Rädda kattdjuren!

Nu är jag tigerfadder. Någonstans i världen så går det runt en tiger som mina pengar går till varje månad. Eller så har den tigern inte fötts än. Hur som helst så hoppas jag att mina pengar ska göra så att det största kattdjuret i världen inte ska dö ut.

Jag har alltid älskar tigrar. Eller ja, alla kattdjur. Alltid, ända sedan jag var barn.

Jag minns det så väl. Fyra småkids i 7-8 års åldern som under några år bands samman av en hemlig klubb. Vi gick i samma skola men inte i samma klass, jag tror att jag var äldst, mina tre killkompisar var ett år yngre, men det spelade ingen roll. Vi lekte bra ihop och hade sjukt kul tillsammans.
Förutom vänskapen så bands vi samman av kärleken till kattdjur. ja ni hörde rätt, kattdjur. Lejon, Tigrar, leoparder, pumor, jaguarer, Snöleoparder... Ja alla! Vi forskade om de i skolan, vi samlade bilder och platsdjur och eftersom det här var långt innan nedladdningarnas tid så bandande vi vartenda naturprogram som handlade om kattdjur.
Och vad som var viktigast, vi hade en hemlig klubb.
Den hette "Rädda kattdjuren".
Vårt mål var att samla ihop pengar så att kattdjuren runt om i världen kunde räddas, vi bidrog väl med hälften av vår månadspeng så länge vi hade klubben. Pengarna lade vi i ett slitet plåtskrin med röda kanter som vi förvarande hemma hos en av killarna, Aron.
Vi samlade och samlade. Och vi växte upp. Och vi splittrades. Aron flyttade till Vietnam på obestämd tid
Jag fick ta hand om plåtskrinet men det blev aldrig riktigt samma sak och Rädda kattdjuren blev ett barndomsminne.
Jag och Aron brevväxlade länge och berättade för varandra vilka kattdjur vi sett och vilket som var mest hotat. Alltså, vilket vi skulle skicka pengarna till.
Efter en del forskande så visade det sig att den sibiriska tigern var det mest hotade kattdjuret på jorden.
Vi bestämde oss för att skicka pengarna dit.Det var det bästa att göra med våra sparade slantar.
Vi som var kvar.
Men så försvann Aron, han flyttade från Vietnam och jag visste inte vart.
Åren gick och när jag skulle flytta nästan 20 år senare så hittade jag ett litet slitet plåtskrin med röda kanter.
I det skrinet låg 320 svenska kronor.
Det var några småkids dröm om att rädda kattdjuren.
Nu plockar jag upp det igen och hoppas att tigrarna ska finnas kvar så att framtida barn ska kunna leva i en värld där tigrar existerar på riktigt och inte bara på museum eller bilder.

Stolt är bara förnamnet!