Det är fortfarande helt ofattbart att ta in och tanken på att inte Tove finns längre är så smärtsam att den inte går att hantera och den kommer inte göra det på länge än.
Tove var ihop med sin man Anders en legend inom den svenska rollspelsscenen. Med allt arbete från Sveroks medlemstidning Sverox (och Signaler från Sverok) till Westen, Guld och Bly och tidningen Fenix.
Men jag vill berätta om vad Tove betydde för mig.
Tove och jag kände inte varandra så länge om vi räknar i år. Jag tror vi möttes 2017 och det som skulle bli en kort intervju för Fenix om mitt arbete med #Isisnerdfeminism blev till ett samtal som varade i flera timmar.
Det var som att vi alltid känt varandra och jag kände att Tove, det var en person jag kunde anförtro mitt liv, min själv och mitt hjärta till.
Det var en sällsynt känsla för mig efter så många år av misstro av världen, att se in i hennes glada ögon och varma leende och känna att jag hittat hem.
Och vilket hem det blev. Med kramar, samtal och allt i sms, på bokmässan samma år och med en själslig samhörighet som för mig betydde allt.
Jag flyttade till Stockholm 2018 och med det så bodde jag och Tove plötsligt i samma stad. Hon och Anders visade snabbt bli två av mina närmaste vänner och jag har tappat räkningen på alla kvällar och dagar jag åkte dit för att sitta uppkrupen i deras soffa och diskutera spelkultur och allt mellan himmel och jord.
Jag kände mig ibland som en katt som blev hemskt bortskämd av dem varje gång jag var där, med omtanke, kreativitet, mat och kakor. Tove välkomnade mig alltid med sådan enorm värme och hon trodde på mig, hela vägen, även när jag inte gjorde det.
“Tove, jag vet inte om jag klarar detta.”
“Vännen, jag vet att du gör det. För du är bäst och jag älskar dig.”
“Tove, jag har aldrig gjort detta! Tänk om jag gör det kasst?”
“Vet du, det kommer du inte göra. Du kan allt. Och tror du annat så är det fel. För du är bäst.”
Jag kände att jag kunde göra allt när hon sade det. Jag växte när hon trodde på mig och jag klarade allt.
Hennes orubbliga kärlek och tro gjorde mig till en mycket bättre människa.
Hon höll mig uppe när jag föll ned i svarta hål. Hon peppade mig till max och fick mig att fortsätta trots hot, hat och fanskap. Jag kunde prata med Tove om exakt allt och jag visste att hon skulle ge råd, skratta, rasa och alltid alltid vara min vän.
Och som hon inspirerade mig! Tove hade så mycket idéer, så mycket planer och ett sådant jädra driv! Det fanns inget som var omöjligt när hon var i farten och jag älskade att se hur hon och Anders planerade och snickrade på tusen saker ihop.
Tack vare henne skrev jag i Fenix, jag recenserade rollspel (OTÄNKBART!), jag fick driv att organisera saker och blir ännu bättre i allt.
Hon var en sådan virvelvind av kreativitet och pepp att det var omöjligt att inte bli meddragen.
Hur många gånger satt vi båda där och sade “Hoppsan, nu blev det visst nya projekt igen!”
För att vi hade peppat varandra att göra mer och mest.
Och så skrattade vi och det kändes för mig som att världen var vår.
Tove gjorde mig till en mycket bättre människa. Med sitt varma hjärta, sitt mod och sin rättframhet så fick hon mig att kämpa lite till och tro på mig själv.
Med sin outtröttliga skaparglädje fick hon mig att hitta kärlek till vad jag gjorde igen.
Och hon fick mig att se det bästa i människor men också att våga vara arg för mig egen del och rasa för mig själv.
Tove var unik med det hon gav till alla runt omkring sig. En legend för spelsverige, en inspiration och mentor. Samt en älskad och kär vän till mig och så många fler.
Jag kommer sakna henne för alltid och göra mitt bästa för att fortsätta växa på den vägen hon har visat mig. Och hon kommer vara med mig varje steg under resten av mitt liv.
