Inget Pride i Stockholm för mig

Förra året så lovade jag mig själv att jag skulle vara på Stockholm Pride. Något som jag verkligen svor på ännu mer när jag träffade fina Tildedrinkstea på Göteborg Pride.

Men så hände jobb. Massor med jobb och min semester flög ut genom fönstret för att aldrig synas till igen. Det är helt okej men visst sitter jag i värmen och känner att en del av mitt hjärta längtar till regnbågsfärgerna i Stockholm.
Jag märker att det gå framåt med LBTQ - acceptansen i Sverige. Så sent som igår så bestämde Svenska Akademins Ordlista, SAOL, att ordet hen numera från och med april 2015 ska ingå i ordlistan.
Ja, ni hörde rätt. Det är officiellt och fruktansvärt awesome!

Men det är fortfarande så mycket kvar att göra, så mycket diskriminering som pågår, så mycket oförståelse och hat.
Vi behöver Pride, inte för att festa, utan för att minnas att människor fortfarande diskrimineras, förföljs och dödas för sin sexuella läggning och vilja att vara sig själva. Både i Sverige och i resten av världen.
Ni som är i Stockholm, ta er till Pride, gå dit, gå på föreläsningarna och panelsamtalen. Gå i paraden, inte för att det är en kul grej, men för att det är viktigt. För er som är nördar så organiserar Sverok en egen del i tåget, Proud and Nerdy.

Jag får försöka igen nästa år att ta mig till Stockholm Pride helt enkelt. Tills dess så bär jag idag min nya Sailor Uranus-tröja. Resten av året så kämpar jag för att folk ska förstå att all kärlek är vacker och bra. Och att alla människor ska har rätt att älska vem de vill.

Bär stolt tröjan med en av mina främsta LBTQ-förebilder. Bild: Lisa Hedström Arvidsson.

Vikten av vänskap (eller att jag faktiskt mår helt okej nu)

Jag har väldigt mycket tid nere i Halmstad att tänka. Både på kvällarna när jag pysslar och ser på film, på promenaden hem från träningen och på veckosluten när jag kör den långa vägen tillbaka norrut.

Det jag tänker mycket på är vänner och deras betydelse. Jag är ett rätt bitter och cynisk jävel i många avseenden. Jag tappade många vänner när jag berättade att jag valt att polisanmäla mitt ex och den läxan jag lärde mig då är att människor allmänhet tenderar att ta den enkla vägen ut och få är villiga att stötta eller ens vara vän med något som aktivt pekar ut en vän som förövare.
Idag så litar jag på en handfull människor, exklusive min familj såklart, och jag är väldigt restriktiv med att lita på nya människor.
Jag litar inte förbehållslöst på människor för det är inte värt det.
Därmed inte sagt att jag inte kan vara vän med dem, skratta, ha kul och må bra med dem. Men jag kommer inte hålla deras rygg för jag vet att de inte skulle göra samma sak för mig.
Enkel ekvation som det tog mig lång tid att komma fram till.

Det kanske låter en smula paranoid men jag har som sagt lärt mig den hårda vägen. Och det är inte så lätt som att bara strunta i de vänner som visat sig vara riktigt usla. För oftast är det gamla vänner som jag delat mycket med och i vissa fall älskat. Så det är klart att jag lägger enormt mycket vikt vid att gamla vänner fegar och hellre sticker mig i ryggen än att göra det enklaste. Som att ge en kram. Som att svara på mess. Som att låta bli att skicka mig mail där de förklarar att jag är hysterisk och gör hela bekantskapen obekväm med mitt prat om misshandel.

Jag tänker ofta över hur mycket enklare det hade varit om jag bara hållit tyst. Om jag bara inte sagt något. Mått dåligt i tysthet och sedan varit mitt gamla jag med ett stort leende som bara pratade om lättsamma saker.
Klart att det hade varit enklare, jag hade sluppit tappa vänner och kanske sluppit känslan av utanförskap som blir skrämmande tydlig på fester och evenemang.
Men jag tror inte det hade varit hållbart i längden. Jag tror att jag någonstans i mitt inre vrålat av smärta och maktlöshet tills den dag jag dog.

Men jag har också lärt mig något enormt viktigt under tiden. Nämligen hur mycket det odelade stödet från äkta vänner betyder. De som faktiskt vågar fråga hur jag faktiskt på riktigt mår. De som orkar lyssna och ge råd och konstruktiv kritik. De som inte tar avstånd. De som vid en diskussion om misshandel frågar om jag vill gå iväg och sitta någon annanstans för att det kanske påverkar mig.
De som låter mig vara svag. De som låter mig vara jag.

Fast det ofta inte låter så här på bloggen så är jag är lycklig nu med Svart och mitt liv. Jag kan för det första skratta åt saker tills magen värker. Jag kan le åt regnet mot mitt ansikte och känslan av sol mot mina bara fötter. Kort sagt, jag kan återigen känna saker och det är inte dåligt när jag tänker på att för knappt två år sedan så var mitt hjärta och sinne så trasigt att det enda som fick mig upp ur sängen var ren envishet.
Svart har en enorm stor del i mitt positiva mående ihop med min underbara Angel. Stödet från min familj har betytt massor och också peppandet från de vänner som faktiskt vågat stå vid min sida.
Tack för det!

De vänner som stöttar mig stöttar jag odelat tillbaka. För jag vet att ni gör samma sak för mig.
Och en sak, alla ni som mailar och berättar era historier för mig. Om relationer, om misshandel, om rasism. Jag känner er kanske inte, men jag kommer att ha er rygg.
Jag ska kämpa till sista andetaget för er.

"Har du också kört huvet i väggen så hårt att det känts som du sprängt det.

Har du också svurit att aldrig ge upp det du drömt och sett fram till.

Har du också stått på ditt jobb sen känt du är värd mer än så.

Har du också stressat ihjäl dig – för en lön som knappt ger dig skäl nej.

Jag har också tappat ibland och snabbt försökt komma ikapp.

Jag har också sett när du faller och försökt bygga nytt ifrån marken.

Jag har också vart nära min gräns så jag fattar precis hur det känns.

Men jag lovar att allt kommer vända om vi lovar tro på oss själva"

Albin feat Kristin Amparo- Din soldat

En feg inställning till rasism (eller en fråga om att se sina privilegier)

CW: Innehåller n-ordet utskrivet flera gånger i texten

Just nu är jag enormt trött. Jag är rätt duktig på att ta strider, stå på de där barrikaderna och kämpa. Men vissa dagar så vill jag inte vara duktig, jag vill gå fram och skalla världen och vråla i frustration.

Orsaken till detta stavas rasism och nazism.

Eller ja,det jag är förbannad över är inte bara rasism och nazism. Det är jag alltid arg över. Nej, det jag på sista tiden varit extremt frustrerad över är snarare den enormt fega attityden till detta som jag mött på fler håll än vad som känns bekvämt.
Jag har främst stött på det i lajvhobbyn och i vikingavärlden. Jag är van vid rasism och nazism i verkliga livet och jag är väl lagom bitter och cynisk över det. När jag möter det i mina hobbys i den mängd som har skett på sista tiden så blir jag lika ställd och arg som jag blev den gången för många år sedan då någon slängde ordet "neger" i ansiktet på mig.
Ett slags andra uppvaknande till rasism i form av en hård örfil.

Det som nu diskuteras flitigt i både vikingahobbyn och lajvvärlden är hur man hanterar rasister och nazister som dyker upp på olika evenemang.
Det är en komplicerad fråga, det är jag medveten om. Men den feghet jag stör mig på är hur man resonerar runt frågan. Det som tyvärr hörs mest och som oroar mig är den våg av hobbyrasism på som gång på gång säger: "Jag är inte rasist meeeen... så länge det rasister och nazister gör inte drabbar MIG så är det lugnt."

Det har skett en förflyttning som gör att frågan har kommit att handla om "Varför är det fel att vara nazist?" istället för "Hur minskar vi och förebygger nazism i samhället?"

Läs den meningen igen. Känner ni som jag, att något är väldigt fel?

Jag tänkte gå igenom några vanliga argument som dykt upp i diskussioner i både lajv- och vikingavärlden senaste tiden.

Vi börjar med argument nummer ett:

"Men va, ska vi inte låta nazister säga vad de vill? Det är ju brott mot yttrandefriheten!!"

Ja suck.
Något av det värsta med rasism och nazismdiskussionerna är att så fort de dyker upp så börjar folk felcitera Voltaire och vråla om censur och yttrandefrihet. Seriöst människor, ta en lagbok och slå upp vad lagen påstår betyder innan ni börjar göra er ännu dummare.
Men för att vara snäll saxar jag här in Zinweis lilla skola om vad yttrandefrihet och åsiktsfrihet är.

"Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är inte samma sak.

Åsiktsfrihet innebär att du får - i ditt huvud - tycka precis vad du vill utan att någon får säga något om saken. Det omfattar inte ord, handlingar eller något alls, utan stannar vid ditt huvud.

Yttrandefrihet innebär att staten tillåter dig att yttra dig om vadhelst du har lust med så länge det inte strider emot lag. Andra människor har fortfarande all rätt i världen att säga åt dig att vara tyst, gå därifrån eller helt enkelt komma på att de väldigt gärna vill skapa en spontan vuvuzelakonsert mitt i din mening. Yttrandefriheten innebär heller inte att du får säga vad du vill oemotsagd eller att alla måste lyssna på dina utsvävningar. Det är en rättighet som säger att staten inte får lägga sig i, men resten får, om de vill, skita fullständigt i vad du säger.

Also: Bara för att något inte är olagligt betyder inte det att det per automatik är särskilt schyst eller ens moraliskt att göra."

Zinwei har stenkoll på detta med lagar och mer av henne kan du läsa på hennes blogg Komplementfärger.
Men med denna lilla förklaring, är vi klara över yttrandefrihetsbegreppet? Bra!

Då går vi vidare till argument nummer 2:

"Alltså, jag vill inte att vi stänger ut folk med olika politiska åsikter. Stänger vi ut nazister borde inte socialdemokrater/moderater/vänster/miljöpartister få komma heller!"

Åh den massiva huvudvärken jag får när folk slänger ur sig det här. Låt mig göra en sak klar: Nazism som ideologi är inte detsamma som att ha en politisk åsikt.

Är du rasist och nazist så följer du en ideologi som går ut på strukturell diskriminering. Det är inte fråga om en politisk åsikt, så att jämställa nazism och rasism med socialdemokrater och moderater är inte ett hållbart argument. Du framstår bara som mindre intelligent genom att säga så. Bara sluta.

Vidare till argument nummer 3:

"Om nazister och rasister dyker upp så tycker jag att det räcker att ignorera dem, det borde alla kunna göra."

Nej, det är inte alla som kan. Ett sådant uttalande tyder inte bara på bristande empati utan också på en stor ignorans rörande rasifierades situation, för att inte tala om en blindhet för sina egna privilegier.
Kul för dig ,du vita människa, att dina privilegier inte sätter dig i farozonen. Du kan på grund av din hudfärg välja att ignorera och till och med ha trevligt runt nazister och rasister.
Det är något jag aldrig kommer att kunna göra. Jag kommer aldrig kunna känna mig trygg och säker på event där nazister och rasister går omkring. Där människor vill döda en på grund av ens hudfärg är det svårt att slappna av och bete sig normalt.

Och innan det argumentet hinner komma upp: Nej, jag kan inte använda telepati för att avgöra vilka som är rasister och nazister. Men går de runt med tröjor med hakkors eller postar främlingsfientliga inlägg och hot på nätet om att döda alla blattar och negrer så vet jag vilka de är. Det är inte svårare än så.

Och tillslut, argument nummer 4:

"Jag som vit har inget problem med att det är nazister på lajv/vikingamarknader så länge inget allvarligt händer. Då skulle jag säga ifrån."

Jag vet knappt vart jag ska börja. Först och främst så är det ett rätt otillräckligt agerande som gör att de som löper störst risk att drabbas av hot och hatbrott från nazister får minimalt med stöd.
Personligen har jag har lite (läs: inget) stöd i att folk börjar sätta ner foten mot nazister först när det börjar röra sig om fysiska hot. Då har det redan gått för långt.

Där har ni dem. De argument som tillsammans skapar en hobbyrasism och en feghet utan dess like.
Ja, jag är hård i mitt ordval, men det har jag fog för. Jag är arg.

Avslutningsvis vill jag fråga er nu, kära vita människor. När kommer ni att stå vid min sida?

Är det när någon skriker neger efter mig?
Är det när när någon spottar mig i ansiktet och vrålar att jag ska ska åka hem till mitt eget land?
Är det när någon slår mig medvetslös för att jag inte passar in i bilden av en blond och blåögd svensk?

När är det tillräckligt allvarligt för att ni ska bry er?

Halmstadslivet råkade hända!

Det blir väldigt lite bloggat nuförtiden. Orsaken till det är att jag ännu en gång tillbringar sommaren nere i Halmstad på grund av jobb. Det är väldigt trevligt, Halmstad är en underbart mysig stad och detta med jobb är alltid en bra grej!

Jag har nu bott här nere i cirka fyra veckor och det har varit väldigt intensivt (bara det att jag först nu haft tid att blogga om det säger ju en del) men samtidigt väldigt kul. Långa dagar, enormt situmlerande och roligt arbete och nya vänner som bjuder in till brädspelskvällar är lite av det som fyllt min sommar så här långt.

Jag går och tränar, jag har tagit upp mitt syende igen och vikingatunika nr.... tre tar form och passas in som bäst. Jag promenerar, lär mig äta Kvarg (fråga inte varför, det fastande bara), provar öl och cider på diverse after works med kollegor.
Det är enormt varmt just nu som ingen väl har missat men det trivs jag väldigt bra med. Sandaler är grejen!
På helgerna åker jag hem till Svart och Fnatten och hinner träffa vänner en smula under helgerna.
Det enda jag inte hinner med är att spela tvspel, det har sorgligt nog fått stryka på foten helt.
Men det kommer en höst.

Just nu trivs jag väldigt bra med livet.

En glimt av mitt rum i Halmstad.