En shoggoth på taket

Sommarlivet är slut och jag har återvänt från Halmstad till Svart, vår lägenhet samt den ständigt kränkta Fnatten.
Jag kommer all sakna halmstadslivet och alla fina vännerna därnere. En liten tröst är att de flesta av dem också återvänt till samma stad som jag så vi kommer fortfarande kunna ses.
Och det är rätt skönt att vara hemma för sanningen att säga så har jag saknar Svart helt sjukt mycket.

Efter att ha panikkastats in på mitt ordinarie jobb och gått igenom de vanliga stadierna av förvirring innan jag hunnit få grepp om vad som skett under min frånvaro, (Vad katten sysslar jag med? Var det så här mycket siffor att hålla koll på innan jag stack? Fuck this, ledighet borde avskaffas! Varför just JAG??) så kunde jag i slutet av förra veckan ändå känna att det började flyta på lite grann.

Så på torsdags kväll kunde jag med gott samvete tuffa ner på stan med ett gäng fina vänner, däribland MsMemberger, och avnjuta mat och sedan lite musikal, komplett med tentakler!

Ja, vi såg "En shoggoth på taket". Jag hade redan sett den på GothCon tidigare i år men då var ljudet så helvetiskt dåligt att man knappt hörde vad som sades eller vad som sjöngs.
Andra gången gillt var det bättre men ljudet var inte helt hundra än, trots att Stenhammarsalen var en helt klart bättre lokal. Musiken hade behövt vara lite lägre och mikrofonerna som skådespelarna hade behövt vara lite högre. Men det var helt klart bättre än sist.
Jag gillar storyn med den fina blandningen av vardagsliv och tentakelmonster. Jag tycker att alla skådespelarna gör en väldigt fint jobb och det är därför ljudbristerna gör mig mer irriterad, det gör att vissa sånger och dialoger försvinner.
Det är kanske knas att säga att jag har favoriter men Cecilia Eriksson i rollen som Asenath är helt klockren. An annan favoritkaraktär är den lilla men fullständigt underbara rollen som Willbur Whateleys mormor, Lavinia Whateley, som spelas av Cecilia Olofsson. Bästa rösten under hela kvällen.
Jag skrattade, pekade på tok för uppenbart åt alla tentakler på scenen och träffade mycket trevligt folk förutom de jag var där med.
Musikal lite spontant mitt i veckan är ett trevligt koncept, det borde hända oftare!

Jag är fan i mig bäst på selfies. Eller vad det nu än heter när man trycker in massa vänner i samma bild. Kul är det!

Kan vi börja prata mer om depression och självmord nu?

Idag väcktes jag till beskedet om att skådespelaren Robin Williams har dött. Vidare läsning sa att polisen misstänkte att han begått självmord. Han blev 63 år.
Människor dör hela tiden. Att folk begår självmord är inget ovanligt det heller. När en känd person väljer att göra det ger det ett gensvar på internet som är helt otroligt.

Jag ser twitter fyllas med minnen och hyllningar till en fantastiskt mångsidig skådespelare. Men också den ständiga frågan, Varför? Vilken är orsaken till att någon begår självmord och varför tar en så hyllad skådespelare sitt liv?
Svaret vet väl bara Robin själv.

Men oavsett skådespelare eller helt anonym person så finns det en genomsam nämnare i jakten på svaret till Varför?

Personen mår inte bra.

Enligt uppgifter från Robin Williams agent så led han av depression i kombination med olika missbruk.
Jag blir arg och ledsen när jag ser folk som på facebook och twitter säger att man är svag och feg som tar självmord. Att man inte orkade och att man gav upp.
Låt mig göra en sak klart (som jag egentligen inte borde behöva säga): Depression är en överjävlig fiende att slåss emot. Den påverkar hela ditt liv, den bryter ner dig bit för bit och tar din livslust och din vilja ifrån dig.
Jag har själv under flera år nu varit inne i en depression. Jag är lyckligt lottad, jag fick extremt bra hjälp av vården, både med terapi och mediciner, och kan idag fungera rätt normalt trots min depression. Eller ja, jag kan jobba och ha ett hyfsat socialt liv. För det är jag evigt tacksam.
Vanliga argument jag brukar höra är depression kommer på tal är: "Men du verkar jämt så glad" eller " Men kan du inte bara sluta tänka på det?"
Detta är så otroligt ledsamt och kränkande att höra.
Depression är inget state of mind och något man väljer, det är en sjukdom. Det är något som är ständigt närvarande och det gör att man har bra dagar och dåliga dagar. Men de bra dagarna innebär inte att man beslutat sig för att skita i sin depression, de bra dagarna är de då man inte vaknar med ångesten bultande i halsen.
Och grejen med en depression är att man kan inte klara av den på egen hand, man behöver hjälp och behandling. Hur sedan den hjälpen och behandlingen ser ut varierar från person till person.

Det viktiga att komma ihåg är att en person kan verka glad men skrika på insidan. Det är viktigt att inte säga att en person som tog livet inte hade orsak till det. För det vet vi inget om.
Det spelar ingen heller ingen roll hur lyckad eller framgångsrik en person är, man kan fortfarande lida av psykisk ohälsa och inte vilja leva.
Och värt att komma ihåg att vi människor är enormt duktiga på att låtsas vara glada. För i dagens samhälle så ska man inte må dåligt, man ska inte vilja dö och man ska palla allt.
Vill man lyckas så är det bara att bita ihop och le tills du blöder i munnen, det är signalen från samhället och världen.

Jag vet ingenting om hur Robin Williams mådde när kameran stängdes av eller hur han var med sin familj. Men jag känner samma sak som jag gör när jag läser om vilket självmord som helst.
Nämligen att vi måste bli bättre på att prata om psykisk ohälsa, om depression och självmord.
Vi måste bli bättre på hantera och inte sticka huvudet i sanden och säga att "Hen verkar ju må bra nu, låt oss inte prata mer om det."
För det skapar en ensamhet utan dess like och en oförståelse för varför någon vill ta livet av sig.

Robin Williams, du kommer saknas och jag tackar dig för skratt och tårar. Second star to the right and straigth to the morning, Pan the man

En av alla twitterkondoleanser till Robbie Williams., denna gav mig tårar i ögonen.

Minisemester!

Eller ja, Svart hävdar bestämt att detta med att bara åka iväg över en helg inte är någon semester. och han har väl rätt. Men i min brist på en riktig semester i år så är jag helt övertygad om att detta med att åka iväg till sommarstället, mysa med middag och cider, tillbringa en dag på vikingamarknad och avsluta med bad och fotande visst räknas som semester.

Vi säger så.

Hur som helst så åkte jag, Svart och MsMemberger direkt från jobbet på fredagen upp mot mina föräldrars sommarställe vid Bohuskusten.
Eftersom ingen av oss ska till medeltidsveckan i år och är så där lagom bittra över det så hade vi beslutat oss att vi i alla fall skulle få oss lite vikingamarknad i form av Hornbore ting.
Fredagskvällen spenderades med att laga sjukt god mat, dricka cider och öl samt prata om livet och filmer och en smula lajv.

På lördagen så svor vi alla tre över det idiotiska i att vi 1)alla har mist två lager ylle i våra vikingakläder 2) att vi är för HK för att vilja gå i enbart linnesärk och 3) det faktum att det var drygt 28 grader och stekande sol ute.
Men vi var garanterat snyggast på tinget när vi vandrade runt. Visserligen blev det långa pauser i skuggan med saft och smarrig ost men vi hann med att vandra runt på marknaden, träffa vänner som var där och ha trevliga diskussioner.


Svart och jag i Vargklämman. Vi är nog snyggast i världen. Bild: MsMemberger

För mig var det första gången på Hornbore ting och det var trevligt. Visst, det märks att det är en marknad av vikingar för gemene man, alltså för familjer och människor som inte är vikingar.  Det är en mindre marknad och det som fanns var i många fall inte så intressant för en vikingare-enactare.
Men jag har nog sällan sett en marknad med så bra aktivitetstänk för just vanliga besökare. Det var en rad små workshops för barn, gott om mat, två teaterskådespel samt musik och sagoberättande. Det kändes som att ed vanliga besökarna fick mycket för sitt inträde.
Och säkerhetstänket var väldigt bra. Det har ju varit extremt torrt och varmt på sista tiden så brandrisken är rätt hög, men jag tyckte att Hornbore Ting var bra förberedda med väl utplacerade och tydligt uppmärkta hinkar för eldsläckning över området.
Vi stannade på sent och åkte sedan hem till stugan där det blev matlagning, uteätning och sedan pyssel och chipsätande till "Firefly".

På söndagen så gjorde vi en rätt cool grej. Vi tog och svidade upp oss igen i våra varma vikingakläder och tog oss sedan till Kungsklyftan mitt i Fjällbacka. Eller som jag mer vill kalla den, Vargklämman från filmen "Ronja Rövardotter". Där fotade vi varandra lite hobbyaktigt med våra mobilkameror, mycket till turisternas nöje.
Trots värmen var det extremt tufft att stå mitt i Vargklämman i vikingakläder och fota. "Ronja Rövardotter" har varit en av mina favoritfilmer så länge jag kan minnas och det gav en speciell känsla att vara viking på samma plats som en del av filmen spelades in.
Men det skönaste var nog att gå ner till havet innan vi åkte hem och njuta av en härligt havsbad. Jag har saknat det i sommar.

Världens bästa mobilsignal

Min mobil är en trogen sak som hållit i ett antal år nu, jag gillar den skarpt. Men jag tog innan sommaren och bytte till en mycket diskret ringsignal, nämligen temat till tv-serien "Game of Thrones".
Sjukt episkt men den är lite för tyst och lite för diskret. För jag missar samtal hela tiden, till och med när jag har telefonen bredvid mig. Mindre bra.

Så igår satte jag mig i åskvädret och skapade mig en ny mobilsignal. Det blev en bit ur första öppningslåten till den helt briljanta animeserien "Attack on Titan" Och hör jag inte den här signalen, då är det något allvarligt fel på mig.