Det har varit så mycket tankar i mitt huvud senaste veckorna. Ända sedan den första branden mot ett asylboendet. Sedan har det bara fortsatt, det har urartat och idag så står jag här och är så arg och trött att det känns som att jag ska svimma.
Vi har Trollhättan där polisen bekräftat att det var att det var hatbrott med rasistiska motiv som låg bakom morden på skolan.
Hatbrott med rasisiska motiv.
Om jag är rädd? Klart som fan att jag är rädd, så rädd att munnen torkar ut och fingrarna tappar all känsel.
Jag är van vid rassetroll för jag har valt att ge mig ut i debatten. Jag får höra att jag får skylla mig själv och kanske är det sant. Jag skriver, jag skriker och jag ifrågasätter för jag vägrar låta rasismen stå oemotsagd.
Men det som händer nu är på en annan nivå. De asylboenden som bränns ned, de pekades ut för att det var människor som flydde från krig som kom dit.
Barnen och lärarassistenten i Trollhättan hade inte gjort det valet. De valdes ut och dödades för sin hudfärgs skull.
Det skrämmer mig mer än något.
Ja rasismen i samhället ökar men jag vill att ni ska fatta vad det innebär. Rasism är en aggressiv handling, vare sig den tar sig form i våld eller i verbala påhopp och kort sagt innebär det för den som drabbas att ens existens ifrågasätts i grunden.
Att man inte är värd att finnas här och att man inte förtjänar att leva.
Jag vill att ni har med er detta när ni läser vidare.
Och det som gör mig helt rasande är att jag ser hur många av er, mina vita vänner, är helt chockade och förvånade över det som händer.
Hur FAN kan ni vara det? Jag har stått och skrikit om detta i flera år och det har många andra gjort med.
Det gör mig så arg att veta att det kommer göras en tyst minut, en manifestation och sen så går många av er tillbaka till ert vanliga liv där ni kan välja att se eller inte se rasismen.
Det valet har inte jag Det valet har ingen av oss som står med vår icke-vita hudfärg som en levande måltavla för hatet varje dag, varje minut.
Jag orkar inte med denna passivitet som kommer följa och jag orkar på allvar inte med att stå ensam och igen och igen be om stöd och hjälp när det kommer till kampen mot rasism. För det är så det känns konstant. jag och mina rasifierade vänner skriker och påpekar om rasism i vardagen. jag har ett fåtal vita vänner som är grymt bra på detta med att stötta och föra kampen mot rasism i vardagen. Men det stora flertalet av mina vita vänner är tysta.
Så nu tänker jag kräva att ni, alla mina vita vänner, engagerar er mot rasism i vardagen, listan nedan är ett minimum.
*Säg ifrån mot rasistiska ord och uttryck som används, på jobbet, på fritiden, i familjen. Bara gör det.
*Ta debatten överallt. Säg ifrån när du ser någon av dina vänner dela rasistiska länkar på nätet. Ifrågasätt, förklara det felaktiga i det. Väck nya tankar.
*Stötta upp dina rasifierade vänner och låt oss inte stå själva. VISA att ni finns där.
*Nedvärdera inte rasifierade vänners upplevelser. Förminska oss inte till något jobbigt och obekvämt. Det är fan i mig inte jobbigt för dig för du drabbas inte.
Om ni, mina vita vänner, inte kan göra detta som ett minimum, då medverkar ni till att rasismen i Sverige sprids och fortsätter få fritt spelrum genom att tillhöra den tysta massan. Var inte tyst mellan demonstrationerna. Våga göra skillnad. Den behövs.
Ni har ett val.
Det har inte jag, det hade inte de som dog i Trollhättan.
