Manliga feminister och vad jag förväntar mig

Jag ber på förhand om ursäkt för att detta blir ett tvåkönsnormativt inlägg.

Jag skriver en del om feminism men det var ett tag sen jag gjorde det sist. Jag brukar luta mig tillbaka på min flik “Varför feminism” uppe i bloggmenyn. Men eftersom jag känt mig mer och mer irriterad på folk som inte kan leva upp till feminismen genom att agera utan bara sitter och klagar så är det visst dags igen.

Vi börjar med en enkel sak, nämligen vad är feminism?

"En ser att det finns orättvisor i samhället baserat på kön och en erkänner att kvinnor har en sämre ställning

En vill aktivt arbeta för att förändra detta och se till att det blir jämställt mellan könen."

Vad jag vill komma med detta? Jo, raka vägen in på mitt huvudspår om hur en som man blir en bättre feminist.
Jag har väldigt många manliga vänner som är feminister. En del är helt underbart bra på det och lever det varje minut, de är respektfulla, bra allierade, tar inte all plats och är väl medvetna om sina privilegier som män.

Jag har tyvärr även andra manliga vänner som inte är lika bra feminister. Många gånger beror det tyvärr på att de inte fattat att detta med feminismen är en dagliga kamp och att det måste arbetas med samhället. 

Det räcker inte med att bara säga att en är feminist, du måste leva det med. Hela tiden.
Andra gånger beror det på att de inte fattat att de inte kan ta allt rampljus i den feministiska kampen. De får inte vara hjälten som stormar in och räddar dagen och då blir det plötsligt inte lika kul längre.

Ibland ser jag män som i facebookstatusar och i på forum säger att feminismen inte tilltalar dem, att det handlar om manshat och att en som man inte kan vara feminist.

Det anser jag inte stämmer.

Som man kan du vara feminist, det går alldeles utmärkt. Feminism handlar om en ideologi och det är ett verktyg för att uppnå jämställdhet. Alla i ett samhälle vinner på jämställdhet och att dra det gamla argumentet om manshat… snälla, bara lägg ned.
De som säger att det handlar om manshat är enligt min erfarenhet män som antingen inte greppat vad feminism handlat om eller som någon gång känt sig illa behandlade av en kvinna.
Jag personligen får ofta höra att jag hatar män. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre om det eftersom det inte är sant.

Det stämmer dock att jag har en hårdare hållning mot män och att jag kräver mer av dem när det gäller feminism eftersom männen är i överläge i dagens samhälle och sitter på mest makt.
Jag har också väldigt lite tålamod med män som envisas med att vara blinda för strukturer och som inte kan se att de har en privilegierad ställning i ett samhälle som belönar män och missgynnar kvinnor.

Är du en manlig feminist så vill jag se att du jobbar stenhårt för att bidra till att den feministiska kampen och jag blir arg och irriterad när jag ser män som säger sig vara feminister men som sedan inte gör något.
Det kallas att plocka gratispoäng och surfa på en kamp som bärs upp av kvinnor. (och det har vi sett så ofta genom historien så låt oss lägga den klyschan på hyllan)

Nu kommer vi till ett problem jag ser dagligen.

Jag upplever tyvärr väldigt ofta att manliga feminister gärna vill vara med och bidra men på sina egna villkor och utan att ta någon hänsyn till vad som gjorts innan eller vad som är viktigt för kvinnorna.
Det gör mig trött och arg när manliga feminister springer före och skriker slagord medans jag och en bunt andra feminister står och försöker släpa iväg den stora sten som kallas för patriarkatet.

Jag tänker säga detta en gång:
Det som behövs är inte att fler män klappar sig själv på axeln för att de är bra feminister i teorin, det som krävs är att ni ställer er bredvid mig och hjälper till att släpa bort stenen i praktiken.
Först då händer det något konkret.

Sedan så ser jag ibland manliga feminister som känner att feminismen inte tar tillräckligt stor hänsyn till dem och därmed lackar ur.

Ja, hur bemöta det här.

Eftersom  feminismen handlar om att män och kvinnor ska ha lika stora rättigheter så är jag väl beredd att säga nej - feminismen ska inte ta hänsyn till män i första hand.
Orsaken till detta stavas att det är sådan obalans mellan män och kvinnor att det är svårt att jobba ikapp.

Männen har genom historien haft den politiska, ekonomiska och sociala makten och även om kvinnornas ställning har blivit bättre (hurra för rösträtt!) så har männen fortfarande denna makt. Det går inte att komma ifrån.

Så jag kan inte ta det på allvar när det vid debatter om feminism dyker upp argument om att vi måste tänka på männen i detta och ge de lika stor plats som kvinnorna.

Jag är ledsen (eller inte) men att ge männen plats har redan gjorts i så många hundra år redan och det gav inte kvinnorna jämlikhet överhuvudtaget.

Idag har männen mer plats än kvinnorna och för att det ska bli jämställt måste kvinnorna får lika mycket plats som männen, detta genom att vi i den feministiska kampen fokuserar på kvinnorna och männen får ta ett steg tillbaka tills det är jämställt.
Jobbar vi lika mycket för männen nu kommer kvinnorna alltid att ligga lika långt efter som de alltid har gjort.
Svårare än så är det inte.

Feminismen ska enligt mig däremot hantera mansrollen och de orättvisa strukturer den för med sig, det är vitalt för att man ska få ett jämställt samhälle.
Men det är stor skillnad på att titta på de strukturer som formar vårt samhälle på ett större plan och att säga att man som manlig feminism inte får tillräckligt med uppmärksamhet.
Detta är de vanligaste beteendena där jag ser att manliga feminister brister och jag tänkte även räkna upp en liten kortfattad lista.

Sex vanliga fel manliga feminister gör:

*Tar allt rampljus och allt talutrymme i debatter och på nätet. Vanligt är att de talar för kvinnor utan att släppa fram kvinnorna själva.
*Säger att de är feminister men stöttar aldrig kvinnor.
*Använder sig av sin feministstämpel för att framstå som bra snubbar och kunna fortsätta med sunkigt beteende.
*Läser aldrig på utan kräver att deras kvinnliga vänner ska undervisa dem i feminism samt kräver bekräftelse av dem.
*Leker djävulens advokat och pekar ut alla fel kvinnliga feminister gör (som att de är för arga och att de borde lugna ner sig) samt hävdar att de skulle göra saken bättre själv.
*Engagerar sig aldrig i något feministiskt (det som kallas att “you talk the talk but you don´t walk the walk”)

Dessa ovanstående beteenden gör ingen nytta alls och är för mig en ständig källa till irritation. Och för feminismen så gör det ingen nytta alls.

Men hur blir en då en bra manlig feminist?  

Jag är ingen expert men tänkte räkna upp vad jag uppskattar mest från mina manliga feministvänner:

*Lev med feminismen 24/7. Var inte bara en bra feminism vid tillfällen då det passar dig utan var det konstant.
*Lyssna på vad kvinnor säger, i diskussioner och på nätet.

*Ta inte upp hela talutrymmet i en diskussion utan backa.
*Mansplaina inte.
*Tro på kvinnors berättelser och nedvärdera inte.
*Säg ifrån mot sexism i alla former, från verbala “höhö” skämt till trakasserier.
*Lyft upp de kvinnor du känner genom att peppa och vara ett bra stöd. Öva på att bekräfta istället för att söka bekräftelse.
*Utmana mansrollen genom att ifrågasätt den och de strukturer som är förknippat med att vara män.

*Sluta säg att kvinnor i din omgivning är arga. Fundera ett varv till på VARFÖR vi är arga och stötta i ilskan.

*Engagera dig feministiskt på alla sätt du kan, genom att gå på demonstrationer, föreläsningar, studiecirklar och liknande.

Kort sagt, det är väldigt få män som aktivt imponerar på mig, som kan se utanför sitt privilegium och som arbetar för jämställdhet. Men de som gör det är värda all creed och är riktigt jävla bra människor.
Jag är tacksam och glad för att jag få ha er i mitt liv och sätter enormt värde på er vänskap!


--------------------------

För mer läsning rekommenderas dessa länkarna från  bloggen Din vänsteruggla i mossen

Feminism för killar del 1
Feminism för killar del 2
Feminism för killar del 3
Feminism för killar del 4

Dagens Pusheen!

Åååååååå hösten slog til med full kraft! Seriöst, det är regn regn och mer regn samt en smula åska. Jag är kränkt, blöt och rätt missnöjd. Och det trots att jag jobbar inomhus.
Men hösten har sina fördelar, vackra färger och massa mysiga kläder man kan linda in sig i. Samt att det är ett perfekt tillfälle att ordna fester!
Jag funderar på att fixa en höstfest, gärna maskerad för att det är så kul.
Pusheen approves!

Förebilder i mitt liv: Sailor Moon

Det är svårt att med bara ord beskriva vad tv-serien Sailor Moon och dess karaktärer har betytt för mig och för att förstå allt måste man nog börja från början

Jag snubblade över serien när den gick på TV 4:s barnprogram "Junior" på söndagsmorgnar.  Jag såg en episod och sedan var jag fast. Inte sedan Thundercats har jag vakat så vid tv-apparaten. För det stod nämligen väldigt dåligt i tidningen om Sailor Moon skulle gå just den här söndagen, med ojämna mellanrum sände nämligen Junior någon slags långfilm på söndagsmorgnarna. Så jag hade inget annat val än att vaka vid tv:n varje söndagsmorgon för att inte missa något avsnitt. Jag minns att jag sov framför tv:n några gånger för jag var så orolig att försova mig.
För Sailor Moon var något helt unikt för mig.
Om vi tar storyn till att börja med.... Den var något jag aldrig sett förut. Den här småskaliga monsterdödandet som utvecklades till en episk (Ja episk är faktiskt det korrekta ordet här) historia som sträckte sig över årtusendena med livsöden, magiska artefakter och en kärlekshistoria som gav mig tårar i ögonen varje gång.

Och så karaktärerna.

Annie/Usagi

Först och främst Sailor Moon själv,älskade Annie/Usagi! Det var en hjältinna
som visserligen hade superkrafter men som var klumpig, kass i skolan och en lipsill. Och det var något jag inte hade sett förut och det slog an något i mig. Jag identifierade mig med Annie något enormt och lika mycket med blyga, smarta Ami, eldfängda, spirituella Rai, starka, husliga Makoto och kickass, kärlekskranka Arianne/Minako.
De blev förebilder för mig och det var inte bara att jag beundrade dem, jag ville vara precis som dem.
Jag ville vara lika stark, lika svag, ha lika bra vänskapsband som de hade och jag ville rädda världen.
Och det bästa av allt, detta vad tjejer! Det var de som räddade världen och som hade superkrafter. Inte ett gäng med manliga hjältar.
Sailor Moon gav mig hjältinnor jag kunde identifiera mig med, som jag kunde beundra och det bästa av allt var att de  var i samma ålder och hade vanliga liv vd sidan av att vara hjältinnor. De var inte perfekta på något sätt utan var sig själva.
För att inte glömma att alla huvudkaraktärerna utvecklades under seriens gång på et sätt som gjorde de än mer intressanta. Lägg därtill en rad mångfacetterade fiender ( vilket visade mig att fiender inte behöver vara onda och vilja förstöra världen utan kan drivas av djupare motiv och känslor)  och bra sidokaraktärer med!


Det finns 200 episoder av Sailor Moon (och nu räknar jag den gamla animen, inte Sailor Moon Crystal som kom ut rätt nyligen) men den svenska dubbningen av Sailor Moon slutade efter episod 88 och trots en rad arga brev från min och min bror så blev det aldrig något mer.
Men jag hade tack och lov hemsidan Sailor Moon på Svenska som gav mig all information jag behövde plus ett forum/maillista för svenska Sailor Moon-fans. Minns att detta var långt innan facebook och twitter och det forumet var guld för mig under de åren. För jag kan garantera att förutom min äldsta lillebror var jag den enda i skolan som älskade Sailor Moon och anime överlag. Det var sådär kul.
Men maillistan och forumet var fantastiskt. Vi kunde diskutera olika karaktärer och avsnitt i timmar och skickade varandra VHS-kassetter med avsnitt som saknades hemma.

Det dröjde tills jag var över 20 innan jag hittade den japanska originalspråken och kunde se klart den.
Ja jädrar. Då hittade jag Haruka, Michiru och Hotaru med. Och fick se mer av Setsuna som jag verkligen fallit stenhårt för i svenska dubben, trots att hon varit med så lite. Jag gillade hennes ensamhet och sorgsna ögon i kombination med otrolig kraftfullhet och elegans på något vis. ( Kanske var det därför som jag i vuxen ålder lade till hennes namn.)

Sailor Moon gav mig hjältinnor jag kunde identifiera mig med. De var i samma ålder som jag själv, de hade samma problem, de hade underbara personligheter och framför allt var de kickass kvinnor!

Och idag nästan tjugo år efter det att jag hittade serien så är sailorhjältinnorna fortfarande några av mina starkaste förebilder.

Deras härliga personligheter, deras styrkor och deras självständighet lärde mig att det är okej att vara en helt vanlig tjej på vilket sätt man än vill vara och att svagheter och problem inte är något hinder alls när det gäller att vara awesome och rädda världen.

Dagens Pusheen!

Jag fick i lördags höra att jag var en Fluttershy. Det var lite oväntat för jag har alltid sett mig själv som Twiligth Sparkle men absolut inget fel i att var Fluttershy!

Och Pusheen+ My little pony kan ju bara bli episkt!

Dagens Pusheen!

Idag är jag på annat jobb. Jag känner mig väldigt kompetent. Mycket duktig och smart.

Anklaga inte mig för friendzoning

Denna text skrevs och publicerades 2014-05-15 för Temper Magazine som tyvärr stängt ned. Därför får denna texten nu hamna på min privata blogg!

------------------------------------------

“Alltså, vi hade ju kunnat ligga en gång i tiden men du friendzonade mig”

Jag bara stirrar, för ställd för att ens kunna reagera på ett vettigt sätt. Jag skrattar bort det och efter ett tag är allt som vanligt. Han var ju min vän, en av de bästa jag hade just då. Och jag fattade inte att det han sa där och då var något som jag borde ha blivit arg över.

För vad menade han med friendzoning? Jo att han främst ville ligga med mig men att vår vänskap, den som jag skattade så högt, kom i andra hand för honom.

Det tog ett tag till och flera “fina vinkar” från hans sida innan jag insåg att det han hoppades på var att jag skulle börja se honom som något mer än vän.

Att hänga, ha kul och skratta ihop som vänner var ett tröstpris för honom eller snarare en väntan på att jag skulle ändra mig och vilja ligga med honom.

Trots att jag sagt att jag inte var intresserad.

Jag avvecklade den vänskapen. Det kändes inte kul att behövs förklara det som redan var sagt, att jag ville ha var  en platonisk vänskap.

Detta hände för några år sedan. Det hände förra året. Det hände nyss.

För det här är vad som upprepats konstant under åren mellan mig och de flesta av mina manliga vänner.
Mina vänskapsrelationer som jag lägger ner tid på är ofta långa och varaktiga och för mig mer värt än ett hångel eller ett fylleligg.

När jag första gången blev anklagad för att ha friendzonat en vän och sedan en gång till undrade jag i sann patriarkal anda om det var mig det var fel på.

Men det var det inte.

För det är inget fel med att vilja umgås med killar man delar samma intressen och märker att man ha kul ihop med. Det är däremot fel att behöva bli skuldbelagd för att jag inte vill ligga med dem och det är fel att jag blir ett sexobjekt och inte en person.

Som den gången när två killkompisar en gång drog lott om vem som hade första tjing på mig.

Behöver jag säga att ingen av dem fick ligga eller att jag knappt har kontakt med dem idag?

Käre manlige vän som klagar över att du blir friendzonad:

Först en newsflash, jag kan tycka om folk utan att vilja ligga med dem.

Att jag säger att jag vill vara vän med dig är något bra och fint. Det säger att jag tycker att du är en intressant person som jag vill hänga med, spela tv-spel ihop med och dricka ett glas vin med i solen varma sommardagar.

Så varför denna kränkthet över att jag inte vill ligga med dig, du käre manliga vän?

Detta att jag vill vara vän med dig är en bra sak och att du tar och sparkar mig i ansiktet genom att betrakta vår vänskap som en transportsträcka till sex är enormt respektlöst och jävligt drygt.

Och tillslut, kan ni kränkta män bara ta och skippa argumentet “ snälla killar som jag får aldrig ligga" och skuldbelägga hela kvinnligheten för att det är synd om er. För det är det inte. Tvärtom borde ni skratta er lyckliga för att ni har några vänner kvar med ert gnällande, ert tjat om kompissex och framförallt er bristande respekt till vänskapsrelationer.

För det är så att killar som inte objektifierar tjejer och låter bli att bete sig som rövhattar får ligga.

Killar som drar friendzone argumentet kan ta och dra åt fanders.

Pusheenonsdag!

Ja, så här går det när man sitter hemma efter avslutat frilansuppdrag och är väldigt nöjd med sig själv.
Då föds iden om att hylla världens bästa katt (efter Fnatten och Grumpy cat såklart!) med att införa Pusheenonsdag på bloggen!

Varje onsdag blir det en ny Pusheen på bloggen som ofta eller kanske inte symboliserar mitt onsdagshumor!

Redo att fylla hösten och vintern med katter?

Varför rasismen idag gör mig asrädd

CW: Innehåller n-ordet utskrivet flera gånger i texten

Jag upplever att rasismen idag ser annorlunda ut än vad den gjorde när jag var liten. Då var den lätt att urskilja, lät att fly ifrån och lätt att ta itu med, både för mig personligen och för min omgivning. När någon kallade mig för neger var det lätt att peka på rasistiskt beteende. Det var lätt för mina föräldrar och för mig att reagera och det viktigaste, vi fick fullt stöd för det ansågs inte okej att vara rasist. Idag är rasismen enligt mig mer normaliserad, mer accepterad och därmed blir den mer hotfull. Vad som räknas till rasism smalnas hela tiden ned, både enligt andra människor men även av samhället. Bara debatten om huruvida man ska få säga negerboll pekar tydligt på det. Fokus har flyttats och det handlar inte längre om att rasism är oacceptabelt och ett tecken på bristande respekt för andra människor utan det handlar istället om en förvräng syn på yttrandefriheten och en attityd om att man måste få säga vad man vill. Man måste få hata vad man vill. Man måste få vara rasist. Den här normaliseringen och den ökade rasismen skrämmer mig något enormt. Den rasism jag har varit utsatt för har stannat vid skällsord, strukturell rasism och diskriminering. Det är jag tillräckligt stark för att hantera. Inte för att jag vill hantera det men för att jag måste.  Jag har tvingats lära mig mig.  Det som gör att jag orkar vidare är att jag har en bra familj och bra vänner som kan backa upp mig när rasismen händer. Alla har inte samma tur som jag. Jag tänker på de som inte har samma stöd som jag, på de som inte orkar längre. Jag tänker på de som dör eller misshandlas för att de har fel hudfärg eller kommer från fel land. De som bara inte ser svenska ut. Jag tänker ofta på hur det ska gå för mina barn. Hur gärna jag än vill så kommer mina barn inte födas med kritvit hud och guldblonda lockar. Mina barn kommer att likna mig i hudfärgen, det kan jag inte göra något åt även om jag önskar det.

Jag kan kämpa mot rasism för mig själv och för andra men hur ska jag lära mina barn att kämpa mot rasismens dömande för något de inte kan rå för och hur lär jag de samtidigt att bli stolta över vilka de är? När jag i mitt värsta scenario ser hur utvecklingen av rasism bara fortsättet i samma takt som den gör nu så blir jag riktigt rädd. Mycket för att jag känner att för varje kamp jag för, för varje steg jag tar framåt så ser jag samtidigt hur det halkas bakåt minst fyra när det kommer till hur det ses på rasism. Det tar aldrig slut.

“Men var inte så rädd! Då vinner de” säger en del till mig.

Min respons på det är att jag vill skalla dem. Det är ingen lek eller ett spel där det handlar om att spela smartast. På lång sikt handlar det för mig om en kamp för min rätt att få existera på samma villkor som alla andra. Hur jag än vrider och vänder på det så är de stora förlorarna i detta jag och de som rasifieras. Om vi är tysta så växer rasismen, om vi säger ifrån så är vi PK--maffian. Det har aldrig handlat om att välja att vara emot rasism för oss. Vi kan inte sluta kämpa för vi måste kunna få leva. Men vi måste samtidigt bära ansvaret för att göra kampen rätt så vi inte upprör någon, hantera människors oförståelse och samtidigt fungera som levande uppslagsverk för vita vänner. Yey. Säg inte åt mig att sluta vara rädd när ni lämnar mig ensam att slåss och nedvärderar min rädsla och min oro. Ni som har ert på det torra, det är inte ni som förlorar när rasismen växer. Det är jag och de andra som rasifieras.

Arhan skrev en gång något på sin facebookstatus som jag vill lyfta fram och jag vill be alla tänka en vända, både över rasism men också över hur vi bemöter de som pratar om det. Och hur vi hjälper. “Du som pratar om antirasism och istället går över gatan eller ser dig om en extra gång och ökar takten när du ser ett gäng invandrare. Du, du som skyller på ismer och ideologier, du som hellre står och pekar finger. Har du tänkt på att prata med personen som gråter ögonen ur sig på gatan för att bara fråga vad som är fel? Har du tänkt på att fråga om personen med kartan i handen behöver hjälp? Har du tänkt på att du kan rädda världen, en person i taget? Har du tänkt på att du kan vara den vardagshjälte som någon behöver där och då?”