Varför rasismen idag gör mig asrädd

CW: Innehåller n-ordet utskrivet flera gånger i texten

Jag upplever att rasismen idag ser annorlunda ut än vad den gjorde när jag var liten. Då var den lätt att urskilja, lät att fly ifrån och lätt att ta itu med, både för mig personligen och för min omgivning. När någon kallade mig för neger var det lätt att peka på rasistiskt beteende. Det var lätt för mina föräldrar och för mig att reagera och det viktigaste, vi fick fullt stöd för det ansågs inte okej att vara rasist. Idag är rasismen enligt mig mer normaliserad, mer accepterad och därmed blir den mer hotfull. Vad som räknas till rasism smalnas hela tiden ned, både enligt andra människor men även av samhället. Bara debatten om huruvida man ska få säga negerboll pekar tydligt på det. Fokus har flyttats och det handlar inte längre om att rasism är oacceptabelt och ett tecken på bristande respekt för andra människor utan det handlar istället om en förvräng syn på yttrandefriheten och en attityd om att man måste få säga vad man vill. Man måste få hata vad man vill. Man måste få vara rasist. Den här normaliseringen och den ökade rasismen skrämmer mig något enormt. Den rasism jag har varit utsatt för har stannat vid skällsord, strukturell rasism och diskriminering. Det är jag tillräckligt stark för att hantera. Inte för att jag vill hantera det men för att jag måste.  Jag har tvingats lära mig mig.  Det som gör att jag orkar vidare är att jag har en bra familj och bra vänner som kan backa upp mig när rasismen händer. Alla har inte samma tur som jag. Jag tänker på de som inte har samma stöd som jag, på de som inte orkar längre. Jag tänker på de som dör eller misshandlas för att de har fel hudfärg eller kommer från fel land. De som bara inte ser svenska ut. Jag tänker ofta på hur det ska gå för mina barn. Hur gärna jag än vill så kommer mina barn inte födas med kritvit hud och guldblonda lockar. Mina barn kommer att likna mig i hudfärgen, det kan jag inte göra något åt även om jag önskar det.

Jag kan kämpa mot rasism för mig själv och för andra men hur ska jag lära mina barn att kämpa mot rasismens dömande för något de inte kan rå för och hur lär jag de samtidigt att bli stolta över vilka de är? När jag i mitt värsta scenario ser hur utvecklingen av rasism bara fortsättet i samma takt som den gör nu så blir jag riktigt rädd. Mycket för att jag känner att för varje kamp jag för, för varje steg jag tar framåt så ser jag samtidigt hur det halkas bakåt minst fyra när det kommer till hur det ses på rasism. Det tar aldrig slut.

“Men var inte så rädd! Då vinner de” säger en del till mig.

Min respons på det är att jag vill skalla dem. Det är ingen lek eller ett spel där det handlar om att spela smartast. På lång sikt handlar det för mig om en kamp för min rätt att få existera på samma villkor som alla andra. Hur jag än vrider och vänder på det så är de stora förlorarna i detta jag och de som rasifieras. Om vi är tysta så växer rasismen, om vi säger ifrån så är vi PK--maffian. Det har aldrig handlat om att välja att vara emot rasism för oss. Vi kan inte sluta kämpa för vi måste kunna få leva. Men vi måste samtidigt bära ansvaret för att göra kampen rätt så vi inte upprör någon, hantera människors oförståelse och samtidigt fungera som levande uppslagsverk för vita vänner. Yey. Säg inte åt mig att sluta vara rädd när ni lämnar mig ensam att slåss och nedvärderar min rädsla och min oro. Ni som har ert på det torra, det är inte ni som förlorar när rasismen växer. Det är jag och de andra som rasifieras.

Arhan skrev en gång något på sin facebookstatus som jag vill lyfta fram och jag vill be alla tänka en vända, både över rasism men också över hur vi bemöter de som pratar om det. Och hur vi hjälper. “Du som pratar om antirasism och istället går över gatan eller ser dig om en extra gång och ökar takten när du ser ett gäng invandrare. Du, du som skyller på ismer och ideologier, du som hellre står och pekar finger. Har du tänkt på att prata med personen som gråter ögonen ur sig på gatan för att bara fråga vad som är fel? Har du tänkt på att fråga om personen med kartan i handen behöver hjälp? Har du tänkt på att du kan rädda världen, en person i taget? Har du tänkt på att du kan vara den vardagshjälte som någon behöver där och då?”