Någonstans här fyllde jag år med

Det sägs att när man är över 25 så börjar födelsedagar kännas som ett otyg. Det ska vara åldersnoja, ångest över alla saker man inte har gjort ihop med en stor portion planer om framtiden.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag genom åren inte haft stunder som involverar allt detta.

Men nu då jag tillslut står på rätt sida 20 så var det ingen åldersnoja, ingen ångest över saker jag borde ha gjort och mina framtidsplaner... ja de tar jag när de kommer.
Mitt liv är inte så planerat och det behöver det inte heller vara. Det som tagit lång tid är dels insikten om att det jag behöver prioa mest är mig själv, Svart och mitt mående och dels att det jag sökt under så många år, en stark vänskapsgrupp som backar upp mig, inte är nödvändigt för att jag ska kunna stå upprätt. Vänner är viktigt men att jag litar helt på att vänner alltid fångar upp mig utan att jag lär mig att falla säkert och landa på fötter är inte en hållbar väg.
Allt behöver inte vara som i mina animeserier för att jag ska bli lycklig men det tog ett jädra tag att komma fram till det.
Samt att mitt liv blir så mycket bättre när jag vågar vara ärlig mot mig själv och mina känslor. Så om jag ska ha en framtidsplan nu är det väl just det: Vara mig själv lite mer och därmed bli cirka 20% coolare.

Så kort sagt, jag är rätt trygg i min ålder, rätt nöjd med vad jag har uppnått och det jag är mest glad över är att jag lever.

När man fyller år får man blommor från mor och far. Lika många som år jag levat!