söndag 28 augusti 2016

Varför Pokemon Go är fantastiskt för mig

Nu har jag hållit på att spela Pokemon Go i lite mer än en månad. Jag skrev lite om det här men nu är det dags för en uppdatering!

Jag är över level 20 och jag har valt lag. Och föga överraskande så blev det team Instinct! Mycket på grund av att min absoluta favorit av de tre legendariska fåglarna är blixtfågeln Zapdos. Det var min favorit när jag spelade Pokemon på N64 och även på gameboyet. Och Zapdos råkar även vara maskoten för team Instinct.
Så valet var rätt lätt.

Nuförtiden spelar jag rätt ofta och det är både för nostalgin som för att det är jädrigt kul att försöka fånga alla. Jag slåss en del på gym vilket är sjukt kul. Det är en bisarr tillfredsställelse i att ensam ta ned ett gym
Men det viktigaste är att spelet får ut mig. Jag tar mig ut och jag går promenader.
Det kanske inte låter som en stor grej alls och kanske låter det som något jag borde ha gjort för länge sen.
Kruxet är att jag är rätt lat och detta i kombination med att jag tycker det kan vara jobbigt att ta mig ut annat än i jobbsammanhang gör att jag behöver en rätt stor motivator för att ta mig ut och promenera och för att bege mig ned på stan.
Pokemon Go ger mig den motivatorn. Den gör att jag hoppar av en hållplats för tidigt gör att promenera två kilometer hem och ta ett gym på vägen. Den gör att jag tar bussen in till stan för att fånga pokemon vilket i slutänden gör att jag avslutar dagen med att ha gått tio kilometer.
Den gör att jag kan stå med en grupp totala främlingar i Bältesspännarparken i väntan på att snurra på pokestopsen.
Så trots buggar, uppdateringar, IV:s och väntan på tradesystemet så är det nog det som gör att Pokemon Go kommer att hålla för mig: Att det får mig att promenera.

(Plus att jag aldrig kommer att ge upp förrens jag har fångat alla pokemons men det är en annan historia)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar