Jag orkade inte ens resa mig från datorn. Inte för att jag inte var exalterad över trailer utan för att jag var trött. Så jag satt stilla och hörde när min partner drog igång trailer på sin mobil.
"The force is strong in my family...."
Sedan var jag tvungen att titta på den. Det gick liksom inte att låta bli. Den intresserade läsaren kan notera att jag höll mig i cirka två minuter innan jag såg den.
Sedan såg jag om den. Igen och igen. När jag var uppe på tio gånger kunde jag lugna ned mig tillräckligt mycket för att min puls skulle vara normal igen.
När jag först fick höra att det skulle göras en ny Star Wars film så var jag till en början djup skeptisk.
Inte för att jag inte älskar Star Wars, snarare tvärtom. Min relation till ursprungstrilogin går tillbaka när jag var liten och råkade få se början av Return om the Jedi. Jag blev helt fängslad. Men precis när det mest spännande skulle hända (Rancorn skulle gå till attack) så kom en vuxen och stängde av med förklaringen att jag var för liten för att se.
Min besvikelse gick att ta på.
Det dröjde några år innan jag lyckades övertala mina föräldrar att se hela trilogin och när jag väl fick det vad jag fast övertygad om att det aldrig gjorts något bättre i världshistorien. Jag ville vara Leia, jag ville vara Han Solo och jag önskade mig en ljussabel mest av allt.
Det var då.
Senare så var jag så besviken på de tre nyare filmerna så jag väntade mig inte så mycket av ännu en film. När det sedan läckte ut att de händelser som otaliga författare skrivit om i Star Wars-universumet inte längre skulle vara en del av den officiella tidslinjen utan klassas som legends så välte jag nästan ett bord i ilska.
Jag har så många karaktärer ifrån böckerna jag verkligen älskade, främst Mara Jade, och att hon nu inte längre skulle få räknas "på riktigt" med fick mig en smula gråtfärdig. Men mest arg.
Kort sagt, jag var inte direkt på topphumör för att välkomna en ny film med öppna armar. Jag var snarare ungen som tjurar i hörnet med korslagda armar för att jag inte fick mitt favoritgodis.
Den ungen som svor på att allt var förstört och att inget någonsin skulle bli bra igen,
Jag är väl rätt lättköpt för som sagt, den här nya trailern fick mig att se stjärnor- på det bra sättet.
Här fanns stämningen och andakten från de gamla filmerna, (4:an, 5:an och 6:an) blandat med löftet om något nytt och samtidigt väldigt mörkt. Det är precis vad jag vill ha, jag vill ha mitt Star Wars fullt av misär och episka krig.
Något som gjorde mig extra lättsåld när det kommer till den nya trailern var den tydliga frontningen av en kvinna OCH av en rasifierad man. Hur ofta händer det i en film? Hur ofta händer det i en Sci-fi film?
Jag satt bara och fånlog när jag tittade igenom den samtidigt som jag inser att jag inte har ett hum om handlingen eller om detta blir en lika stor besvikelse för mig som de tre senaste filmerna.
Kanske händer det.
Eller så kanske jag får grina ögonen ur mig till den mest episka av sagor ännu en gång.
December är hur som helst för lång bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar