Why we must learn more about today's gamers

I never expected myself to work in the gaming industry and handle community management. 

Even though I am a journalist at the end of it all, I was never one to stand in front of the camera or be in the centre.  I focused on myself as a digital editor, researcher, producer, and social media specialist.

Those roles all included a lot of interactions on social media with media consumers. From the angry ones and the spammers to the ones that always were nice and the ones that just wanted to share their stories.

These were adults and one thing I learned there is that being an adult on the internet is not an automatic success for behaving nicely.

When I started working in the gaming community, the community were mostly young adults who were passionate about games. They were the happy ones, the angry ones, the sad ones and the lonely ones. Just like the adults but the main difference was that this crowd also felt a bit like the underdogs. Gaming was, and is, after all, a hobby that is often looked down upon. 

Overall, this crowd was a bunch of happy nerds with lots of passion, opinions and more importantly, happy to chat and hang out with other gamers. 

Then, I started to work with the Roblox community.

Holy damn, that has been a ride! I was a complete novice in Roblox games and had no idea about the crowd. 

Nor was I fully aware of how big Roblox is among kids and that everyone plays.

The Roblox community are WAY younger than any community I´ve managed before.

And they are absolute chaos on Discord where the focus is less on hanging out with other gamers but on getting the most items to min-max their gaming.

For me that comes from a world of console gaming and PC, I´ve never felt so old and behind my time. I got a very healthy wake-up call in realizing that this is most likely how my parents felt when I started with video games....)

NGL, this is 100% me some days at work.

The road of learning about Roblox and its community has been a wild ride and in this time, I am so happy to have taken this journey. The Roblox community are a chaotic one but they are also so damn passionate, happy, wonderful and creative. They love to talk, to be informed and to give input on the games we make.

And I never felt so down with the kids when I talked to the kids in the park on the daily dog walk and answered their questions on what I do for work: "Well, I work with Roblox games."

Because everybody plays and their enthusiasm to discuss and talk about their favourite games makes my day.

This is the new generation of gamers but I feel that we, the adults, are making the same mistake with the Roblox generation that our own parents once did with us Pc-, and console gamers.

We do not take their Roblox gaming seriously (perhaps because it is not real games, what do I know?) and we do not listen to them. 

I feel that I have repeated the same advice for parents for 20 years now:

"Talk to your kids and teenagers about their gaming, show an interest."

That is still true and parents should take a bigger interest in their kid's gaming.

But in addition, all of us ( the older gaming generation) perhaps need to take a step down from our high horse and look at what the kids are playing these days, exchange top games to play and learn from that.

The gaming community is wonderful and vast and there is room for all kinds of games, from PC to mobile.

So let´s listen to the new generation of gamers and not only get them to play our games but ask what they and their friends are playing in school. 

And then, we join and learn from them

Vita mördare får empati när rasismen normaliseras.

Rädsla
Ilska
Trötthet

Det är så många känslor som snurrat runt i mitt huvud efter skolskjutningen på Risbergska i Örebro tidigare i Februari. Så många gånger jag velat sätta mig ned och skriva men så många gånger jag bara känt en sådan ilska, trötthet och frustration att jag bara låtit bli.

Men nu är huvudet klart. Tomt och trött men klart.

När jag fick reda på att det varit en skolskjutning i Örebro så blev jag iskall av rädsla. 

Huvudet fylldes av tankar som:

"Åh gud, är det möjligt?"
"Vad är det som händer i Sverige, vi har inte så mycket vapen att tillgå??"
"Hoppas ingen skadas eller dör! Herregud."

Ju längre timmarna tickade iväg och siffrorna ramlade in med att det fanns skadade, det fanns döda så växte en annan rädsla i mig.

Den att gärningspersonen kunde vara rasifierad eller icke-nordisk. Vara mörkhyad, vara av annan religion, vara... Ja, det som vissa ser som "inte svensk nog."

Och om gärningsmannen var detta, vad skulle det innebära för alla oss rasifierade i Sverige?

Bästa Tänkvärt satte senare samma dag ord på många av tankarna jag hade.

"När ett sådant fruktansvärt brutalt dåd sker är det inte enbart frustration och sorg som uppstår. När det börjar spekuleras på sociala medier om vem gärningsmannen är och hur han ser ut så uppstår det även stor oro för vissa grupper i landet.

🥀 Oro över hur media kommer att skriva om händelsen när gärningsmannen avslöjas då narrativet ofta skiljer sig beroende på gärningsmannens etnicitet.

🥀 Oro över att hela folkgrupper eller religioner kommer att skuldbeläggas då muslimska eller icke-vita gärningsmän ofta leder till generaliseringar om deras bakgrund.

🥀 Oro över ökade hatbrott och trakasserier då liknande händelser har tidigare lett till våld och hot mot specifika grupper.

🥀 Oro över att narrativet påverkar den politiska debatten då vissa politiska aktörer kan använda händelsen för att stärka rasistiska agendor.

🥀 Oro över att offren och deras anhöriga hamnar i skuggan av en politiserad debatt då fokus kan hamna mer på gärningsmannens bakgrund än på de drabbade.

🥀 Oro över att psykisk ohälsa bara lyfts fram selektivt då vita gärningsmän ofta beskrivs som ensamvargar medan icke-vita demoniseras.

🥀 Oro över att extremistgrupper får ny ammunition då högerextrema kan använda dådet för att sprida rasistisk propaganda.

🥀 Oro över att vi fastnar i en upprepande cykel av rasistiska narrativ då samhället riskerar att återigen befästa skadliga stereotyper."

Jag hade all denna oron samtidigt som jag kände den största sorg över alla de som drabbats, de döda och de skadade, deras familjer och alla de som tvingats gömma sig under timmar på skolan.

För det går att ha flera tankar i huvudet samtidigt.

Under de oklara timmarna så satt jag desperat och sökte efter all info jag kunde hitta om gärningspersonen. Jag var så rädd för vad följderna kunde blir för alla oss rasifierade om det skulle vara så att gärningsmannen också var rasifierad. 

Det skulle göras politik av det, skulle bli nya förslag om visitationszoner, om vilka som skulle bedömas vara äkta svenskar. Om vilka som skulle kunna utvisas direkt och vilka som hade rätt till medborgarskap.

Jag letade desperat information för att jag ville vara beredd.

Nu visade sig gärningsmannen var en helt vanlig, kritvit svensk man med en supervanligt svenskt namn.

Och det talas om en ensam galning, en missförstådd ensam man som föll mellan stolarna i Sverige och som samhället borde hjälpt. Det talas om hans autism som en förklaring till dådet (rent jädra skitsnack att ens våga försöka sig på den vinkeln) och hur han drevs av desperation över att hämnas på ett samhälle som svikit honom.

Det är vad som lyfts upp. 

Inte mycket om att han kunde gått in på skolan nästgårds och skjutit omkring sig men valde att åka över halva stan för att skjuta på en skola där merparten är rasifierade.
Inte mycket om att han hördes skrika på en video att "Ni ska ut ur Europa!"
Inte mycket om att en majoritet av hans offer är rasifierade.

Det är inte retoriken som drivs här och jag är så arg för det är en spark i ansiktet på alla oss som levt med rasismens normalisering i Sverige under så många år.

Jag började se det på allvar efter valet 2014 och varje val, varje jävla år sedan dess har varit en steg framåt för rasism och polarisering mellan olika grupper.

Hur gruppen etniska vita svenska ställts mot de som inte "ser ut som svenska", alltså de med annan hudton, de med annan religion och alla de som inte passar in i bilden av svenskhet. Vi rasifierade.

Jag kommer kanske få mycket skit för att jag skriver detta. Genom att dra in hudfärg och etnicitet som grund till den värsta masskjutningen och terrordådet i svensk historia så gör jag politik av en tragisk händelse.
Igen, det går att hålla två tankar i huvudet. Det är en ofattbart tragisk och hemskt händelse och de familjer som förlorat något står med en sorg som aldrig kommer att gå över. Det är vidrigt bortom alla gränser. 

Men ilskan kvarstår i sorgen över att retoriken nu handlar om en ensam vit galning som “utan synligt motiv” gick in och sköt människor på en skola i Örebro.

Retoriken hade varit en helt annan om gärningsmannen varit rasifierad.

För vi ser det nu svart på vitt: Vita mördare får empati, rasifierade mördare blir redskap för att piska upp en hatretorik och polarisering mellan olika grupper i samhället.

Rasismen är så normaliserad i Sverige att ingen riktigt skäms över när bisarra i en sådan retorik är mitt framför näsan på den.

Jag tänker inte säga att det är dags att vi skärper oss för den tiden är förbi. Jag ville inte heller låta hatet och rädslan ta över. Men jag tänker repetera något jag skrev i  en gammal bloggpost från 2014:

"Avslutningsvis vill jag fråga er nu, kära vita människor. När kommer ni att stå vid min sida?
Är det när någon skriker n-ordet efter mig?
Är det när när någon spottar mig i ansiktet och vrålar att jag ska ska åka hem till mitt eget land?
Är det när någon slår mig medvetslös för att jag inte passar in i bilden av en blond och blåögd svensk?
När är det tillräckligt allvarligt för att ni ska bry er?"

Nu har vi haft en masskjutning av en vit svensk man som medvetet gick efter rasifierade, oavsett hur vi vrider och vänder på detta. 

Har rasismen och polariseringen gått tillräckligt långt för att ni ska bry er nu?