Fina postpresenter som lyser upp mitt hjärta

Två fina presenter damp ner i brevlådan veckorna innan jul. Det var sjukt oväntat eftersom jag inte väntade mig något sådant och ännu mer spännande eftersom det inte stod vem/vilka det var ifrån!

Men från början, den första presenten innehöll två sjukt fina klistermärken, den tuffa sjöjungfrun fick mig att hoppa högt av glädje och enhörningar är aldrig fel. Men ingen avsändare, ingen poststämpel och ingen lapp om vem det var ifrån. Sedan visade det sig att Zinwei och en till kompis också fått samma mystiska brev med samma innehåll! Ett detektivarbete av rang tog vid där vän efter vän på facebook prickades av med hjälp av tänkbarhet, gemensamma vänner, feminist-eller-ej samt handstil. Efter ytterligare dag till så visade det sig att samma klistermärken landat i Wonderkarins brevlåda. Stort mysterium. Men vi var rätt klara över vem det skulle kunna vara och tillslut gav sig den mystiska presentskickaren tillkänna, det var ingen mindre än finaste Miranda! Sjukt mycket tack, det var världens finaste mysteriepresent!

Titta vad fina! Nu ska jag bara komma på vart jag ska klistra dem. Och eventuellt trycka upp sjöjungfrun på en t-shirt till mig själv:D

Sedan så fick jag ett till paket. Denna gång i ett julgransformat, grönt kuvert, inuti låg en tändsticksask med ett nördigt halsband i. Jag misstänkte Vargsyster men det var det inte. Och här har jag kört fast. Jag vet seriöst inte vem som skickat detta. Jag känner inte igen handstilen, jag har skrivit av en rad misstänkta och till och poststämpel och frimärke ger ingen ledtråd alls. Kanske får det vara ett mysterium, det är ett sjukt fint litet halsband och lappen till var sjukt peppande och fin!

Mystiska paketet. Flaskan på halsbander är fylld med små Super Mario-stjärnor. 

I see fire-Ed Sheeran

Jag är helt kär i slutsången till Hobbit: Desolation of Smaug. Jag har lyssnat sönder den helt och hållet men jag kan inte få nog av den. Det är utan tvekan den bästa sången den här senaste halvåret. När jag lyssnar på den vill jag gråta, slåss, slita ut mitt hjärta och säga till alla de jag älskar hur mycket jag håller av dem.

Kort sagt, den får mig att känna mig levande.

Fackeltåg mot rasism

Nu ikväll gick jag med i en manifestation mot rasism. Det var stort. Regnet som vräkt ner hela dagen tog uppehåll, jag hann från jobbet i tid och hann ner till Götaplatsen och vi fick fyr på facklorna.
Enligt polisen var det minst 3000 personer som gick med mig och mina vänner i tåg från Götaplatsen till Järntorget med facklor.
Det var en partipolitiskt, organisatoriskt och religiös obunden manifestation och all jädra creed till de privatpersoner som tagit på sig att ordna den.
Enorm eloge även till polisen som var på plats hela tiden vid sidan av tåget och gjorde att det kändes tryggt och säkert samt var duktiga på både dialog och att hålla uppsikt.
Vid Järntorget blev det tal av duktiga arrangörer Karin Obermüller och Julia Forsberg samt av Christer Mattson. Loke Nyberg framförde även sin sång "Aldrig mera rädd" och en för mig ny sångerska Ingrid Hedin Wahlberg som sjöng jättefint. Vandrade hem med en lite lättare känsla i hjärtat.
Det är så enormt mycket kvar att göra, så mycket kompromisslöshet jag har kvar mot rasism.
Ibland är det skönt att både se och känna att den här kampen mot rasism, den gör man inte ensam.

Vi börjar röra oss från Götaplatsen, många stopp pga spårvagnarna

Ner genom Haga, här började vi höra de episka trummorna som välkomnade oss på Järntorget

Det växer ett bo av rasism i Sverige

Det är inte ofta jag blir orolig eller rädd men nuförtiden så har jag ofta en klump i magen .
Inte så mycket av rädsla som av en klump av "WTF, vad fasen händer i Sverige?"

Jag har alltid sett det som självklart att man är emot rasism, emot nazism och att man faktiskt har nolltolerans mot det. Jag har varit bra, mindre bra och nu är jag enormt bra på att sätta ner foten när jag ser, hör eller upplever det och säga att “Det här är inte okej, det här är rasism.”

Jag är hellre för hård än för mild i det fallet för jag har till sist lärt mig att det handlar om att faktiskt ruska om människor så de vaknar och inser vad de säger och vad de håller på med. Det hjälper inte att mumla i ett hörn.

Med detta i bakgrunden så stör det mig så enormt att se hur rasism och nazism normaliseras i Sverige. Jag är arg på ett antal tidningar och kanaler som jag anser har en för slapp hållning till det, jag är arg på Sverige som land som inte tar tillräckligt allvarligt på detta och jag är arg på vänner som tycker att man ska ta rasism med en klackspark.

Det är allvarligt och det ska inte tas med en klackspark. Rasism och nazism är inget demokratiskt eller något som bör finnas. Det är ett hot mot demokrati och mot mänskliga rättigheter.
Att uttala sig rasistiskt i form av trakasserier, kränkande ordalag eller mordhot på nätet eller IRL är ett brott mot lagen.

Rasism dödar.

Nazism dödar.

Och vi har sett flera gånger, för många gånger, att de som är rasister och nazister inte drar sig för att både trakassera, förfölja och mörda de som de anser inte passar in i deras samhälle.

Det är bara att titta på vad som hände i Kärrtorp igår, det visade att rasister inte bara är beredda att slå ner de som är mot rasism(vilket vi visste sedan innan) utan även beredda att ge sig på barn och gamla.

Gränserna för vad som anses normalt, både inom våld och inom hatbrott flyttas fram och jag vägrar att låta det vara något som bara tyst accepteras.

(Mer läsning om Kärrtorp kan hittas på Politism)

Ni som skriker om att det är ett brott mot demokratin när någon tårtas, ni som säger att yttrandefriheten är det finaste vi har och att rasister och nazister har rätt att uttrycka sig med vilka medel de vill: Ta och skaffa er en verklighetsuppfattning, titta er omkring och se att våld,trakasserier och mordhot är de metoder som rasister och nazister använder sig av. 

Vi kan inte bara blunda och hoppas att det går över för det gör det inte.
Låt inte rasismen bli något som normaliseras.

Nej, jag tänker inte gå Vigilante men jag tänker aldrig, någonsin kompromissa mot rasism. Aldrig.

Möt Maddelisk, VM-mästare i StarCraft 2

Det har gått spikrakt uppåt  för Madeleine Leander, eller Maddelisk som hon är mer känd som. I slutet av november så krossade hon allt motstånd och vann en överlägsen seger i VM i damklassen i StarCraft 2, en enormt stor händelse som satte E-sport på kartan för många i Sverige. Idag räknas hon som en av de främsta StarCraft 2 spelarna i Sverige och hon blev nyligen utsedd till Årets Supertalang 2013 av tidningen Veckans affärer.

Megazine har pratat med Madeleine om hur hennes intresse för StarCraft 2 började och vad som händer härnäst.

Hur började ditt intresse för datorspel?

Anledningen till att jag började spela var att min dåvarande pojkvän Joel lyckades övertyga mig om att testa på StarCraft 2. Vi började spela 4 mot 4 med två kompisar och efter ett tag kom jag in i det och tyckte det var väldigt roligt. Innan dess har jag bara spelat Super Mario på ett gammalt Nintendo

Hur kom det sig att du bestämde dig för att börja tävla?
Enkel fråga. Tjejturneringar är svaret. Hade det inte varit för dem hade jag antagligen inte börjat tävla eller satsa på att göra det. Några kompisar berättade om tjejturneringarna och taggade mig att träna till dem och hjälpte mig och gav tips.

Berätta om första gången du tävlade!Första gången jag var med i en turnering var en tjejturnering online under första året för StarCraft 2 Jag var i platinum tror jag men tyckte det var jättekul ändå. Jag lyckades vinna några matcher bland annat med ett proxyhatch mot en protoss. Jag tyckte det var jättekul och bestämde direkt att jag skulle vara med fler gånger.

Hur tänker du när du sätter dig och ska tävla? Vad är viktigast, roligt spel eller att spela smart?
Innan jag ska spela viktiga matcher tänker jag ofta igenom ungefär vilka strategier jag ska använda. Jag brukar ofta variera mig mycket dels för att det är roligare att spela då och jag blir inte lika förutsägbar för motståndaren. Dessutom blir det roligare för de som tittar på det sättet. Jag brukar ofta försöka hitta luckor i motståndarens spel och utnyttja dem till kartan efter. Jag tycker ofta att det är jobbigt att spela på offlineturneringar och blir lätt distraherad och ofokuserad. Jag har svårt för när det är mycket ljud runtomkring och känner mig ofta pressad att prestera. Det är något jag måste jobba med.

Du var ju kommentator för Dreamhack Winter för SVT nu i slutet av november, hur kom det sig?
Jag blev tillfrågad helt enkelt och sa ja. Jag har kommenterat ESPORTSM på svenska ett tag så det spelade antagligen in.

Hur var det att vara kommentator?
Det var verkligen jätteroligt. Det kändes lite knackigt de första matcherna men sen kom vi igång och det blev bättre. Finalerna sändes på SVT och vi fick en otrolig respons. Många som inte brukar titta på e-sport hörde av sig och berättade att de inte kunde slita sig från matcherna. Jag är nöjd med finalen men ser fortfarande många saker som kan förbättras.

Är det vanligt med kränkande kommentarer mot dig som kvinnlig spelare och som kvinnlig kommentator?
Negativa kommentarer förekommer på internet mot alla som syns och hörs. Jag tror inte det är värre för att jag är tjej men kommentarerna riktas ofta åt att jag är kvinna. Som kommentator tror jag inte jag fått några kränkande kommentarer alls, däremot händer det att folk skriver ”it’s a girl” och liknande. Tyvärr är det ganska ovanligt med tjejer i scenen just nu och jag tror bara det har med det att göra.

Har det blivit bättre/värre efter VM-vinsten?Jag ser ingen förändring efter vinsten. Däremot blev många upprörda över att det fanns en damklass men den kritiken var ju inte riktad till mig.

Vad tror du kan göras för att fler kvinnor ska vilja tävla i E-sport?
Eftersom det är så få tjejer tror jag att tjejturneringar som inkörsport är jättebra. Bara några småturneringar online med små priser kan inspirera många. Det var ju så jag började och många andra med mig. Jag spelade flera turneringar där priset var en musmatta. Det är också ett bra sätt att lära känna andra tjejer som spelar. Jag tror också det är viktigt att bygga profiler. Jag tror det är viktigt att tittarna ser att det inte bara är killar som sysslar med e-sport om vi vill att e-sporten ska växa sig riktigt stor. Då vill vi ha med hela befolkningen och inte halva. Till exempel tycker jag det är jättebra att smix är med och översätter/hostar på DreamHack, eller att Ina Bäckström jobbat med sändningarna på SVT. Jag tror även det inspirerar tjejer till att satsa hårdare på e-sport.

Vad händer härnäst?

Nu blir det ganska lugnt fram till nyår. Jag har en turnering jag ska spela i men jag behöver också fokusera på jobbet just nu. I januari sätter ESPORTSM igång igen och jag ska vara med och kommentera. Jag siktar också på att vara med i DreamHack-turneringarna som kommer hållas i Sverige. Nästa år kommer jag bara att jobba deltid (56%) på Stockholms Universitet där jag doktorerar och övrig tid kommer gå till jobb inom e-sporten och spelandet.

(Publicerades ursprungligen på Megazine)

Bilder från Sveroks riksmöte

Ja, jag åkte ju som ombud på Sveroks riksmöte för första gången någonsin. Det var intressant på många sätt och på andra sätt en stor besvikelse.

Varför det var en besvikelse har jag redan skrivit om här så det ska jag inte ta upp igen.
Så jag tänkte istället bjuda på lite bilder från resan (Ja, jag har dåligt samvete för att jag inte bloggat!)

På väg till mötet, resmat stavas hemlagad pizza och julmust.

Lite ur goodiebagen:block, en Zelda mintis och penna. Samt min ombudslapp jag viftade med vid röstningar

Ena delen av första raden jag satt på. Seriösast!

Mindre seriöst vid middagen, jag vet inte vad detta rörde sig om men slåss skulle de!

KH-crewet hade lätt snyggaste t-shirts! Bild: Frida Karlsson

Robin är kränkt, en av Marias köttbitar var större än alla hans tillsammans...Bild: Frida Karlsson