För 15 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle vara en person som behövde hantera näthat. Det är klart att jag var medveten om att det kunde drabba vem som helst, vare sig du var aktiv på nätet eller inte. Hell, det hände min lillebror när han fortfarande gick i lågstadiet så jag visste att det bara räckte med att vara annorlunda eller sticka ut.
Så när jag började blogga, hänga på nätet, föreläsa så borde jag väl kunnat ana att näthatet skulle komma som ett brev på posten.
Men när den första hatkommentaren från en total främling ramlade in på twitter så blev jag så överraskad att jag bara stirrade på skärmen. Sedan blev jag chockad, arg, ledsen och sist rädd.
Jag raderade meddelandet och stängde av datorn. Efter en dag insåg jag att det bara var ett troll som hittat fel och bestämde mig för att skita i det.
Och visst, den gången var det ett troll som hittat fel men efterhand som att jag börjat skriva mer och mer om rasism och ju mer jag klivit fram som uttalad feminist med starka åsikter så har jag börjat få mer riktat hat som är mot mig personligen, detta blandat med allmänt hat som riktas mot mig som feminist, anti-rasist och rasifierad kvinna.
På den mer allmänna skalan fick jag blocka 30 pers på twitter när jag råkat skriva en sak om Gamergate och råkat timea in någon engelsk timezone. Mängden troll som hatade mig för att jag tyckte att Gamergate var absurd och att det var fel att dödshota folk var bisarrt.
På den mildare personliga skalan så hade jag en person/personer som skrev från samma IP-adress under olika namn på saker jag skrev för både Megazine och Göteborgs Fria. Där handlade det om mildare personliga påhopp mot mig.
På den mer jobbiga personliga skalan så är det personliga påhopp i kommentarer på bloggen, det är personliga saker mot mig som person, som rasifierad och att jag aldrig borde blivit född.
Det som drabbat mig är dock lindrigt och knappt en vindpust jämfört med vad profilerade feminister och anti-rasister får ta.
Näthatet mot mig är klart hanterbart och händer i liten skala.
Jag har vant mig och jag har lärt mig att hantera det och framförallt att hantera insikten att när jag bloggar, när jag twittrar, när jag skriver artiklar och krönikor, när jag föreläser så blir jag i vissa människors ögon en person som kan hatas helt godtyckligt.
Det är en felaktig insikt men att veta resonemanget bakom gör att jag slipper gräva ned mig i frågan varför näthat drabbar mig.
Det gör att jag idag inte tar det personligt på samma sätt som för några år sedan. Jag tycker inte om det men jag lärt mig hur jag ska göra för att inte bli helt deppig och ta åt mig.
Men det är klart att det händer att jag bryter ihop och blir både rädd och ledsen. Något annat hade varit konstigt.
Senast hände det nu när jag och min partner blev uthängda med bild på facebook av en människa som vi inte hade den blekaste aning om vem han var. Min partner hade gått in i en annan tråd och sagt att en artikel som utmålade Sveriges skolor på ett rasistisk sätt var felaktig. Svaret blev att personen tog bilder från vårt bröllop på nätet och lade ut i tråden och senare i en annan tråd med diverse rasistiska tillmälen. Detta eftersom jag är rasifierad och min partner är vit. Det var obehagligt på en helt ny nivå, särskilt eftersom jag stod på jobbet under en rast och kollade facebook och plötsligt dyker bilder på mig och min partner upp i en rasistisk tråd.
Det var nog en av de största chockerna jag fått. Och i vanlig ordning gick det inte att polisanmäla eftersom det inte bedömdes som tillräckligt rasistiskt eller oroande.
Ibland vill jag lägga ned att skriva, jag vill stänga ned min twitter och min facebook och bara gömma mig.
Men som sagt, det som drabbar mig är hanterbart och minimalt jämfört med vad t ex Anita Sarkeesian får ta.
Jag får ibland frågorna: Vilka är det som hatar och vad har du gjort för att göra de arga?
 |
| Bild av Lina Neidestam |
Och varför de är arga på mig? Tja, jag skriver om saker de inte håller med om, jag rubbar deras världsbild och jag finns. Det är vad jag gör.
Det är inte rimligt att de sakerna ska generera påhopp och hat mot mig. Eller rasistiska uthängningar på nätet.
Och här kommer vi in på hur jag hanterar näthat:
Jag blockar allt. Utan pardon. Det är inte min sak att bedöma hat, hot och förolämpningar mot mig från människor jag inte känner eller har en vänskap med.
Är det tillräckligt allvarligt i form av hot eller rasism så polisanmäler jag (eller ja, försöker).
Det är min approach som har blivit genom åren.
Det finns inga fler steg än det för mig, först blocka och eventuellt polisanmäla.
Det finns diskussioner och debatter som är viktiga att ta för att förändra världen. Att bemöta näthatare som hotar en är inte en sådan diskussion. Det ingår inte någonstans att jag ska behöva förklara och försvara mig för random människor på internet eller ens svara på vad de säger.
Det finns way bättre saker jag kan göra med min tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar