Tystnadens våld som dödar två gånger.

Nu har det gått mer än en vecka sedan skolattacken i Fagersta och ett steg i taget sorterar jag ut känslor, tankar och ilska.

Det är nu rätt klart att gärningsmannen rörde sig i en klart osund miljö på internet där våldsdåd mot just skolor glorifieras, att det handlade om att få status genom att utföra sådana dåd och att uppmärksamheten från andra var viktig för honom. 

Vi vet även att han rörde sig i en digital miljö där högerextrema dåd hyllades samt att han frågat vänner om hur han skulle välja när det gällde att döda kvinnor eller invandrare.

Slutligen, samtliga av hans offer i Fagersta hade utländsk bakgrund.

Gärningsmannen utreds nu för psykisk ohälsa (noll överraskning där) och hans dåd beskrivs inte som rasistiskt motiverat trots ovan. Han beskrivs även i media som en ”bra och fin kille som aldrig skulle skada någon.”

Det finns något djupt DJUPT obekvämt och skavigt i hur vi pratar om terrordåd som begåtts av vita personer. De beskrivs för det första aldrig som terrorister utan som psykiskt sjuka. Deras rasistiska motiv begravs under snyfthistorier och, det kanske viktigaste, offren och de drabbade av utländsk bakgrund glöms bort.

Och då menar jag inte att det ska skrivas långa artiklar om dem och deras liv för det handlar om att respektera familjer i sorg och vad de vill.

Men de glöms bort genom att deras utsatthet inte talas om. Genom att inte tala om motiv och underliggande strukturer i samhället som bidragit till dåd som detta så trollas rasism bort och begravs under ett täcke av ”Syns inte, finns inte.”

Abdi Hassan, människorättsaktivist och sakkunnig på Amnesty international beskriver det så här:

“Att din utsatthet inte talas om innebär ett särskilt våld. Du kan rakt av bli ihjälstucken för din hudfärg, men om det lämnas okommenterat har du dött två gånger.
Det är vad icke-vita genomlever i Sverige just nu. Tystnadens våld.”

Effekten blir helt bisarr. Vi med annan hudfärg och etnicitet i Sverige lever redan under en svår minoritetsstress på grund av det ökade rasistiska klimatet i Sverige. Vi kan bli hatade, spottade på och dödade på grund av vår hudfärg (Som vi inte kan gömma så inga hjälpsamma råd där tack) och det faktumet trollas liksom bort och glöms i hela debatten. Och det är inte första gången som högerextrema och rasistiskt motiverade dåd begravs under den här tystnaden. 

Samma sak hände i Trollhättan och på Risbergska. 

Efter Risbergska så krävde även offrens anhöriga i våras att en oberoende kommission skulle tillsättas för att utvärdera det politiska klimatet i Sverige för att få svar på om rasism hade bidragit till dådet. Men de har inte ens fått ett svar.

Jag påminner igen om att det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt, att djup sorg över offren och hur ett sådant här dåd påverkar samhällen kan samexistera med en djup ilska över att rasistiskt våld osynliggörs och hur rasismens normalisering under föregående decennium lett oss fram till ett samhälle där vi gör skillnad på människor utifrån etnicitet och religion.

Avslutar med citat från ett superfint reportage i Aftonbladet:

”Hade det varit en brun människa eller en människa från Mellanöstern då hade de skrivit: ”Terrorråd”, säger Moaawi. Men eftersom han är vit nu så säger man: ”Han mådde psykiskt dåligt, vården kollade inte på honom.” Man beskriver det annorlunda för att han har en annan bakgrund. Men jag tycker folk borde vara rättvisa. ”

Sri Lanka och hur vi måste läka efter bombdåden

Älskade Sri Lanka.
Att vakna upp på söndag morgon till nyheten om att det varit bombdåd nere på Sri Lanka och att över hundra människor hade dödats var som att dyka ned i en isvak utan slut.
Det var en mardröm och den blev värre när det visade sig att bombdåden, att självmordsbombningarna, skett i kyrkor och på hotell. Mitt under påsken som är en av de största kristna högtiderna och då många många familjer begett sig till mässan.
Ett av hotellen visade sig vara Cinnamon Grand där jag bott flera gånger.
Den paniken innan jag fick tag på mina vänner och min familj vill jag aldrig mer uppleva.
Hela dagen gick hanterbart men samtidigt så slog hjärtat så hårt och drog mig nedåt samtidigt som dödssiffrorna steg och bilder på söndersprängda kyrkor och gråtande människor i så välkända miljöer fyllde min telefon.

Framförallt tänkte jag på vad effekterna av detta kunde bli. Mitt älskade land har inte råd med ett till krig. Vi har precis börjat resa oss rejält efter inbördeskriget som slet land och folk i stycken. Med ostadig politik och med en nu framtidstro så tog det ett tag efter krigets slut för oss att börja resa oss igen men när det väl hände... Oj vad det tog fart.
Jag var nere senast för ett år sedan och var så glad över framstegen jag såg i både ekonomi och även i hur nya byggnader tog form och affärerna blomstrade.
Hur landet lyckades börja andas efter alla år, leva och inte bara överleva.

Bombdåden som skedde nu är en katastrof, inte bara för de många döda och skadade (senaste siffran visade på 290 döda och över 500 skadade) utan också för att de riskerar att starta ytterligare en konflikt mellan religiösa grupper, denna gång mellan kristna och muslimer.
De som utpekas är en lokal islamistisk grupp som kallar sig National Thowfeek Jamaath, det ärinte klart om det stämmer och det är även oklart om det finns internationella kopplingar. Det får tiden utvisa och det är bara att konstatera att vissa individer gör hemska saker.
Men det sista jag vill se och vad många av mig inte heller vill är att detta blir en våg av hat mot muslimer och att det därigenom byggs upp till hat mellan olika religioner.
Sri Lanka har haft sin beskärda del av detta i inbördeskriget då hinduer och buddister som på olika sidor.

Samtidigt är det landet där kyrkor ligger sida vid sida med tempel och där olika religion har kunnat växa i samförstånd. Där de vanliga människorna inte kunde bry sig mindre av vilken religion deras kollegor hade eller vilken folkgrupp de tillhör. Där jag upplevt vänskap och värme på ett sätt som fått mig att känna mig mer hemma än någon annanstans.
Det är den sidan jag älskar med mitt land och den jag sett växa efter kriget. Acceptans, förståelse och kärlek till att gemensamt bygga upp landet.

Det jag ser nu på sociala medier sida vid sida med sorg och kärlek är ett växande hat mot muslimer och islam och jag vägrar acceptera detta.
Jag sörjer enormt över det som hänt och alla som dött och sårats, alla som mist någon och det djupa sår som vi fått.
Livet kommer vara tungt ett tag framöver och min puls går upp i högvarv varje gång telefonen plingar.
Men jag vet att det Sri Lanka inte behöver är att detta blir en konflikt som blossar upp och leder till hatbrott och krig.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att landet, mitt land, kan fortsätta på den väg av fred och förståelse som påbörjats efter kriget.
Vi har så mycket att läka och leva för.
Jag hoppas att hatet inte vinner och att vi kan enas. Mitt i sorgen får vi inte glömma att stå enade mot hatet och att lägga fokus på att bygga upp, sörja och stötta de som förlorat någon.

Imorgon är det nationell sorgedag utlyst på Sri Lanka. Tänd ett ljus då.

Flaggan vajar utanför hemmet.
För att minnas och sörja.