Notera: Detta inlägg är skrivet utifrån mina erfarenheter som kvinna och jag ber på förhand om ursäkt för att det är väldigt tvåkönsnormativt.
Kampanjen #MeeToo dök upp som en störtvåg på sociala medier och har bara växt och växt. Detta trots att det inte är en ny kampanj (Den är tio år gammal och startades av en rasifierad kvinna vid namn Tarana Burke).
I korthet går den ut på följande:
#MeToo
"If all the people* who have been sexually harassed or assaulted wrote "Me too" as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem."
*Original post said women instead of people. However, we live in a patriarchal world hating the feminine, and it doesn't distinguish between women, non-binary, trans*, gay men or who ever dares refuse their given place of subjugation and disturb the neat roles of the binary gender norm so vital in upholding the patriarchal world order. (Bra omskrivning med cred till Rebecka Eriksson)
Ja det är en form av kedjebrev men med en betydelse som går långt över det. För den uppmuntrar till stöd och till att träda fram utan att kräva en berättelse.
Under de gånga veckorna har jag sett nästan alla mina kvinnliga facebookvänner dela sina upplevelser och stötta varandra. Flera har berättat om våldtäkter som förstört deras liv och som de burit i tysthet under flera år.I en idealisk värld skulle kampanjer som #MeToo inte behövas eftersom i en idealisk värld hade vi inte haft våldtäkter, vi hade inte haft tafsningar, sexuella övergrepp, trakasserier och vi hade inte heller haft en normalisering av det.
Men det har vi och vi glömmer också bort hur vanligt detta är.
Män glömmer bort hur vanligt det är för kvinnor att gång på gång få sina gränser övertrampade, att behöva le och uthärda sexuella kommentarer och att en våldtäktsman inte är ett monster utan mer ofta ens vän.
Och kvinnor glömmer bort att det som händer, från alla tafsande händer på krogen, alla sliskiga sexuella kommentarer på firmafesten till den gången du vaknade av att någon hade sex med dig utan att du ville... Det är sådant som inte är normalt utan det är övergrepp.
Jag talar nästan aldrig om det men det är klart att jag blivit tafsad på, blivit tvångshånglad och fasthållen mot min vilja.
Och alla som gjort detta mot mig har varit män. Enbart män.
Detta har hänt mig från tonåren och fortsätter än idag när jag går ut på krogen.
Och jag är så van vid det och jag är så van vid att vifta bort mina egna upplevelser och att normalisera de.
Jag har lärt mig det under åren, först under gråtande och långa sömnlösa nätter, till att börja analysera det för mig själv och till idag när jag skriver av mig.
Och låt mig poängtera att det som jag varit med om är sexuella övertramp och inget mer. Ingen våldtäkt, inte övergrepp. Men det har lämnat spår.
Varför har jag under så många år viftat bort det?
Jo, för att jag är så van vid att när jag berättat om det fått höra så många ursäktande argument:
"Men han kanske bara flörtade med dig? Borde du inte bli glad då?"
"Varför blir du så arg för att någon tar dig på brösten, de är ju fina!"
"Men han menade ju inget illa, han är en så bra kille egentligen..."
Alla de här argumenten normaliserade det jag varit med om och under flera år så tänkte jag att: Ja, det var nog mig det var fel på....
Jag tvingades hantera det som hänt och det som fortsatte hända som en del i patriarkatets struktur. Den struktur som säger att kvinnor måste kunna acceptera lite tafs och att det självklara sättet för män att ragga är att grabba tag om någons bröst
Ja ni hör ju hur sjukt detta är egentligen.
Och här vill jag lyfta fram ytterligare en viktig sak:
Sexuella övergrepp och trakasserier drabbar inte bara kvinnor men jag vill att ni tänker en vända på det faktum att det drabbar kvinnor extra hårt.
Just för att det sker dagligen och kommer från personer som ofta är våra vänner, våra arbetskollegor och våra bekanta.
Och för att kvinnor lär sig att vara duktiga, snälla, tysta och inte ställa till problem. Alltså, inte prata om det.
När sexuella trakasserier och övergrepp blir vardag och det gång på gång viftas bort så leder det till att vi slutar lita på män, vi slutar att ha manliga vänner och vi vänjer oss vid att konstant vara på vår vakt.
Men detta innebär inte att det är okej för någon att begå sexuella övergrepp och trakasseriet. Oavsett könstillhörighet är detta något otroligt allvarligt och det är ett övergrepp mot en annan individ. Alltid.
Oavsett vad för ursäkter den som begick övergreppet hittar på efteråt.
Det är fortfarande normalt att ursäkta sexuella övergrepp. Det är fortfarande normalt att kvinnor som pratar om sexuella trakasserier ses som hysteriska och besvärliga.
Det är så normalt att kvinnor lär sig att inte berätta om vad de varit med om.
Därför kommer kampanjer som #MeToo och även svenska #prataomdet alltid att behövas.
För att den majoritet av mina manliga vänner som blir chockade över alla berättelser ska veta att detta händer och för att sunkiga patriarkala beteenden ska kunna spåras i tid och faktiskt tas itu med.
För att allt ansvar inte ska ligga på de som blir utsatta utan på oss alla.
För att våldtäktskultur är något som vi måste vara medvetna om existerar konstant runt omkring oss.
För mig är #MeToo ett sätt att sträcka ut handen till andra som drabbats av sexuella övergrepp och trakasserier. Ett sätt att säga att du inte är ensam om dina upplevelser, att det inte var ditt fel och viktigast av allt, ett sätt att stötta och se till att detta inte händer igen och igen.
