Detta med att vi ska prata om att man ska våga prata om att må dåligt, Det provocerar mig något enormt just nu.
Det delas så mycket länkar om att man ska våga prata om att må dåligt. Så många jag ser som delar, som uppmuntrar och som säger att "OMG så hemskt, vi måste börja prata om psykisk ohälsa!"
Min reaktion är: "ja vi måste börja prata men kan ni då ta och lyssna?"Jag tittar på de som delar och vet att det är en tredjedel som kommer stå vid de vackra orden. Resten delar för att visa att man tycker rätt eller tror rätt.
Låter det hårt?
Ja det kanske det är. Men jag har tröttnat på att bli uppmuntrad att prata och sedan få en spark i ansiktet av vänner som inte vill hjälpa.
De som vänder sig bort, de som frågar om de kan göra något och sedan bara är tysta.
De som viskar bakom min rygg om ens mående men sedan viker undan med blicken så fort man ses.
Det finns en stående regel: Prata med, inte om mig.
Seriöst, hur svårt ska det vara?
Det finns något jag kallar för Aquarius-syndromet. Det är baserat på den otroligt känslosamma och starka låt “Easy to be hard” ur musikalen Hair och eftersom “Easy to be hard”-syndromet låter inte lika bra som Aquarius-syndromet så bytte jag namn på det en smula. (Aquarius är även det en låt från musikalen Hair
I filmversionen av Hair så sjungs sången av Lafayettes fästmö( Cheryl Barnes) när hon söker upp Lafayette och konfronterar honom med det faktum att han lämnat allt hemma vind för våg, inklusive henne och deras unge son, för sitt nya liv.
Det är ett av de numren jag minns bäst från filmen, mycket för att Lafayette är så uppenbart obekväm med att hon och deras son dyker upp och han kan verkligen inte hantera att bli konfronterad med att han bara drog, det faktum att han tog den lätta vägen ut och det största; att han vägrar låta de vara delaktiga i hans nya liv och inte kan hantera att han sårar dem.
Nåväl, Aquarius-syndromet är min benämning på när man hamnar i fällan “Jag brinner för världens orättvisor och alla som far illa men fuck it, det är så svårt att hantera vänner som mår kasst så jag gör inte det. Jag bemöter de heller med tystnad och lastar de för att de är jobbiga. Men jag är ändå en bra människa för jag bryr mig!”
Det är klart att jag förstår varför man faller för Aquarius-syndromet.
Hur jädra svårt det är när misär och vänner svåra situationer hamnar i knäet på en. Det är jättesvårt och inte alltid lätt att orka bry sig. Man har egna problem, egna bekymmer.
Men det är skillnad på vilja och ork och jag har så svårt för de som ler lite medlidande och säger att de bryr sig men ändå inte bryr sig om att dra upp en vän som drunknar.
Samhället sviker och tro mig, det kan jag hantera. Men jag blir trött på vänners svek och jag önskar att ni kunde förstå att det som dödar mig, det är just ni. De vänner som hycklar och som vägrar förstå.
Ni som säger att ni aldrig skulle blunda för någon som mår dåligt men som vänder er bort när en vän mår dåligt.
Du som sa att jag inte gjorde något för att må bättre och att jag bara var arg.
Detta var precis när jag fått reda på att polisen slarvat bort min polisanmälan och att jag var tvungen att göra om allting igen. Efter att en polisman skrattat åt mig och sagt “Lite bråk har man väl i alla förhållanden?”
Du som sa att ingen skulle tro mig för att jag bara var en instabil liten flicka.
Är det konstigt att jag kanske var instabil och grät konstant efter fem år av att ha fått sin självbild nedbruten till noll?
Du som sa att min värld var svart och din var ljus. Att du inte kunde relatera och att jag var svår. Jag ville aldrig att du skulle relatera, det jag bad om var bilder på söta kattungar.
Du som sa att folk blir rädda när jag pratar om mitt mående och att min ilska och ledsenhet skrämmer bort folk
Är det så svårt att se att jag är som människorna gjort mig?
Ta ett jävligt destruktivt förhållande med psykisk misshandel, lägg till lite fysisk misshandel och en kamp att fungera i den verkliga världen samt krydda med vänner som svikit för mycket och jag lovar dig - Du hade inte heller varit den gladaste kniven i lådan.
Men det finns så många ljuspunkter med.
Du som alltid svarar på mina samtal, som gick och går först och som bygger en arme.
Du som skickar mig paket med kakor och böcker och ett handskrivet brev fyllt med kärlek.
Du som ger mig babyugglor och kaniner när jag är en boll i soffan av ångest.
Du som skickar kort med soliga blommor och som alltid piggar upp, oavsett tid.
Du som är min Sam och som är beredd att slå världen på käften för min skull.
Och så många fler;
Ni vackra vänner som vet och förstår att mitt trauma visserligen är en del av mig men det är inte allt. Ni som lyssnar och som ser mig bakom min trasighet och som vet att jag är en människa som vill leva ett vanligt liv.
Ni som jag spelar spel med, skrattar med, ser på serier med och ni som jag jobbar med.
Ni som låter mig vara mig själv. Ni som inte bemöter mig som en pestsmittad människa.
Ni gör mig starkare och jag finns där för er. För det är så jag funkar, de som står upp för mig och stöttar mig, er kommer jag att skydda och slåss för.
Vi behöver prata om psykisk ohälsa men kanske behöver vi mest av allt prata om hur vi bemöter dem som orkar prata om det. Det gör vi inte med tystnad, bortvända ryggar eller falska löften om att finnas där.
Ta en funderare över hur du reagerar när någon vän pratar om sin psykisk ohälsa.
Backar du? Eller står du genom en storm som kommer blåsa över?
Som sagt, det är inget fel i att inte orka hantera en väns psykiska ohälsa. Men det är ett stort fel i att hyckla om att man säger sig vilja stötta och sedan inte vilja göra det.
---Tillägg:
Jag skrev det i inlägget i somras och sen har det blivit liggande. Men på ett sätt var det bra att det fick vänta för min sommar har varit så läkande och bra på många sätt. Framför allt så har det givit mig tillbaka en del av tron på världen i form av underbara kollegor och chefer som frågar hur man mår och klarar av att det inte är så bra. Det får mig att tro på världen, kanske inte mycket men en smula.
