Det här är ett tungt blogginlägg för mig att skriva. För att jag vill egentligen inte skriva det. Jag trodde aldrig jag skulle behöva det. Det här är en av mitt livs största besvikelser.
Jag har länge sagt att jag ska berätta vad som hände mellan mig ex och mig och varför jag kände mig tvungen att flytta från Bergsjön.En del av historien är att mitt ex inte var en bra människa.
Han var typexemplet på ett så kallad snäll kille, snygg, engagerar sig i de rätta frågorna, högt socialt kapital i vänskapsgruppen, anser sig öppensinnad och framhåller gärna hur bra han är. Samt detta lilla faktum att han använder härskartekniker och under fem år psykiskt misshandlade mig samt vid ett tillfälle fysiskt misshandlade mig.
Det tog mig så lång tid att inse att det sätt han behandlade mig på inte var okej. Den bristande respekten, hans sätt att alltid skylla allt på mig och att nedvärdera mina känslor gjorde att jag under de år vi var ihop gick till att helt sakna tro på mig själv, min förmåga att uträtta något och jag tvivla på att något jag ens kände var rätt.
Efter fem år tillsammans gjorde jag slut, då jag tillslut insåg att han alltid skulle sätta sig själv först och struntade i hur han hanterade mig.
Det tog lång lång tid innan jag började våga prata om det, jag ljög länge om hur det egentligen hade varit för att jag ville skydda honom. Tillslut så orkade jag inte längre bara tiga och berättade sanningen. Jag tog upp hans beteende med honom via mail och den totala oförståelsen jag möttes av när jag berättade att det inte var okej att behandla en annan människa som han gjort fick mig att bli riktigt rädd.
Men nu till saken. När jag flyttade tillbaka till Göteborg så tog det ett tag innan jag insåg att många av mina gamla vänner tyckte att jag var obekväm som förstörde den fina stämningen i kamratgruppen genom att säga att mitt ex misshandlat mig. De krävde bevis och sa att jag ljög. När jag tänkte över detta några varv med den ständiga frågan VARFÖR malandes i bakhuvudet så insåg jag att detta är exakt så som jag läser att våldtäktsoffer blir bemötta, mest uppmärksammat i media är väl Bjärstafallet som Uppdrag granskning rapporterade om i programmet
"Den andra våldtäkten."
Min situation är inte på långa vägar lika hemsk men jag känner igen mig.
Och nu står jag här och är arg och ledsen. Inte för att de fortfarande är vän med honom, (hell var vän med vem ni fucking vill) men för att jag märkt att jag blir nedvärderad. Jag blir betraktad som en liten instabil tjej och han får förståelse och stöttning.
För han är ju en snäll kille.
Egentligen.
Igen, var vem med vilka ni vill. Men att nedvärdera mig, att tala bakom ryggen och att medveten se ner på min upplevelse är så jädra fegt.
Jag trodde bättre om mina vänner i Göteborg och jag är ledsen över deras sätt att bete sig.
Skaffa en ryggrad, sluta var fega och visa att ni är vänner.
