Rätten att få säga hur jag mår

Jag är i grund och botten en helt vanlig människa. Jag har sorger, jag känner ilska,glädje och hat. Inte så märkvärdigt
2012 har varit ett väldigt svårt år för mig.
Jag har varit mer ledsen och arg än någonsin och så smärtsamt sårbar mot mentala attacker.
Det har kort sagt varit sjukt lätt att göra mig ledsen eller arg. För jag har inte haft några murar kvar.
Men varför skriver jag då detta på min blogg?

Jo, i och med den ökade betydelsen och användningen av sociala medier i samhället så sker det oftare att jag på sociala medier skriver hur jag mår och känner, både när jag är glad, ledsen eller arg.
Och jag vill nu genom mina egna erfarenheter lyfta upp och belysa ett vanligt bemötande som jag tyvärr har stött på allt oftare när jag skriver om hur jag mår.
Det är attityden att jag är obekväm eller besvärlig.
"Det är lite jobbigt och obekvämt för mig när du skriver att du är arg, ledsen och besviken på andra. Måste du skriva ut det?"
Läs det igen. Obekvämt.
Jag kan inte låta bli att tolka det som att de som säger detta till mig hellre vill att jag ska må dåligt i tysthet- men inte för att det skulle göra mig bättre utan för att de slipper höra det. deras vardag blir lättare.
Det är klart att jag kan väl låta bli att skriva om mitt mående
Men jag kan och jag vill numera göra det.
Och det stör mig något så enormt när människor bemöter dåligt mående på det här viset.
Fuck off säger jag till det. Hade jag velat leka martyr så hade jag lekt åsnan I-or som mår dåligt i tysthet.
Men nu gör jag inte det utan säger rakt ut att jag mår dåligt.
Och jag har rätt till att må hur jag vill och skriva det vart jag vill på nätet.
Det är en väldigt enkel sak för alla konflikträdda människor att slippa se mina "hur-mår-jag-statusar". Man kan 1) sluta följa min blogg 2) ta bort mig ur sin nyhetsfeed på facebok/sluta vara vän med mig eller 3) inte följa mig på twitter. Väldigt enkelt och jag lovar er, det tar mycket kortade tid och är vettigare än att sitta och gnälla på att jag minsann inte ska må dåligt offentligt.
Och framför allt så slipper jag drabbas av puckon.
Jag kanske är en obekväm människa och en svår vän när jag säger rakt ut hur jag mår, jag kanske tappar en del vänner på köpet men en sak vet jag.
Jag är mig själv, i varje andetag, i varje rörelse.

Och det är värt allt.