Jag har något av ett sociala medier- beroende. Jag kan skylla på att jag jobbat med det i flera år, på att PokemonGo hände för några år sedan eller så kan jag bara acceptera det faktum att jag älskar att hålla mig uppdaterad, prata med nya människor och posta roliga/insiktsfulla/meningslösa fakta om mitt liv.
Men hur som helst så har jag alltid telefonen med mig och jag går nästan alltid med mina lurar på och lyssnar på musik.
Jag och min telefon har ett rätt hett förhållande kort sagt.
Så när jag i villan tappade den under Stockholm Pride så var det inte mindre än katastrof.
Först tänkte jag inte mycket på det. Kan ha berott på att jag haft en fantastiskt kväll på klubb och var lycklig och gladast.
Kan ha berott på att jag hade både numret till taxibilden och föraren där mobilen tappats och upptäckte det minuten efter det att bilen körde i väg.
SÅ jag tänkte att "Detta löser sig på en kvart, jag kommer hinna få tillbaka telefonen innan tåget går i morgon".
FEL!!
Det var telefonkö, mer telefonkö och sedan kunde inte taxiföraren ringa upp förrens efter sitt pass som slutade 05.00 på morgonen. Det var arga telefonister som tyckte att jag borde kollat min tröja mer noggrant (det hade de helt klart en poäng i) och framförallt var det en ren jävla omöjlighet för någon jag talade med att förstå att de inte kunde ringa upp mig när de hittat min telefon.
Eftersom det var just min telefon som var borta.
Totalt mörker.
Men jag lyckades både ta mig upp på morgonen (vilket är en bedrift när det inte finns ett alarm någonstans), ta mig till tåget och hamna på rätt tåg (vilket är en bedrift när det inte går att kolla biljett, spår eller vagn), och ringa min pappa via Skype på laptopen ( vilket är en bedrift eftersom jag fick ringa exakt ett gratissamtal till mobil innan de krävde identifiering med mobilt bank-id.)
Känslan när en är vuxen och ens pappa får hämta en efter en blöt helg i Stockholm för att en har tappat bort telefonen och därmed sitt åkkort... den är inte värdig ska jag tala om.
Jag rullade alltså hem från Stockholm utan min mobil och utan att veta vart den fanns.
Men med hjälp av vänner som är mer tekniskt kunniga än mig så lyckades de:
1) lokalisera min telefon och säkerhetskopiera allt.
2) sätta sitt nummer på startskärmen så att de skulle kunna bli uppringda när den blev upphittad.
Sedan så var det väntan.
Och efter ett dygn så ringde de till mina vänner! Telefonen var upphittad! Med en hjälteinsats från en Stockholmsvän så postades den med ilfart till Göteborg!
Allt borde varit frid och fröjd.
Men för att hämta telefonen så behövde jag ju ha ett sms.. Ett sms som kom till sagda telefon som låg ståtligt förpackat inne på lagret inne på bensinmackens postkontor.
Min frustration när jag försöker förklara detta visste inga gränser.
"Du behöver visa upp sms:t för att hämta ut ditt paket."
"Jo jag förstår. Men det jag ska hämta ut är min telefon. Som har fått sms:t till sig."
"Hmm... Det är ju krångligt. Men jag behöver se sms:t.
"Räcker det inte med min legitimation??"
"Tyvärr."
Till bensinmackens försvar ska det sägas att killen bakom disken förstod min frustration. Och var väl kanske mer irriterad på systemet än på mig.
Men tillslut kom vi på att spårningsnumret kunde räcka.
Och jag lyckades komma ihåg det! Vilket är en bedrift eftersom jag läst mailet fyra timmar innan på min jobbdator och dessutom är sifferblind.
Men sen.. Sen kunde min älskade telefon och jag återförenas. Jag fick paketet i min famn och i en slags slowmotion a la musikalfilm så grät vi båda och svor på att aldrig skiljas.
Det var i alla fall så det kändes.
Och jag vet att jag numera kan klara mig utan telefon i fyra dagar men att det är något jag aldrig, någonsin vill göra igen.
