niklas Orrenius säger allt om den

Det finns de som säger att vi inte ska ge nazisterna utrymme i media samt att vi borde tiga ihjäl de. Eller ta debatten

Låt mig reda ut lite saker:


  1. Nazisterna får utrymme i media när de gör saker, när de begår hatbrott, när de får demonstrationstillstånd som utgör ett hot mot andra grupper eller när de heilar på stan.
    Ofta när de får utrymme är det för att det finns något att skriva om.
  2. Vi kan inte tiga ihjäl nazisterna. De finns redan på gatorna och de utgör ett hot. Vi pratar om en grupp människor som är farliga, flera är dömda för våldsbrott och misshandel, och som skiter i lagen.
    Vi. kan. inte. tiga. ihjäl. de.
    För varför gång någon säger att vi ska tiga ihjäl nazisterna så ignoreras det konkreta hot som de utgör mot andra grupper i samhället. Det är et privilegium att kunna ignorera nazister, alla har inte detta.
  3. Vi kan inte ta debatten med nazister. Det kommer inte hända, aldrig i helvete. Detta är människor som inte vill prata och som bedriver en ytterst farlig retorik med fotografering och filmande av motståndare. De vill inte kompromissa så låt oss inte falla i den fällan.


Vad vi behöver är en lagändring där rörelser som NMR förbjuds.

Vi borde ta åt oss av FN:s kritik och skärpa oss eftersom vi sannolikt bryter mot FN:s konvention mot rasdiskriminering.

Det är oacceptabelt att Sverige idag tillåter nazistiska rörelser med hänvisning till yttrandefriheten. Vår grundlag säger redan FUCK NEJ till detta vilket borde räcka. (kapitel 2, paragraf 24)


För mig personligen kan jag säga att veckan var enormt tung. 



Här är jag tröttare än vad jag sade till någon.
Men årets viktigaste mångfaldsparad trumfade min trötthet.

Jag vet inte riktigt vad som var värst. Att höra Alternativ för Sverige stå nere på Donners plats och prata om hur Skäggbarn ska utvisas ihop med att det etniskt svenska måste bevaras eller att se NMR gå runt i Visby i drivor och göra allt utom att heila. Senare när jag lämnat ön så började de heila så egentligen gjorde de allt, hatbrott, misshandel och heilning.

Sug på den ett tag.

Det var en vecka där jag fick ha högt säkerhetstänk i mitt huvud och planera hur jag skulle röra mig och ha koll på mail och twitter. Det var stunder där jag tröstade andra som var rädda och såg till att de visste att jag fanns där. För att vi är starka tillsammans och vi måste komma ihåg det. Det var en vecka där jag hade en klump i magen av rädsla som jag dolde under ilska och en vilja att de inte ska få vinna.

Det var en vecka där jag blev förbannad när jag hörde folk uppmana andra att ta av sig sina regnbågspins. Jag förstår tanken och omtanken bakom men det fick mig att känna mig mer ensam och utsatt. För jag kan inte ta av mig min hud och det är samma sak med andra personer som tillhör marginaliserade grupper (även HBTQ+) som nazisterna vill ge sig på.
Vi behöver våra allierade.

Det var en vecka där jag aldrig känt mig så ensam eller så utsatt och fick kämpa mot min känsla av att sätta mig ned och hyperventilera/gråta/gömma mig/åka hem. Jag hade andningspauser och vilade i huset vissa kvällar. Men jag kunde inte ge efter för känslan. För jag hade ett jobb att göra och jag vägrade även låta nazisterna vinna. Och vinna, de gör de i min värld när jag ger upp och låter de ta mitt utrymme.

Det var en vecka när jag gick först i manifestationer och upprop och där jag uppmanade andra att göra det. För att vi behöver kämpa, nu mer än någonsin.
Och jag väljer att göra det aktivt och kämpa emot med allt jag har.
För jag har inget val.

Oavsett om jag går i manifestationer eller gömmer mig där jag inte syns så rör vi oss mot en tid då rasismen och nazismen är så normaliserad att det blir ett hot mot mig.
Oavsett om jag kämpar eller ej så kommer de komma för mig för jag kan aldrig ta av mig min hud, jag kan inte välja att ha ett normalt liv i fred från nazister. Det är ett privilegium att välja att kämpa och jag har inte det.

Jag väljer att höja min röst mot rasister och nazister och jag väljer att gå först när jag kan, både som privatperson men också i min roll som ordförande för Sverok.
Sverok har sedan länge tagit ställning mot rasism och antidemokratiska rörelser, vilket NMR är.
Det ger mig ytterligare en anledning till att stå i främsta ledet mot nazism. För det vi säger i ord måste också bevisas i handling.


Vad är jag för en ordförande om jag inte visar att det vi tagit beslut om är något Sverok faktiskt lever upp till?

Hur kan jag uppmana andra till att kämpa mot nazism och protestera om jag själv inte står först?

Det handlar inte om mod och styrka, för jag är inte bra på att vara modig eller på att vara stark.
Det handlar om en vilja att kämpa in i det sista och jag vill få andra att göra det och jag vill att andra ska se att Sverok lever upp till vad vi säger.


En fråga ni kanske har nu är "Vad kan jag som inte drabbas av nazisterna göra?"

Mina råd är:


  • Verka för en lagändring, prata med era lokala politiker, aktualisera frågan och skriv även på protestlistor.
  • Ser ni nazister på stan, gå fram till de som utsätts eller drabbas. Visa att ni har deras ryggar och att de inte står ensamma mot nazisterna
  • Gå i manifestationer och protester mot nazism och rasism. Gå i Pride som allierade är ett väldigt konkret förslag.
  • Var aldrig tysta, vare sig i vardagen eller på nätet. Lyft frågan om nazism och rasism och var den obekväma människan som säger att din kollegas rasistiska/homofobiska skämt inte alls var roligt. 


Och nu har jag börjat komma till slutet av detta inlägg och en del av er undrar kanske varför jag gav nazisterna så mycket utrymme och varför jag väljer att hela tiden protestera.
Svaret är att det finns inget alternativ.

Vi ser som sagt en normalisering av rasism och nazism i Sverige och den går fort. Så fort att många inte helt hänger med. Men det är dags att vakna och framförallt protestera nu.
Jag har inte något val i hur jag ska förhålla mig till detta. Jag kommer drabbas oavsett om jag är en aktiv motståndare eller en passiv, oavsett om jag försöker ignorera det eller gömma mig.

Det enda val jag har är om jag väljer att släpas in till en arena där jag tvingas försvara min rätt att finnas eller om jag själv går in med högburet huvud trots rädslan i min mage.

Jag har dagar då jag inte orkar och då jag vill gömma mig. Jag är rädd och arg och det får jag lov att vara. Allt är okej för i slutänden så leder det till vad jag gör.
Jag väljer att hålla huvudet högt och protestera. Det är mitt val och det bär jag med mig varje dag.




“Compromise where you can. And where you can’t, don’t. Even if everyone is telling you that something wrong is something right, even if the whole world is telling you to move. It is your duty to plant yourself like a tree, look them in the eye and say, no. You move.”

-Captain America, Civil War

Mer läsning på temat:

söndag 8 juli 2018

Varför spel ska vara kultur

En del av vad jag gör i Sverok (en rätt stor del) är att driva politisk påverkan så att spelkulturen och framförallt Sverok då såklart rör sig framåt. 
Det handlar om mycket möten, samtal och att alltid ha en slags fingertoppskänsla över vad som händer i civilsamhälle och i politiken.

Det handlar också om att skriva debattartiklar och inlägg. Nu när Sverok i Almedalen skulle driva att spel ska vara kultur så skrev jag en debattartikel i Metro. 


Jag har redan delat den en del under förra veckan men nu hamnar den här på bloggen med för att alla som inte har mig på facebook ska kunna läsa.

Debattartikeln hittas här nedanför och ni kan även se videon som filmades till. 




tisdag 3 juli 2018

När kommer de för dig? #ochjagprotesterade

NMR får demonstrera i Almedalen. Det är inte acceptabelt och vi är en rad organisationer som sätter ned foten och uppmanar till eftertanke.

//ALMEDALEN//

Först kom de efter oss
Och ni protesterade inte, Almedalen
När kommer de efter dig?


Adam Lundberg, Scouterna
Agnes Constedt, Scouterna
Alex Lithander, vice ordförande, RFSL Gotland
Alexandra Hjortswang, förbundssekreterare, Sverok
Alexandra Pascalidou
Andreas Berglöf, RSFU
Andreas Pettersson, lektor i juridik på Södertörns högskola
Anki Hörnlund, FQ, Forum - kvinnor och funktionshinder
Ann Svensén, generalsekreterare, Individuell människohjälp
Anna Edlund, RUM Riksförbundet Unga Musikanter
Anna Erlandsson, förbundsordförande, Sverok
Anna Lundberg, Scouterna
Anna Simon Karlsson, ordförande, Judiska Ungdomsförbundet
Anna Svilling, Scouterna
Anton Karlsson, Scouterna
Cajsa Helin, Unga Reumatiker
Camilla Rehn, Teskedsorden
Christina Lindström, Roks
Cilla Colt
Deidre Palacios, vice förbundsordförande, RFSL
Eli Bodin
Emelie Bergbohm, projektledare, Kultur i Almedalen
Eric Fugeläng, ordförande, RSFL Gotland
Erika Haanaes, Normsmart, Mångfaldsföretagarna
Frida Boisen
Gabriella Kärnekull Wolfe, #intedinhora
Gunnar Holten, RFSL Gotland
Hadar Hardtmann, Scouterna
Hanna Hult Rosén, RUM Riksförbundet Unga Musikanter
Hannah Andersson, Scouterna
Hans Linde, förbundsordförande, RFSU
Henrik Almén, Raoul Wallenberg Differencemakers/Scouterna
Ina Alroos, JAG Assistans AB Finland
Jenny Lundahl
Jenny Westerstrand, ordförande, Roks
Jessica Areborn, ordförande, Mångfaldsföretagarna, Normingenjör Add Gender
Jonna Mannberg, Teskedsorden
Karolin Buråker
Kim Hof, Make Equal
Kim Nordlund, Unga Reumatiker
Kristina Wicksell, Make Equal
Linnéa Claesson
Linnea Hansson Henne, Scouterna
Madeleine Beermann, Unga Reumatiker
Maja Ahrman, vice ordförande, Roks
Maria Bergström, tf. generalsekreterare, RSFU
Maria Johansson, ordförande, FQ, Forum - kvinnor och funktionshinder
Marie Spörndly, Teskedsorden
Marlene Claesson, Youth2020
Matilda Svensson Chowdhury
Mats Lindberg, HBTQ-idrott Stockholm Snipers
Mattias Ring, Rättighetscentrum Dalarna
Mattias Wahlgren, kommunikatör, Visby domkyrkoförsamling, Svenska kyrkan
Musse Hasselvall
Noah Boivie, Raoul Wallenberg Academy
Pell-Uno Larrson, förbundsstyrelsen, RSFL
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till kvinna
Pär Wiktorsson, Youth2020
Rasmus Isaksson, DHR
Saga Karlsson, förbundstyrelsen RSFL, ordförande RSFL Uppsala
Sandra Ehne, förbundsordförande, RSFL
Sandra Hansson, Unga Reumatiker
Sara Boman, Unga Reumatiker
Sara Bäckström, förbundsjurist, RFSU
Sara Damber, Youth2020
Sarah Scheller, generalsekreterare, Raoul Wallenberg Academy
Shanga Aziz, Locker Room Talk
Susanna Cederquist, En Bild av Dyslexi, Mångfaldsföretagarna
Susanna de Paulis, kommuniktör, Medeltidsveckan
Susanna Eriksson, Föreningen Med lagen som verktyg
Therese Pernefalk, Teskedsorden
Yousef Lebbad, Make Equal
Zebastian Almnor, Scouterna

Syntolkning: Gruppbild från Almedalsparken med alla personer som nämns ovan. #ochjagprotesterade #almedalen2018 #almedalen

tisdag 26 juni 2018

Jag och ordförandeskapet i Sverok

Juni månad är här och därmed har halva min tid som ordförande i Sverok passerat. Det är lite bisarrt att tänka på för det känns som jag knappt hunnit bli varm i kläderna än.  Så detta är mitt försök att sammanfatta några väldigt intensiva och roliga månader.

Vi kör det utifrån några av de vanligaste frågorna jag fått.

"Hur är det? Är det drömjobbet?"

Mitt svar är både ja och nej.

Sverok är fantastiskt roligt och underbart. Att jobba heltid med att utveckla spelkulturen i Sverige och att dagligen få gräva ned mig i det är sjukt roligt.
Det finns dagar då det känns mindre kul, ofta dagar då jag är trött och sliten . De dagarna undrar jag såklart varför jag gör detta.
Med andra ord är det precis som vilket jobb som helst.

Jag sitter för det mesta på kontoret i Stockholm och jobbar.
Någon gång i månaden åker jag hemåt till Göteborg

Eller nej, inte som vilket jobb som helst eftersom detta med att vara ordförande för Sverok är ett kall.
Det tar enormt mycket tid vilket jag var väl medveten om och även förberedd på. Jag jobbar i princip 24/7 och har vant mig vid att folk hör av sig med frågor i tid och otid.
Det är sena kvällar, helgresor och möten. Det är extrajobb och det är att förutsäga det oförutsägbara och hantera det när det kommer flygande.
Det är att alltid vara proffsig och trevlig mot människor och det är mycket resande. Jag tror att jag i snitt klockar tio resdagar i månaden, ofta mer.

Jag har blivit en van tågresenär vilket är imponerande eftersom jag blir åksjuk jämt.
Men tabletter och dator håller det i schack.
Detta var som sagt något jag visste om och det är en del av uppdraget. Nackdelen är att det är svårt att planera in vettig ledighet eftersom det ofta kommer flygande bollar som måste hanteras snabbt.
I korthet är Sverok fantastiskt och det roligaste jag gett mig in på
Men det är inget drömjobb eftersom det inte är ett vanligt jobb.
Det är en heltidssyssla och något jag gör alla tider på dygnet. Det är ofta otacksamt eftersom få förstår hur mycket jag jobbar men det vägs upp av alla fina människor jag träffar.
Att vara ordförande i Sverok är inte något jag gör för att det är coolt.
Jag gör det för att jag älskar spelkulturen i Sverige och vill se den utvecklas till att bli ännu bättre.

(Och innan ni frågar, jag ser till att vila och ta hand om mig. Hållbart engagemang ftw!)

Hur har första tiden varit?

Det har varit otroligt mycket. Jag har på mitt vanliga sätt gått in i Sverok till 200% och lagt otroligt mycket tid på det, både att sätta mig in i allt jag måste veta och även att se till att hinna med allt.
Som alltid vill jag göra mitt bästa och här är lite av vad jag gjort:

  • Jag har planerat in mycket konvent för att kunna komma ut bland medlemmar och få en kontakt till dem.
  • Jag har massor med möten med nya och gamla samarbetspartners till Sverok.
  • Jag jobbar med min del av verksamhetsplanen samt alla bollar som kommer flygande åt mitt håll.
  • Jag driver politisk påverkan genom att vara synlig i debatten, gå på möten och seminarium om civilsamhället samt se till att medverka i media när det går.
  • Jag hanterar situationer som uppstår i förbundet och har möten om hur Sverok kan vara en aktiv del i civilsamhället.
  • Jag planerar och bokar in styrelsemöten och SLAG (distriktskonferenser som hålls två gånger om året)
  • Jag arbetsleder styrelsen och försöker se till att de har vad de behöver i sitt arbete för att förverkliga verksamhetsplanen.


Känslomässigt har det varit en vild berg och dalbana i över hur mycket jag inte kan vs mycket jag faktiskt kan. Jag tvivlar på mig själv varje dag och känner mig bäst varje dag.
Men mitt i allt detta så utvecklas jag något enormt och jag hoppas att Sverok får tillbaka av det.

Jag är så jädra glad att Sverok har ett så bra och stabilt kansli som jag kan luta mig emot och som kan typ allt. De är fantastiska. Lite extra kärlek till Johan Groth som är bäst kanslichef, Sanna Hedlund för att hon är mest awesome och Chrisp för att han kan allt och är den kanske gladaste människan jag vet.

Vad har varit lättast och vad har varit svårast ?

När jag började som ordförande trodde jag att det svåraste skulle bli att representera förbundet och prata med folk. Jag är en rätt skygg och blyg människa egentligen så jag var lite orolig för hur det skulle gå.
Men den biten har snarare flutit på riktigt bra, både att prata med utomstående om vad Sverok är och vad vi gör samt att prata med medlemmar jag inte känner.
Numera är det en av de sakerna jag tycker är roligast.

En av de saker jag visste skulle gå bra var att arbeta strategiskt och övergripande och peka ut riktningen för förbundet, både när det gäller att arbeta med verksamhetsplanen och att se långsiktigt vad vi behöver göra.
Det är lika roligt som jag trodde det skulle vara.

Godis med Förbundsekreterare Aleandra är också rätt kul :D

Det knepigaste har varit att ha en ny roll i styrelsen. Som ledamot kunde jag vara en del av styrelsen men som ordförande så arbetsleder jag den. Det gör att mötena för mig handlar mest om just arbetsledning och fokus på att se hur vi går vidare i vårt arbete samt fånga upp när något tappas.
Det är en skillnad mot innan då jag kunde fåna mig och spela spel samt ha samtal till midnatt på tidigare möten.
Den tiden finns inte nu för mig och jag förstår för första gången varför flera av mina gamla chefer ibland valde att inte vara med på vikariefester och sommarfester på jobbet.
Det blir inte samma sak eftersom i en chefsroll hamnar en lite vid sidan av och utanför eftersom du arbetsleder.
Jag vänjer mig fortfarande vid det och det landar mer för för varje möte.Det är något som varje chef måste vänja sig vid och jag pratar om det med andra förbundsordföringar och även gamla chefer jag haft innan i livet.

Vilka har dina största utmaningar varit?

Hej och hå. Utan tvekan har det varit turerna med Nordea och de nya bankreglerna som var lite som en blöt yllefilt att hantera.
Sedan har det varit att titta på hur Sverok ska hantera framtiden, både när det gäller det finansiella och även när det gäller vilken typ av förbund vi ska vara.
Sverok är ett ungdomsförbund men vi har många medlemmar som är över 26 och jag tror benhårt på att vi behöver varandra för att vara bäst. Vi behöver olika erfarenheter, olika åldrar och olika bakgrunder för att kunna ha en levande och bra spelkultur.
En annan stor fråga har varit hur vi främjar det ideella engagemanget bland våra medlemmar och hur vi ser till att skapa mer transparens och kunskap om vad Sverok gör.
Den jobbas det på löpande och det är en av de viktigaste frågorna som jag alltid har med i huvudet.


Vad är viktigast för dig i ditt arbete?

Förutom att genomföra Verksamhetsplanen och förverkliga de mål som förbundet satt upp i form av strategiskt arbete så älskar jag att träffa medlemmar. Jag älskar att komma ut på konvent och prata med de som precis som jag brinner för spelkulturen.

Konventsliv ftw! Här på Nordsken med Sanna 

En sak som var viktig för mig detta året var att planera in så många konvent som möjligt att åka på, vare sig jag åkte på de som privatperson eller som Sveroks ordförande, just för att jag vill veta vad folk tänker och tycker om Sverok.
Det är så lätt att sitta och jobba strategiskt och långsiktigt men samtidigt tappa bort anknytningen till medlemmarna och varför jag gör detta.
Jag kan killgissa vilt vad folk tänker eller så kan jag se till att komma ut och prata med folk för att få en mer konkret fingervisning.

Dessa är de konvent jag har inplanerade i år. Vissa har redan varit med ni förstår grejen :)

Prolog  (min bloggpost om konventet)
Gothcon  (min bloggpost om konventet)
Nordsken  (min bloggpost om konventet)
SweCon/Fantastika (min bloggpost om detta)
Dreamhack Summer (min bloggpost om detta)
NärCon Summer
WarCon
Confusion

Vissa av de här konventen åker jag på regelbundet och vissa är nya men jag har försökt att få till en bra blandning.
Och nej, Sverok betalar inte mitt deltagande på alla dessa :)

Till den här listan kan ni lägga till Almedalen, Järvaveckan och förmodligen Bokmässan samt två lajv som jag åker på helt privat (Hey, jag tänker inte sluta lajva bara för att jag har fullt upp!) samt att jag spelar datorspel lite då och då.

Jag försöker att nå ut till alla som är medlemmar i Sverok så gott det går, inte bara i medlemsbreven utan genom att skriva här, genom att livestreama på min facebooksida och genom att skriva i Fenix varje månad. Jag och Alexandra postar dessutom varje tisdag på Sveroks facebooksida och Alexandra presenterar Månadens styrdokument för att alla ska kunna djupdyka i de dokument som gör Sverok lite bättre än alla andra.
Och sedan försöker jag som sagt genom att åka runt och besöka konvent.
Det känns som att tiden går alldeles för fort för att jag ska hinna med allt.

I varje nummer av speltidningen Fenix hittar ni en krönika av mig där jag berättar om Sverok.

För att sammanfatta:

Sverok är inte så mycket ett jobb som ett kall för mig. Det är något jag gör för att jag älskar spelkulturen och alla de människor som finns i den.
Jag jobbar på tok för mycket (eftersom det är så pass kul) men jag tar sovmorgonar för att vila ut och när jag är ledig så slänger jag telefonen i ett hörn.
Jag reser enormt mycket och har otroligt mycket givande och roliga möten samtidigt som jag jobbar med hur Sverok ska vara i framtiden.

I korthet har jag aldrig haft så lite tid att spela spel eller träffa vänner men å andra sidan har jag aldrig haft så mycket givande samtal och träffat så mycket nya människor.

Träffa Sverok Mälardalens styrelse i början av året var jättetrevligt!

Här är lite bra länkar om Sverok:

Sverok.se/ - Detta är hemsidan som berättar om vad Sverok är för den som undrar vad katten en spelhobbyförbund egentligen gör. Här hittas info om vilka som jobbar på Sverok, om styrelsen, om vad en spelförening är och om våra största projekt.

medlem.sverok.se - Detta är hemsidan för dig som är medlem i en Sverokförening. Här finns info om hur det fungerar att driva en förening, vad Sverok har för krav, checklistor för bland annat tillgängliga möten och våra uppförandekoder för att nämna några saker.

Spelkartan - Din guide till allt kul som händer i spelhobbyn.

Uppdragslistan - Vill du veta vad katten förbundsstyrelsen gör under året och vem som gör vad? Här ligger alla våra uppdrag och du kan följa hur det går med de under året!

Infobanken - Här ligger alla våra styrdokument som är de dokument som fastställs av förbundsstyrelsen och som pekar ut riktningen för hur förbundet ska arbeta. Undrar du hur arbetsgrupperna fungerar, vad våra riktlinjer för kost egentligen är eller hur Sveroks strategi för tre år framöver ser hur? Eller hur kansliet jobbar på Skype? Allt finns här såväl som våra protokoll från förbundsstyrelsemötena och även från Riksmötena genom historien(riksmötet är Sveroks årliga möte där 101 valda ombud beslutar om bland annat verksamhetsplan och budget )

Sverokpodden - Här kan du uppdatera dig på det senaste som händer inom Sverok!

Civilsamhällespodden -Detta är den allra bästa podden om civilsamhället i Sverige. En ny gäst varje gång som ihop med programledare Tjarls Metzmaa nördar ned sig i alla aspekter av föreningslivet

söndag 24 juni 2018

Hatet mot Durmaz och att fotbollen inte är skurken

Uppdaterat med en länk till Durmaz mål som förde Sveriges herrar till VM.

Just nu pågår VM för herrar i fotboll och i går spelade Sverige mot Tyskland i VM.
Det kanske förvånar en del av er att jag gillar fotboll. Inte som att jag spelar, det är jag på tok för lat för, men jag gillar att följa EM och VM och jag älskar när Sverige spelar. Jag grinar när de åker ut och jag jublar när det går bra.
Jag är dock så trolös att jag i sekunden Sverige åker ut börjar heja på ett annat lag.
Det är lite så jag är med fotboll.
Men jag älskar det.
Som sagt, i går spelade Sveriges herrlag mot Tyskland och förlorade med 1-2. Tyskland lade ett mål med 15 sekunder kvar vilket kändes jättesnörpligt och jag var så besviken över att vi var så nära!
Men det är sådant som händer. Tyskland är trots allt regerande världsmästare.
Jag var besviken och arg och sedan började jag ladda om och hoppas på att vi klarar det mot Mexiko.
Det är en rimlig reaktion.
Mindre rimlig reaktion är det som drabbat Jimmy Durmaz som hade oturen att vara den svenska spelare som orsakade Tysklands frispark som ledde till sista målet.
På mindre än ett dygn har han fått ta emot enormt mycket rasistiska påhopp och hatkommentarer på sin instagram och de är så vidriga så jag tänker inte länka in de.
För allvarligt, ni behöver väl inte se kommentarerna för att tvivla på att de är äkta när det bara är en googling bort?


Det jag vill säga är att det är helt oacceptabelt att hata på en spelare för ett misstag och därtill slänga in rasistiska hatord och hot (för oj vad hoten haglar).
Det är så in i helvete inte okej och jag blir helt rasande över detta.
Rasande för att jag ser hur alla rasisterna tar detta som ett gyllene tillfälle att ventilera sin vidriga rasism i form av riktigt grova påhopp och hatbrott.
Rasande för att en riktigt bra spelare sänks till botten av ett misstag (för ingen har väl glömt att Durmaz spelade en sjukt viktig roll för att se till att Sverige överhuvudtaget kom till VM?)
Rasande för att jag kan garantera er att den som är mest förbannad över misstaget är Durmaz själv. Det glädjer mig massor över att Durmaz verkar få mycket stöd av sina lagkamrater och jag ser fram att se matchen mot Mexiko.
En annan sak som gör mig lite extra förbannad är att jag ser hur folk säger att rasismen som kommer nu är en effekt av VM och kulturen där.
Ni som skyller detta på fotbollen:
Har ni bott under en sten och helt missat hur rasismen normaliseras i Sverige och hur vi numera har nazister som kan demonstrera öppet på gatorna?
Har ni helt missat alla som vittnar om rasism dagligen, de som även berättar om hur haten mot olika grupper nu är ute i det fria och att näthat och hot numera är vardag?
Det rasistiska hatet som drabbar Durmaz är inget annat än en skam för Sverige och är ett bevis för hur öppet det nu är tillåtet att hata och kritisera människor på grund av deras bakgrund. För det detta säger när en spelare i Sveriges herrlandslag drabbas av rasistiskt hat är att en person bara är svensk så länge en presterar bra. Händer något fel så är det fritt fram att slänga rasism och hot mot personen.

Som Romelu Lukaku säger i sin underbara artikel:


"When things were going well, I was reading newspapers articles and they were calling me Romelu Lukaku, the Belgian striker.
When things weren’t going well, they were calling me Romelu Lukaku, the Belgian striker of Congolese descent."

Det som drabbar Lukaku och nu även Durmaz är inget annat än rasism och ni vill motverka detta så se till att säga emot hatet, säg ifrån när ni hör det och visa att Sverige är ett land där vi inte låter detta gå oemotsagt.


Sist, gå gärna in på Durmaz instagram och sprid lite kärlek och stötta honom.

onsdag 20 juni 2018

Fantastika och Dreamhack

Två konvent på en helg låter kanske i överkant men oj vad det var värt det!

Ibland så finns det ingen annan lösning när två saker jag ville besöka på krockade med varandra. De fick helt enkelt en dag var.

Först ut var kongressen Fantastika. Det var inte första gången jag besökte det. Första gången var för några år sedan då jag satt med i ett panelsamtal om appropriering och exotifiering. 

Nu var jag väldigt pepp på att komma tillbaka och dels lyssna på bra föreläsningar och samtal och dels träffa många fantastikentusiaster.
Jag kom dock iväg rätt sent på lördagen eftersom jag ägnade tre timmar åt att jaga Larvitar på PokemonGo:s communitydag. Det tog längre tid än vad jag väntat men när jag väl var på Dieselverkstaden så hann jag med överraskande mycket.

På plats på Fantastika!

Jag hann prata med flera bekanta och vänner som var på plats, köpa en bunt begagnade böcker, få några böcker signerade, lyssna på panelsamtal om superskurkar, lyssna på ett samtal med Mike Carey när han och Sara Bergmark Elfgren pratade om hans serie Unwritten och även lyssna på ett panelsamtal om Ethics of generation ship.
Sedan tog min energi helt slut och jag fick rulla hemåt med för många inköpta böcker.
Men Fantastika är som alltid en väldigt trevlig kongress där jag verkligen kan nörda ned mig i mina älskade böcker.

Söndagen så var det upp tidigt och ta tåget mot Jönköping och Dreamhack. Spänningen var stor eftersom jag aldrig varit på Dreamhack innan men peppen var skyhög.
Den blev inte mindre hög av att jag direkt efter ankomst fick träffa bästaste Max och sedan även Johan, Linn-Marie och Oskar från Nordsken.
Efter ett tag anslöt min styrelsekollega Erik och därmed hade vi sex kickass timmar framför oss.
Dreamhackk var precis lika stort och spännande som jag tänkt. Så många peppade e-sportare på en och samma plats!

WOW!!


Jag blev djupt imponerad av alla som hade dekorerat sina platser och kanske ännu mer av de som spelade flera dagar i sträck på fällstolarna.
Jag och Erik hann prata med en hel del folk, kolla på event och spexigt byggda datorer och även besöka större delen av Expohallen. Den var fin men ljudvolymen var extremt hög.

Hur peppa jag och Erik var? SÅ HÄR PEPPA!!

Sverok hade ihop med Female Legends en liten monter i södra lobbyn och den passade oss mycket bättre.

På kvällen satt jag med i ett panelsamtal som hölls i Future Skills Lounge. Temat för panelsamtalet var:

OVERWATCH - NÄR ANVÄNDER MAN ULTIMATES? Ett samtal om koordination, strategi och ledarskap.

Vänta vänta Anna, du kan ju inte spela Overwatch? 

Helt korrekt, jag suger på det. Men det var inte jag som skulle prata Overwatch utan det sköttes av en spelare från Team Meow. Min uppgift var att prata om varför föräldrar bör engagera sig i sina barns spelande, hur synen på spel är och hur ens talanger inom spel kan bli meriter på ett CV.

Det var fantastiskt kul även fast montern bredvid dunkade musik på hög volym och gjorde att varken jag eller Petra hörde vad vi själva sa.

Men det blev ändå bra och hela samtalet kan ni se här nedan.





Sedan fick jag brottas med försenat tåg hem men oj vad värt det var för min helg var fantastisk!

Jag lärde mig några viktiga saker:

  • Plastkassar håller för max fem böcker innan de faller sönder och du tvingas bära allt i famnen. En liten bok med finska skräckberättelser är för mycket för en klen kasse.
  • Jag kan uppenbarligen inte dricka mer än EN energidryck längre utan att bli helt uppe i varv. WFT? Jag kunde knäcka sju på en kväll men nu har min kropp svikit mig. 
  • Att se på anime på tåget gör att små tanter som sitter bredvid smygtittar ihop med dig.

Jag besökte såklart Fantastika och Dreamhack för att jag ville dit och för att jag verkligen gillar konvent.  Men jag besökte de även som ordförande i Sverok för att hålla koll på hur spelkulturen i Sverige utvecklas. Det är för mig en viktig uppgift att ta reda på och framförallt att prata med de som engagerar sig i spelkulturen. Fantastik är vår kanske nyaste tillskott i Sverok och E-sporten kom ju med för några år sedan.
Båda två växer snabbt och utvecklas i takt med ny teknik, nya böcker och växande nätverk. Om jag bara skulle sitta framför ett skrivbord och försöka killgissa hur utvecklingen går... det skulle vara det dummaste ever.
Jag vill ut och träffa spelare, träffa härliga nördar och se vad Sverok behöver göra för att vara ett förbund för spelkulturen och framförallt - se vad vi kan göra för att hjälpa och peppa de som engagerar sig.
Jag har sagt det så många gånger men detta är det roligaste i mitt uppdrag. Jag skulle inte vilja vara utan det för allt i världen.

Sist men inte minst så bjuder jag på mitt bästa skämt från helgen:





onsdag 13 juni 2018

Pride month och varför jag går i pride

Juni har rullat in och det innebär att det är Pride month. Under hela månaden så uppmärksammas betydelsen och vikten av HBTQ+ vilket är fantastiskt och välbehövligt.

Jag är bisexuell och har varit sedan ett antal år tillbaka. Av allt jag gör så är det kanske den sidan av mig som syns minst. Både för att jag inte hållit mina kvinnliga relationer så synliga och framförallt för att jag numera är i ett straight-passing monogamt förhållande med Svart.

Jag började inse att jag var attraherad av kvinnor rätt sent. Visst hånglades det vilt tjejer emellan på fester redan i gymnasieåldern men det var mer som en grej vänner emellan och inget något tog seriöst.
Allra minst jag som då hade ett förhållande.
Visst tyckte jag att tjejer var otroligt vackra och fina men jag reflekterade inte över det.
Sedan gick det några år och då hände det något.
Jag hade precis gett mig in i polyvärlden och där fanns det för det första en fria syn på detta med hångel och känslor och framförallt så fanns det utrymme för mig som tjej att för första gången analysera mina känslor för andra tjejer.
Var det bara en grej på fyllan eller var det något mer?

Jag minns inte riktigt när det blev klart för mig att det inte var en fyllegrej utan mer en fråga om äkta attraktion och känslor.

Kanske var det när du hånglade upp mig på den där klubben och jag inte ens visste vem du var men när jag såg in i dina ögon så visste jag att du var det vackraste jag sett.

Var det när jag föll handlöst för ditt skratt och dina vackra klänningar. Och hur rätt det var att kyssa dig och hur vackert ditt färgglada hår var i min hand.

Eller var det när vi pratade om rosor och vackra minnen.  Senare vaknade jag av att du krupit upp ovanpå mig i sömnen och sov med händerna inflätade i mina. Dina ögon var så svarta och vackra och jag visste att du alltid skulle skaka om min värld.

Jag minns allvarligt talat inte men någonstans där så insåg jag att jag var bisexuell och drogs väldigt mycket till kvinnor.

Det är något som finns kvar även om jag idag är lyckligare med Svart än jag någonsin varit i en relation.

Det tog ett tag för mig att hitta varför jag skulle gå i pride för det kändes länge väldigt konstigt, särskilt som varande i ett straight-passing förhållande.
Det var lite extra konstigt när jag var ansvarig för Sveroks HBTQ+, satsning Proud and Nerdy under flera år. Inte för att jag inte älskade det och verkligen brann( och brinner för det) men för att det ibland var lite jobbigt att höra kommentarer om varför en straight tjej skulle rodda en HBTQ+ satsning.
Det kändes som att jag behövde försvara mig och jag stängde mest bara öronen och ignorerade.
För jag insåg rätt snabbt att oavsett vilken relation jag har så är jag alltid mig själv.
När jag går i Pride varje år gör jag det både för mitt unga jag som kände tusen fjärilar i magen när hon insåg hur kär hon var i en annan tjej och även för mitt jag som jag är idag.
För den sidan av mig som alltid kommer finnas och som jag är stolt att det finns utrymme för idag.
Att jag får älska vem jag vill och framför allt att jag får vara den jag är.

Jag kommer aldrig skämmas och jag kommer aldrig försvara mig när någon undrar varför jag går i Pride. För jag vet varför jag går och jag vet att jag hör hemma där.