Varför Pokemon Go är fantastiskt för mig

Nu har jag hållit på att spela Pokemon Go i lite mer än en månad. Jag skrev lite om det här men nu är det dags för en uppdatering!

Jag är över level 20 och jag har valt lag. Och föga överraskande så blev det team Instinct! Mycket på grund av att min absoluta favorit av de tre legendariska fåglarna är blixtfågeln Zapdos. Det var min favorit när jag spelade Pokemon på N64 och även på gameboyet. Och Zapdos råkar även vara maskoten för team Instinct.
Så valet var rätt lätt.

Nuförtiden spelar jag rätt ofta och det är både för nostalgin som för att det är jädrigt kul att försöka fånga alla. Jag slåss en del på gym vilket är sjukt kul. Det är en bisarr tillfredsställelse i att ensam ta ned ett gym
Men det viktigaste är att spelet får ut mig. Jag tar mig ut och jag går promenader.
Det kanske inte låter som en stor grej alls och kanske låter det som något jag borde ha gjort för länge sen.
Kruxet är att jag är rätt lat och detta i kombination med att jag tycker det kan vara jobbigt att ta mig ut annat än i jobbsammanhang gör att jag behöver en rätt stor motivator för att ta mig ut och promenera och för att bege mig ned på stan.
Pokemon Go ger mig den motivatorn. Den gör att jag hoppar av en hållplats för tidigt gör att promenera två kilometer hem och ta ett gym på vägen. Den gör att jag tar bussen in till stan för att fånga pokemon vilket i slutänden gör att jag avslutar dagen med att ha gått tio kilometer.
Den gör att jag kan stå med en grupp totala främlingar i Bältesspännarparken i väntan på att snurra på pokestopsen.
Så trots buggar, uppdateringar, IV:s och väntan på tradesystemet så är det nog det som gör att Pokemon Go kommer att hålla för mig: Att det får mig att promenera.

(Plus att jag aldrig kommer att ge upp förrens jag har fångat alla pokemons men det är en annan historia)

Panelsamtal på Malmöfestivalen

Malmöfestivalen hände och en sak som varit inbokad för mig sedan i våras har varit att jag skulle vara med och medverka på panelsamtalet "Schysst på internet". Det var bästasta Marugitto som frågade mig och jag tackade såklart ja!

Så sagt och gjort, i onsdags satte jag mig i bilen efter en halv arbetsdag och brummade nedåt land mot Skåne och Malmö. Jag blev lite chockad när jag väl anlände, jag hade inte riktigt greppat att Malmöfestivalen skulle vara så stor och framförallt trevlig. Jag älskar stadsfestivaler och det var riktigt synd att jag hade så lite tid och inte hann se mer än parken vi höll till i. En snabb promenad längst vattnet blev det innan för att fånga pokemon och se lite snabbt men sen var det direkt möte med de andra som skulle vara med och in på backstageområdet för att förbereda.

Vi var tre paneldeltagare, jag( Pga att jag driver #isisnerdfeminism), Sam (E-sport Skåne) och Ylva (Malmö E-sport) Sam är även är min styrelsekollega i Sverok FS.
Temat för panelsamtalet var allt "Schysst på internet", Chris var moderator och gjorde ett strålande jobb och hen hade förberedd många bra frågeställningar för oss att diskutera runt.
Bland annat:
Vad innebär näthat?
Vart går gränsen mellan att trolla någon och att faktiskt bara vara elak på internet?
Har ni några tips på bra strategier en person som utsätts för hat på internet kan använda? Hur gör en för att inte drunkna i hatet och gå sönder?

För att nämna några exempel.

Jag gillar panelsamtal och har gjort ett flertal innan men detta var i en helt ny typ av scen. Utomhus med mycket folk som kom och gick och dessutom inga sittplatser direkt framför scenen utan först en bit ifrån. Så det är klart att det var lite nervöst. Men vi körde igång och hade en bra diskussion och efter ett tag märkte jag att folk lyssnade och att det också var en rätt stor skara som blev allt större ju längre tiden gick. När de femtio minutrarna hade gått så kändes det som att vi hade haft en riktigt bra panel och vi fick bra respons från publiken med.

Glad panel efteråt! Sam, jag, Ylva och moderator Chris.

Sedan var min tanke att jag skulle åka direkt hem men jag fastnade med att tala med lite trevligt folk jag tidigare bara träffat på Sveroks riksmöte och sedan så satte jag och Sam oss och tittade på cosplaytävlingen som hölls.Riktigt många fina bidrag, däribland en av mina twittervänner @Omegasama_art ! Att sitta där, umgås med Sam (som jag inte hunnit göra så mycket annat än på styrelsemöten), äta brända mandlar och jubla åt alla fina cosplayare var precis vad jag behövde. 

När jag väl åkte hemåt var klockan sjukt mycket och det var en bit över midnatt när jag var parkerade i Göteborg. Lätt värt det! Nästa år ska jag planera in Malmöfestivalen lite bättre så jag kan vara nere längre!

Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen och den väckte en flod av tankar hos mig.

Jag har alltid varit väldigt noga med att säga till vänner att de inte behöver ta sida mellan mig och mitt ex. Mitt enda krav är att de ska ge fan i att 1) snacka skit om mig 2) försöka övertyga mig om att mitt ex är en bra snubbe.

Det har funkat hyfsat men det är med ojämna mellanrum någon som tror att jag tänker tvinga de att välja.

Det tänker jag inte, varken då eller nu.
Jag vet att det kan vara extremt svårt när man har en vän som är en förövare och hur extremt svårt det kan vara att stötta ett offer.

Men jag vill ändå lyfta upp detta lite extra, just det vridna i att ställa sig neutral i konflikter när det gäller misshandel och sexuella övergrepp.

Jag har extremt många vänner som har kvar förövare som vänner.

Ett fåtal av dessa vänner jobbar med dessa förövare på ett bra och konstruktivt sätt. De gör det genom att lyfta upp det problematiska som förövarna har gjort, genom att prata med de och få de att söka hjälp.
Jag vet att de hjälper förövaren att bli bättre.

Ett större antal av dessa vänner får totalpanik varje gång det ens nämns något om att deras vän skulle vara en förövare och skuldbelägger konsekvent den som blivit drabbad.
De är dessa som tar förövarens sida, om det är medvetet eller ej.
Jag har inte kvar några av de vännerna längre.

Den största delen av dessa vänner är de neutrala vännerna. De som vägrar att ta sida men samtidigt vägrar att vara stöttande åt något håll. De är grymt obekväma när debatten om förövare i vänkretsen kommer upp. De lyssnar inte på mig när jag berättar. De lyssnar inte på när flera andra berättat om sina förövare. De vägar också att tala med förövare de har som vänner om deras problematiska beteendet.

Dessa passiva vänner är i min bok de mest problematiska och efter många år har jag tillslut tröttnat.

Det är det här beteendet som gör att förövare både får fortsatt legitimitet samt kan fortsätta hitta fler offer och dels så gör de att de som blivit utsatta tvingas kämpa med en skuld och en skamkänsla av att inte bli trodd.

De passiva vännerna säger att de har kvar förövarna för att kunna ha koll om han(det är väldigt ofta en man) skulle göra något mer. Men de gör samtidigt inget för att se till att förövaren blir bättre och de tar inte heller upp med folk runtomkring att det 1) borde pratas med personen och 2) varnar folk som i slutänden råkar ut för förövaren igen.

Dock är de kvicka på att skrika om att förövare inte borde få gå lösa … så länge det inte är en vän eller något de känner vagt. Då blir det jobbigt och då råder tystnad.

Jag har tröttnat på de som står bredvid och inte gör något eftersom detta är ren och skär feghet ihop med en stor dos… lathet? Undanflyende beteende? Ja, välj vilket ord som passar bäst.

Min poäng med hela detta inlägget är jag vill slippa se passiva vänner som inte gör något när det gäller förövare. Ni som står runtomkring med fingrarna i öronen och blundar och låtsas att problemen inte finns. Ni som kallar er bra feminister men som samtidigt är för rädda om er sociala status och för att ställa till med bråk för att våga göra något vettigt.

Skärp er.

Det är åt helvete fel att säga till ett offer att hen har skapat en jobbig situation genom att prata om en våldtäkt/misshandel.

Men det går utmärkt att vara vän med en förövare och hjälpa honom att bli en bättre människa genom att prata om det problematiska beteendet. Det går i samma veva också att vara vän med offret om du faktiskt kommunicerar till hen att du tror på hens berättelse och att du stöttar hen med.

Det är inte okej att hävda att du står upp emot övergrepp om du står tyst och inte gör något.

Och argumentet om att du har förövare som vänner på te x facebook för att hålla koll på dessa? Det går att göra ändå. Och det bästa sätt du kan hålla koll på en förövare och se till att personen dels inte begår fler övergrepp och dels inser sitt problematiska beteende är att prata med personen.

Jag vet att det låter extremt hårt men detta är minimikrav. Har du förövare bland dina vänner så kan du inte luta dig mot en neutral ton och låtsas som att det regnar.

Sanningen är att om du har förövare som dina vänner och inte pratar med de om vad som skett, det är då som du legitimerar vad de har gjort. Och du bidrar till att gynna en våldtäktskultur som skuldbelägger offer.

Mer läsning på temat:

Alla känner ett offer och ingen känner en förövare

Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning- En svår balansgång

Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare

Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp

Försvarare av förövare och kvinnovåld