Redo inför Prolog

Veckorna har flugit förbi i en dimma av jobb, föreläsningsförberedelser och installerande i nya boendet.
Det är inte klokt hur jädra snabbt det går och snart är det vår. Eller ja, det känns redan som det idag när jag tittar ut på solskenet utanför mitt fönster. Sjukt härligt!

Föreläsningar ja.
Det är till lajvkonventet Prolog som händer imorgon. Jag och Zinwei ska köra "Etnicitet och lajv 2.0" en något argare och mer allvarlig uppföljning till vår första föreläsning.
Jag läser igenom den gång på gång och ja, vi är arga. Men det behövs.
Sedan ska jag, Zinwei och Naudiz hålla i en rätt jobbig föreläsning som heter "Inuti glasbubblan- Sexuella övergrepp och förövare". Den är jobbig för att det är ett tungt ämne men jag torr att vi lyckats göra en bra föreläsning som täcker in det mesta på temat utifrån våra erfarenheter.
Och den behövdes göras, det var ett mycket bra initiativ av Naudiz och jag är glad att jag kunde vara med på det.

I övrigt ser jag fram emot Prolog. Det finns så många fina vänner som jag kommer få träffa där och en hel del workshops jag ska gå på för att lära mig nya saker. Samt att jag ska få stå på barrikaden och leka Les Miserables! Det är typ tuffast (och ja, jag är lite nervös!)

Ikväll blir det packning, fixandet av det sista som måste göras, rotandet efter kläder som måste med och inköp av färdkost som i detta fall kallas kakor och nom!

Yellow flicker beat- Lorde

Jag kan inte beskriva riktigt hur bra den här låten är. Lorde har en fantastisk röst och hon fångar verkligen mörkheten, misären och all dovt pulserande kamplust som genomsyrar hela filmen Hunger Games: Mockingjay Part 1.

Yellow flicker beat tilltalar mig enormt mycket. Den manar på mitt rättvisetänk, den delen av mig som alltid vrålar om att den lilla människan kan göra något. Jag har denna i huvudet när jag talar mot rasister och sexister på nätet och jag andas den när jag behöver bli starkare än vad jag redan är.
Och jag är väl tusen år efter alla andra med att ha den på hjärnan men det spelar ingen roll. Den är bäst. Har ni inte lyssnat så gör det.

Varnings för spoilers från Catching Fire och Mockingjay Part 1 i musikvideon.

I’m a princess cut from marble, smoother than a storm.

And the scars that mark my body, they’re silver and gold,

My blood is a flood of rubies, precious stones,It keeps my veins hot, the fire's found a home in me.

I move through town, I’m quiet like a fight,And my necklace is of rope, I tie it and untie.

And now people talk to me, but nothing ever hits home

People talk to me, and all the voices just burn holes.

I’m done with it 

This is the start of how it all ends

They used to shout my name, now they whisper it

I’m speeding up and this is the red, orange, yellow flicker beat sparking up my heart

We're at the start, the colours disappear

I never watch the stars, there’s so much down here

So I just try to keep up with the red, orange, yellow flicker beat sparking up my heart

 

I dream all year, but they’re not the sweet kinds

And the shivers move down my shoulder blades in double time

 

 And now people talk to me, I’m slipping out of reach now

People talk to me, and all their faces blur

But I got my fingers laced together and I made a little prison

And I’m locking up everyone who ever laid a finger on me

I’m done with it 
 

 This is the start of how it all ends
They used to shout my name, now they whisper it
I’m speeding up and this is the red, orange, yellow flicker beat sparking up my heart
We're at the start, the colours disappear
I never watch the stars, there’s so much down here
So I just try to keep up with the red, orange, yellow flicker beat sparking up my heart

And this is the red, orange, yellow flicker beat sparking up my heartAnd this is the red, orange, yellow flicker beat-beat-beat-beat

Två veckor på ett fantastiskt jobb

Det har varit två väldigt bra veckor för mig. Lite oväntat fick jag genom bästaste Pusheen ett korttidsvikariat på en lokaltidning.
Innan jag börjar berätta hur awesome detta var ska jag klargöra något: Jag trivs väldigt bra på mitt ordinarie jobb. Det har urtrevliga arbetskamrater, bra arbetsuppgifter och ger mig massor med frihet.
Som att till exempel ta ett korttidsvikariat utan någon varsel alls, det är jag evigt tacksam för!
Men oavsett hur trevligt det är så är det en helt annan sak att arbeta med något som man:
1) är utbildad för
2) älskar med hela sin själ och sitt hjärta

Sanningen är att jag rent jobbmässigt lever för mina vikariat och inhoppsdagar på olika redaktioner. Jag älskar att arbeta med att skriva, jag älskar mitt journalistiska arbete och det är något av det mest givande och engagerande jag någonsin gjort.
Så de här två veckorna har varit fantastiska. Jag har träffat så många fantastiska människor, hört om så många spännande livsöden, traskat i snöiga skogar för att upptäcka hisnande utkiksplatser, lärt mig massor om fotografering, och skrivit så mycket kul.

Jag har även druckit på tok för mycket kaffe och ibland varit så inne i mitt arbete att jag glömt att äta. Och jag älskar att äta.
Men det är något särskilt med att göra något man älskar. Jag har tre gånger så mycket energi som jag brukar ha vilket är rätt spexigt.
Nu är mitt vikariat slut och jag går tillbaka till mitt vanliga jobb. Jag har massor med pepp och energi inför våren så nu kör vi!

Just det, jag blev uppringd av P3 för att prata om den första transsexuella karaktären inom kortspelet Magic the Gathering, nämligen Alesha who smiles at death. Kanske coolaste karaktären ever och det blev ett rätt bra radio inslag som ni kan lyssna på nedan.

En notering som Sebastian gjorde mig uppmärksam på: Jag borde inte sagt att Alesha föddes som man eftersom det fokuserar på biologi istället för identitet. Jag borde sagt att hon till en början uppfattades som man eller att hon vid födseln tillskrevs ett manligt kön.

Ett plats att kalla hemma.

Jag har verkligen inte hunnit blogga så mycket som jag velat. Den främsta orsaken till det stavas flytt.
Japp, ni hörde rätt!
Tillslut har jag, Svart och fnatten har tagit vårt pick och pack och flyttat till vårt eget hem. Det är så fruktansvärt skönt att ha ett eget boende som är vårt och som inte är hyrt i andrahand. Bara tryggheten i att vet att vi inte måste flytta om ett år gör guld för mina nerver.

Så halva januari spenderades i panik övrr att hinna packa flyttlådor, jobba och ordna allt det som ska hinnas fixa i samband med en flytt. Typ adressändring. Typ försäkring. Typ kattvakt för flyttdagen
Den stora flyttdagen kom, vi studsar ur sängen och tittar ut genom fönstret...rätt in i en vägg av snö.
Drygt en månad för sent så bestämde sig den stora vintern för att dyka upp med mängder av blötsnö, minusgrader och halka.
Vädergudarna har ett mycket dåligt sinne för humor och kan seriöst suga mig.

Att flytta lådor i snö är en konst. Men roligt!

Men trots vädret så lyckades min far och jag hämta den stora lastbilen vi hyrt och frakta den på hala vägar till lägenheten. Och där väntade så många av våra fina underbara vänner för att hjälpa oss med flytten. Jag blev sjukt glad och rörd över att så många dykt upp. Det värmde hjärtat! För att inte tala om att flytten gick i ett nafs. Snabbt som attan var vi klara med första flyttlasset och åkte mot nya hemmet där min mor och Svarts mamma väntade på oss med mackor och kaffe.
När sista lasset var kört däckade vi allihopa i soffan bland flyttlådorna och åt hamburgare.

Sedan började den stora upppackningen kombinerat med att organisera städningen av vår gamla lägenhet. Och någonstans här insåg vi att vi glömt att beställa internet till vårt nya hem så vi var katastofalt internetlösa och allt stod stilla. ALLT.
Eller ja, bara mitt twittrande och det kan ni klara er utan ett tag.

Nu har det gått några veckor och vi är nästan i ordning. Eller ja,det är tavlor som ska upp, saker som fortfarande ligger i lådor och jag vete katten vart jag gjort av mitt nagellack. Det är nog på ett mycket smart ställe.
Men vi är tillräckligt uppackade för att det ska vara hemma.

Vi har redan hunnit få en inflyttningspresent.
Ett fin duk som kom med posten från fina Mia