Spoilervarning!
Följande inlägg innehåller spoilers för Game of Thrones säsong 8, episod 4. Har ni inte sett den så läs INTE detta!
Ni har blivit varnade!
Jag hade tänkt att vänta till att blogga om sista säsongen om Game of Thrones. Men nu blev jag så förbannad efter förra avsnittet,nummer 4, att jag bara inte kunde låta bli. Eller ja, jag blev inte arg på avsnittet. Jag blev arg på de diskussioner jag såg pågå på sociala medier efter avsnittet.
Föga förvånande rörde diskussionerna Sansa.
Det finns få karaktärer i Game of Thrones som jag kommit att älska såsom Sansa. Hon är för mig en av de mest komplexa och mångfacetterade karaktärerna som också gjort en av de största resorna.
Hon är en överlevare, en kämpe och en ledare utan dess like.
Den resa hon har varit med om har varit riktigt vidrig men den har gjort henne till den person som idag är den verkliga makten i Norr och i Winterfell.
Det är också något hon är mycket medveten, något som visar sig i vad hon säger till The Hound under segerfesten i Winterfell.
"Without Littlefinger and Ramsay and the rest, I would’ve stayed a little bird all my life."
När Sansa sade det så reste sig håret på mina armar. Den repliken levererades med så mycket känslor som märks i hela Sophie Turners kroppsspråk, ansikte och ögon.
 |
| Sansa är bäst. |
Där finns en sorg över de osynliga ärr hon bär med sig och det trauma hon gick igenom.
Där finns en stolthet över vad hon kan åstadkomma idag och hur långt hon kommit från den flicka som hela tiden strävade efter att blidka andra.
Där finns en vilja att skydda alla mot faror som ska komma.
Där finns en insikt över hur långt hon kan komma att nå i det liv som ligger framför henne.
Den lilla gesten hon gör när hon tar The Hounds hand uttrycker också så mycket. Den är både för att trösta honom för att han inte kunde skydda henne men även för ge honom en försäkran att hon inte längre behöver skyddas.
Alla minnen Sansa bär med sig syns så tydligt i den här scenen och aldrig märks den resa hon gjort så kristallklart som här.
Ja jädrar vad den scenen gjorde intryck på mig, både på hur den levererades men också på grund av andra orsaker jag återkommer till.
Just för att den var så stark för mig så gjorde det att jag blev fly förbannad när diskussionerna började kretsa kring just den scenen. Där folk störde sig på att Sansa erkände att hon är präglad av sin resa och sitt trauma och där folk IGEN störde sig på att hon är för känslosam/för hård/för distanserad/för öppen om vad hon varit med om/för lite öppen med vad hon varit med om/för tuff/för mjuk...
Kort sagt, det var Sansa det var fel på, eller hur manusförfattarna behandlat henne i den scenen där de uppenbarligen reducerade henne till sitt trauma... Men inget kunde bli rätt enligt röster på nätet.
Jag blev rätt arg när jag läste kommentarerna eftersom jag inte höll med alls. Men det tog ett tag innan jag kunde hitta ord på varför det skavde med att folk var upprörda över att Sansa öppet sade att hennes resa gjort henne till den hon är.
För mig gjorde som sagt hennes ord enormt intryck på mig och mycket för att jag såg mig själv i Sansa. En överlevare som på sitt sätt har hanterat, bearbetat och överlevt sitt trauma och nu äger det.
Precis som jag gjort och som så många många andra gjort med mig.
Här är vad som skaver för mig när folk kritiserar Sansas öppenhet i vad hon varit med om genom att erkänna hur det präglat henne. Det är att deras kritik speglar de krav som ställs på hur överlevare efter våldtäkt, misshandel och trauman förväntas hantera detta.
Hur vi förväntas göra det efter normer som hela tiden ändras och där vi hela tiden måste tänka på hur andra ska reagera.
Jag har varit exakt där.
När jag var öppen med vad jag varit med om betraktades jag som obekväm och skapade av extremt dålig stämning.
När jag inte berättade så betraktades jag som ett fegt offer som inte vågade erkänna vad som hänt.
När jag grät över det så betraktades jag som en person med alla offerkoftor på samtidigt.
När jag var arg över det så betraktades jag som en hysterisk och instabil person.
När jag slutligen kan se tillbaka på allt med ett lugn och en insikt i att jag idag är tusen gånger starkare så betraktas jag som antingen för känslosam eller för känslokall. Till och med lite empatistörd som kan prata öppet om det.
Precis som Sansa.
En bekant till mig, Alexander Sandrén, skrev så här om kritiken:
"Men vad jag än så länge har sett sägas av öppna rape survivours, inklusive mig själv, är att man relaterar till scenen och Sansas reaktion. Tvärtom har det gett en liten känsla av samhörighet hos oss.
Jag gör inga antaganden om erfarenheter vare sig på de som uttalar sig här eller någon annanstans. Men var försiktiga för det är en hel del våldäktsöverlevare som just nu får höra att dom hanterat och ser på sitt trauma på fel sätt. Och det ofta av personer som troligen inte delar erfarenheten."
Kritiken mot hur Sansa beter sig (eller inte beter sig) och hur det inte passar in i hur en kvinna, en traumaöverlevare, ska vara är i grund och botten ett gigantiskt förstoringsglas i hur patriarkatet igen förväntar sig att traumaöverlevare 1) ska vara stöpta i samma form och bete sig på exakt samma sätt och 2) hur detta sätt bestäms av hur vi ser på femininitet och maskulinitet.
Kvinnor ska i vanlig ordning visa känslor men inte för mycket för då är vi hysteriska. Vi ska helst gråta lite vackert och försiktigt.
Män ska traditionellt sett hantera trauman med våld eller så ska de inte hantera det alls.
Detta börjar TACK och LOV ändras.
Men fortfarande får Sansa skit för att hon hanterar sina känslor genom att erkänna vad hon varit med om och inte gråter i regnet.
Det gör mig så trött.
När Sansa i avsnittet säger att hon inte hade varit densamma så tror jag benhårt på att hon uttrycker exakt vad hon känner. Hon har gått starkare ur ett trauma och även om hon hade velat vara utan det så är hon den hon är idag på grund av det.
Precis som jag och tusentals andra med mig. Så med detta vill jag säga att kritiken mot Sansa handlar inte om sunk, sexism eller att porträttera en stark eller svag kvinna.
Det handlar om hur oförmögna patriarkatet är i att hantera överlevare och hur vi förväntas bete oss för att vara bekväma nog i andras ögon.
Det stör mig något enormt och med det sagt vill jag säga att jag tycker att Sansa med det citatet fick mig att känna en stark identifikation, samhörighet och ett fuck yeah till hur det går att resa sig ur ett trauma och leva vidare.
För Sansas resa är min resa och tusentals andra.
Vi har alla använt olika eller samma metoder för att komma dit vi är idag men där vi står tillsammans och säger att:
Vi bär med oss detta, våra ärr syns inte men de finns och de har format oss.
Vi är offer för andras handlingar men vi har överlevt.
Vi vet vad vi har i bagaget men det har gjort oss till de vi är idag.
Vi är starkare, svagare, känslosammare, empatilösa, mjuka, hårda, öppna, slutna men detta är vi.
Vi äger vår upplevelse och vi gömmer den inte.
Mer läsning på temat:
