Det talas mycket i lajvsverige nu om sexuella övergrepp, saker dras fram i ljuset och de som blivit utsatta vågar prata om det som hänt och om de personer som utsatt de för övergrepp. Det ger en stor förändring, en jag gärna vill se.
Men jag ser också att många har svårt att hantera att detta kommer upp. För det innebär att man får namn och i många fall ansikten på förövarna och inser att detta kanske är en vän, eller en väns vän, någon man lajvat med och haft kul ihop med.
Och många som känner förövarna har svårt att greppa att deras vänner faktiskt begått övergrepp, har våldtagit, har misshandlat.
Och ursäkterna dyker upp lika säkert som regn på midsommar.
"Han är en bra kille, han skulle aldrig"
"Jag har känt honom i åratal och han har inte gjort något mot mig"
"Han har en diagnos, han förstår inte bättre"
Min reaktion på detta?
Jag kan fortsätta räkna upp flera ursäkter men det känns meningslöst. Ni ser min poäng.
Man kan ursäkta hur mycket man vill och det kommer ibland medvetet och ibland omedvetet.
Övergreppen kommer inte försvinna för det. Förövarna kommer inte att försvinna och i flera fall har det dykt upp berättelser där samma person begått flera övergrepp.
Jag förstår att det är svårt när man får reda på att ens vän är en förövare. Det skakar hela ens värld i vissa fall och man mår illa och vill att det inte ska vara sant.
Men i 99 % av fallen är det sant.
Du känner en förövare. Frågan är hur du hanterar detta.
Jag vill börja med att ge ett råd.
Det första att komma ihåg när din värld verkar rasa, när du är i chock över att din vän begått en förkastlig och avskyvärd handling är detta:
Det handlar inte om dig.
Det är skitjobbigt att ta ställning mot en vän som begått sexuella övergrepp eller liknande. Jag har själv varit där och klart att min värld rasade och jag fick omvärdera allt jag trodde på.
Men det viktiga är inte hur man själv känner eller mår. För det sitter en människa framför en eller över nätet vars liv gått i spillror av ett övergrepp.
”Du kan gå upp imorgon till jobbet, du behöver inte kämpa med att komma upp ur sängen. Du kan träffa dina kompisar, för du behöver inte fundera om det tycker att det var ditt fel. Eller om de ens tror dig.
Du behöver inte ligga i din säng och kämpa med ångesten, eller sitta i videoförhör i ett kalt polishus i all din utsatthet med en näve pappersnäsdukar och svara på om du var ”HELT säker på att du inte ville ha sex med honom? Sa du nej tydligt?”.
Du behöver inte ligga i din säng och kämpa med ångesten, eller sitta i videoförhör i ett kalt polishus i all din utsatthet med en näve pappersnäsdukar och svara på om du var ”HELT säker på att du inte ville ha sex med honom? Sa du nej tydligt?”.
Din obehagskänsla är ingenting jämfört med min. Det är inte synd om dig. Du är inte utsatt.
Du behöver inte leva med minnena resten av ditt liv.
Och att klaga på att det är jobbigt för dig att få veta är faktiskt bara respektlöst. Jag berättar i förtroende och du svarar med att ge mig skuldkänslor. DET är jobbigt.” (Madelene)
Du behöver inte leva med minnena resten av ditt liv.
Och att klaga på att det är jobbigt för dig att få veta är faktiskt bara respektlöst. Jag berättar i förtroende och du svarar med att ge mig skuldkänslor. DET är jobbigt.” (Madelene)
Det kan vara svårt att komma ihåg men du som har en vän som begått övergrepp, släpp offerkoftan för ett tag och tänk lite. Sluta grina och tycka synd om dig själv.
Ja, din vän har begått ett övergrepp. Det är jobbigt som fan. Men inte ens i närheten av hur jobbigt det är för den som berättar och får ursäkter för någons beteende i ansiktet. Eller få ta att någon bryter ihop och tycker att det är jobbigt att höra om och därmed måste bli tröstad. Hjälper nada och ingenting.
Jag blir seriöst så arg att jag ruggar över detta.
Så, det sista råden jag och Madelene ger här:
Stötta den som blivit utsatt.
Lyssna och se till att finnas där.
Var arg och rasa mot förövaren, uttryck medkänsla.
Kan du inte det så fine men kom ihåg, det handlar inte om dig.
