En smula panelsamtal om fantasy

Uppdaterat med lite mer om vad vi pratade om på panelsamtalet!

Det är lustigt hur saker sker ibland. Som spontana panelsamtal i en annan stad.
Jag fick en förfrågan via min facebooksida för en och en halv vecka sedan, från medelhavsmuseet i Stockholm. De undrade om jag ville vara med och medverka i ett panelsamtal om fantasy som genre och kulturellt fenomen.
Första svaret i mitt huvud var såklart JA! Sedan insåg jag att det var i Stockholm. Så fick tacka nej.
Men hör och häpna, de löste min färd upp till Stockholm och när jag väl löst boende så kunde jag säga JA med stora bokstäver!
Så nu i fredags tuffade jag upp med tåget till huvudstaden som visade sig från sin vackraste sida med milt väder, sol (och liiite regn) och vackra höstlöv överallt.

Jag åkte MTR-express ToR. Första gången jag provade de
och det var verkligen bekvämt och bra!

Jag hann med att träffa Dan en sväng och vi gick en promenad och hann filma lite inför alla våra olika poddcastprojekt. Sjukt trevligt, vi ses på tok för sällan även om vi hörs ofta.
På kvällen så vandrade jag bort till medelhavsmuseet och blev introducerad för de andra som skulle vara med i panelen.

Förutom jag själv skulle även historikern Bo Eriksson och museipedagogen Karin Wästfelt sitta med.
Min första tanke var "WTF, vad katten gör en lajvare som jag här?"
Men det var ju just därför jag var med, för att prata om lajv, fantasy och om vad Sverok gör för att främja fantasy. När den tanken landade så blev det mycket lugnare. Och alla vi tre var ju med för att vi hade kunskap om fantasy och för att vi var och en täckte in varsin vinkel av det: Jag med lajv och Sverok, Bo med hur fantasy och historia är hopkopplade och Karin med sin erfarenhet av socialantropologi och hur fantasy hämtar inspiration från andra kulturer.
Guld helt enkelt!

Vi hade en timma på oss innan det började så vi blev bjudna på mat av museet och vår moderator Olof gick igenom frågorna och upplägg med oss. Vi hann även prata lite med varandra och vilken relation vi hade till både fantasy och till historia.
Verkligen jättebra och helt nytt för mig att man gör så på panelsamtal. Jag är van vid att man kommer tio minuter innan till panelen, inte har hunnit prata med de andra innan och sen kör man bara.
Men att vi hade lite mer tid på oss innan och hann äta och prata med varandra på ett avslappnat sätt gjorde att i alla fall jag kände mig väldigt bekväm när vi skulle köra igång, det var som att vi kände varandra på riktigt.

Panelsamtalet handlade alltså om fantasy som genre och kulturellt fenomen med frågor som Vad innebär fantasy egentligen? Hur ser genrens historiska och kulturella rötter ut? Vilka uttryck tar sig fantasyintresset idag? Vad handlar lajv om egentligen? Vilka varianter finns det?

Det var helt fullsatt och en timma bara rann iväg!
Jag för min del pratade mig varm om min eget lajvande och om kopplingen lajv, fantasy, historia fungerar, om Sverok och satsningen på fantastik och såklart lite om att vi behöver en mer normbrytande fantasy som innehåller fler rasifierade karaktärer.
Bo gav fantastiskt perspektiv på hur vår historia smugit sig in i fantasyn och vad som klassas som fantasy och Karin lyfte fram hur socialantropologi påverkar fantasyförfattare och hur kulturer påverkat fantasy. Och massor med Ursula K Le Guin som jag blev lite nykär i.
Det var slut alltför fort men sedan väntade en väldigt trevlig kväll på medelhavsmuseet. För panelsamtalet var bara en del av programmet i deras temakväll om fantasy. Det blev jättevacker körsång med kören från Tolkiensällskapen Forodrim, mat, mingel och guidade turer med fantasytema runt om i museet. Det fanns möjlighet att prova kläder från SVT:s stora kostymgalleri och titta på Mayo-Chans jättevackra cosplaykläder som stod utställda.
Senare på kvällen blev det quiz med fantasytema men då hade jag redan hunnit rulla hemåt eftersom mitt tåg skulle gå tidigt morgonen därpå.
Kort sagt: Det var ett jättetrevligt panelsamtal och jag var fantastiskt imponerad av museets arrangemang, verkligen underbart att knyta ihop historia och fantasy på ett så självklart sätt och jag hoppas att det blir fler liknande kvällar i framtiden!

En historieprofessor, en lajvare/sverokledamot och en museipedagog
som är superglada efter lyckat panelsamtal!

Spelhjälpen 2016 och hur man är riktiga hjältar

Förra helgen var det inte bara tid för höstväder och sovmorgnar! Det var även dags för Spelhjälpen!

I 30 timmar så livestreamade föreningen Spelhjälpen visning av spel, matcher i t ex Overwatch och annats peppigt spelrelaterat för att samla in pengar till förmån för Ung Cancer.  Lägg därtill massor med auktioner, tävlingar och att man när som helst kunde skänka en slant till Ung cancer så får du en aning om vilket enorm insats som ligger bakom.

Jag blev tillfrågad av föreningen om att vara konferencier för en del av dagen. Och jag blev så sjukt glad och hedrad att jag såklart tackade ja!

Pepp och glad i snyggast tröja!

Först sedan började jag inse att det innebar att jag skulle ställa smarta frågor till jätteskarpa spelutvecklare och till och med kanske spela spel... live inför massor med folk som kollade via nätet.

Halp.

Efter att ha fått mitt schema och läst på kände jag mig lugn. Mindre lugn blev jag på själva dagen så jag inledde med att brottats med en försenad spårvagn. Den totala stressen.
Men jag hann i tid och kunde kränga på mig en assnygg t-shirt och sätta mig tre timmar och samtala med bra och intressanta gäster om deras spel och se medans mina vänner spelade igenom dessa.
Det gick överraskande bra och jag blev verkligen imponerad av spelen och gästerna jag hade. Alla tre var indiespel som har premiär i en obestämd framtid men åh så jag önskar att det blir snart!

När jag, gästerna och mina kollegor satt och pratade så ramlade det in kommentarer och frågor till gästerna via en läsplatta så det blev verkligen bra och mer känslan av ett panelsamtal där publiken hela tiden kunde ställa frågor.

Och samtidigt som vi satt och pratade och livestreamen rullade ut pågick flera auktioner som tickade in massor av pengar till Ung Cancer. Så jädra peppigt!

Jag fick i övrigt tid att hälsa på några av mina facebookvänner som jag känt länge via sociala medier men inte träffat IRL. En av de var bästaste Tove som var där för att via spel från Bandai Namco. Det slog oss båda att vi inte setts alls IRL men att det kändes som vi hade träffats innan och framförallt känt varandra länge. Så blir det när man hängt länge på facebook och twitter! Och nu när vi hunnit träffas så kan vi bara bli ännu mer awesome!

Efter tre timmars konfrancierande och lite efterhäng och pratade med trevliga människor så åkte jag hem men Spelhjälpen tog ju inte slut för det. Jag och Svart tillbringade resten av kvällen med mys och med livesttreamen med på tv:n under hela kvällen.

Vi hann se Fenjima vara konferencier när Stockholm E-sport mötte Malmö E-sport i en episkt match Overwatch. Riktigt kul att se!
Och innan vi ramlade i säng så fick vi se Spelhjälpen spela Amnesia:The dark descent. Jag hatar skräckspel men ingen gör mig så fnissig som att se andra rädda människor spela skräckspel och vara livrädda!
Ah skadeglädjen är så fin!

Jag blev sjukt imponerad av Spelhjälpens arbete. Jag följde de redan förra året då de samlade in pengar till Läkare utan gränser men detta var första gången jag var på plats och fick en liten inblick i hur mycket arbete de plöjt ned.
Så mycket engagemang, vilja, teknikkunnande, roddande av gäster, mat, spel, sovplatser, mer teknik, stremande av matcher över nätet och auktioner. För att inte tala om moderationer av kommentarsfält, hålla koll på alla donationer, vara peppiga och glada hela tiden och leverera smarthet dygnet runt.
30 timmar höll teamet igång, jag var slut efter bara tre timmar.
I slutänden så fick gänget ihop över 100 00 kronor! Det är något av det mest imponerande jag varit med om.

Så heja Spelhjälpen och tack för att ni finns och har drivet. Jag hoppas att ni orkar i många många år till!

Jag länkar skamlöst in till de segment som jag själv ledde. Inte bara för att jag leder de men också för att detta är riktigt bra spel. Sam och Nicole om att komma ut i en samkönad relation, Aer som är ett sjukt vackert quest-, och utforskarspel där man kan FLYGA, och Please knock om my door som handlar om depression. 

 

Hyōri Ittai - Yazu

Hyōri Ittai av den japanska duon Yazu är en av de finaste sångerna jag vet. Mycket för att den var slutsång till sista delarna av animeserien Hunter X Hunter (2011) som är en av de bästa serierna jag vet. Men jag tror att en annan av orsakerna till att jag gillar den är texterna och intensiteten i sången. Den är felfri och går rätt ofta i mina hörlurar nuför tiden.

Översättning av texten till engelska:

Woo ~ Woo ~

Devouring the mornings and spitting out the nights
My nature is doubtful
This feeling that boils up inside of me
Is it white or black

The future that I aim for and the past that I left behind
Twisting together, round and round
They’re connected

Squinting my eyes at the helixes passing by
I leaned forward from my strange dream

Two sides of the same coin The coin that I flipped flies into the sky
Just which ending will I wish for
Two sides of the same coin The brighter the light, the darker the shadow
If that’s so, then where will I go
The two futures came together

Woo ~ Woo ~

The inevitable masquerading as a coincidence
The divergent paths that come together
The shadow that follows me
Everywhere, forever
Will I take it in or illuminate it
Resist it or forgive it all

Light and darkness
Love and hate
They’re all powerful emotions with the same roots
Reach out a hand to the ends of my memory
And quietly invite me to go where you are

Two sides of the same coin I learned that everything is fated to eventually disappear
So I’ll never let go of this hand
Even the prosperous must decay The pale pink impulses are dyed red
Breaking out of the chains and awakening now
I’ll see a definite world

Caught between yin and yang
I’m just listening to the beat
May the dots and lines connect
A requiem for the lost days

Two sides of the same coin The coin that I flipped flies into the sky
Just which ending will I wish for
Two sides of the same coin The brighter the light, the darker the shadow
I won’t avert my eyes from even the indelible past

Focusing my gaze on the helixes dying away
The light and shadow intersected in a moment’s flicker
Binding the time just like this
The two futures came together

Vikten av separatistiska rum

Det finns många saker jag trodde jag aldrig skulle behöva försvara men likväl så blir det så ändå.

Denna gång handlar det om vikten av separatistiska rum. Jag har inte helt hängt med i allt som sagt, mycket för att det gör mig så förbannad och irriterad.

Men i korthet handlar det om att separatistiska rum, fysiska eller chattrum på nätet, ifrågasätts eftersom de anses uteslutande samt rum som uppmuntrar till våld.
Främst när det gäller separatistiska rum som riktar sig mot kvinnor eller rasifierade. Det är märkligt att så fort det finns en grupp/konto/samlingspunkt som enbart riktar sig till någon av de här två grupperna så går manliga internettroll bananas och kräver att bli insläppta. I min erfarenhet inte för att de har något att tillföra (det är trots allt rum som de har noll erfarenhet av) utan för att bara tanken på att det finns ett rum dit de inte har tillträde är helt orimlig. Argumenten jag brukar se de använda är diskriminerande, uteslutande samt rasistiskt mot vita (oh yes, tanken om omvänd rasism vill aldrig dö ut)

Det är klart att det finns risker när det gäller separatistiska rum. Precis som det finns med hela internet.

Men att män och vita klagar på att det finns separatistiska rum för kvinnor och för rasifierade är så bisarrt att det nästan blir komiskt.
Nästan.

Jag kan förstå att det är jobbigt att det finns rum på nätet som inte är till för män eller vita. Men så jag önskar att de som protesterar och hatar kunde se att det inte handlar om dem utan det handlar om något annat.
Vikten av att ha ett rum där man får prata ifred.
Vikten av att få dela erfarenheter med andra som har samma erfarenheter.
Vikten av att få prata utan att bli ifrågasatt på grund av andra har bristande kunskap om sexism och rasism.

En av de viktigaste separatistiska grupperna jag är med i är en grupp som heter Larp Women Unite- Sverige. Det är en grupp för alla som helt eller delvis identifierar sig som kvinnor och den fokuserar på lajv och alla frågor som rör lajv, vare sig de påverkar kvinnor eller ej.
En frizon och innan gruppen skapades 2014 så fanns det ingen liknande på nätet. I gruppen känner jag att jag kan bolla tankar alla tankar som rör lajv och lajvkulturen, vare sig det är stora eller små grejer.
Men är en grupp som också blivit så attackerad och påhoppad genom åren eftersom det är en grupp som är till enbart för kvinnor. Det är mycket tal från män om att gruppen inte borde finnas eftersom samtalen inte är öppna för alla, det är mycket skitsnack samt att grundaren och huvudadmin av gruppen, Wonderkarin, har fått ta enormt mycket skit genom åren. Slutligen har det även varit en del män som försökt ta sig in i gruppen för att läcka information.
Och detta är alltså en grupp för lajv men ändå så finns det män som inte kan ta att det finns en frizon där kvinnor kan tala med varandra ostört.

Jag är även med i flera grupper för rasifierade för att kunna tala ostört med andra rasifierade om rasism, diskriminering samt ursprung.
Även dessa grupper stör enormt många vita människor, främst män men även vita kvinnor, som hävdar att grupper som inte är öppna för alla etniciteter handlar om rasism mot vita.
Och igen, det handlar inte om dem utan om att ha ett eget rum att få byta erfarenheter i.
Frågor om rasism, diskriminering och ursprung är frågor som påverkar mig i allra högsta grad. Därför vill jag kunna prata om de utan att vita ska förklara för mig att det 1) inte existerar rasism i Sverige 2) det inte är något för mig att bry mig om och 3) att vita minsann också drabbas av rasism.
För mig som kvinna och som rasifierad är separatistiska rum ett andningshål och en plats att kunna prata med folk som har samma erfarenheter som jag själv.

Det handlar om att ha en frizon där man kan hitta sig egen röst och sin egen styrka i kombination med att bli uppmuntrad och dela upplevelser med andra som har samma bakgrund och erfarenheter.
I bästa fall leder det till ett självförverkligande, som kvinna att man vågar kräva bättre rättigheter och stå upp för sig själv och som rasifierad till att våga säga ifrån mot rasism och också en insikt om att man inte är ensam.

Separatism och separatistiska rum är enligt mig ett verktyg för att få samtala, utvecklas och umgås ifred och på sikt göra sin röst hörd utanför det rummet.
Det är något jag som kvinna och rasifierad inte vill vara utan för allt i världen.

Foto: Iduna Pertoft