Till dig och till er jag inte ser

Det finns frågor som flugit runt i mitt huvud i så många år. Frågor som började när jag bröt ihop och inte orkade mer, frågor som fortsatte att vara en del av min vardag så länge.

Hur hanterar man våld i nära relationer?
Hur hanterar man misshandel, fysisk och psykisk?

Och när man är ute ur det, när det är över, hur hanterar man sig själv och sin vardag?

Jag har själv brottats med de här frågorna tills jag gråtit av ren frustration och ångest. Jag har hållit om andra kvinnor som frågat sig samma sak, suttit med mail och sms med samma frågor.

Jag har fått frågor på fester, i tysta samtal, över twitter om hur de ska göra.

Om de ska orka berätta.
Berättar man ens? Och om man berättar, är det ens värt det?

Så...till dig som bär ditt trauma från de där slagen i din relation, till dig som drömmer mardrömmar om din våldtäkt (för det passar in här med), till dig som ler på utsidan men går sönder på insidan gång på gång.

Jag önskar jag kunde säga att när du berättar och vågar anmäla så blir allt bra.
Men så är det inte. Det är första steget på en lång resa

Men om du bestämmer dig för att berätta (vilket enligt mig är det bästa för då slipper du bära det själv) eller till och med polisanmäla så är detta mina råd:

• Alla kommer inte acceptera din berättelse. Du kommer i möta misstro och bli ifrågasatt. Det kommer göra ont men kom ihåg, det är inte dig det är fel på.
• Se till att ha ett bra stöd runtomkring dig, ha vänner, familj, en ny partner. Ha hellre få vänner som du vet stöttar dig till 100% än många vänner som inte tror dig.
• Våga söka hjälp, våga gå till en psykolog för att hantera det du varit med om.
• Det är inget skamligt att behöva ta anti-depressiva för att klara av att hantera vardagen. 
• Skriv ned vad som hänt dig för att kunna klara av att reflektera över det. Det kanske inte hjälper alla men för mig var det och är ett jättebra sätt att hantera. 
• Be om hjälp med saker, som ekonomin, handla och liknande. Första tiden efter du har lämnat kan allt kännas övermäktigt.
• Ha en vän eller en ny partner som orkar ta dina strider, som kan förklara för alla att det tar tid för dig att må bra när du inte orkar.
• Om du polisanmäler, ha med dig något till stationen för stöd, både innan och efter. Ha gärna med någon som har lite koll på hur det fungerar med anmälningar och juridik. 
• Kom ihåg, det kommer bli bättre, det kanske tar 1 år, 5 år eller tio men det blir bättre.

Och viktigast av allt. Ge dig själv tid.

Det tar tid att inse vad som hänt.
Det tar tid att orka förlåta sig själv för att en stannade (det gjorde det för mig).
Det tar tid och terapi att kunna säga orden "Det var inte mitt fel, det var hans."
Det tar tid att våga polisanmäla och gå igenom en process som tar månader och ibland år.
Det tar tid att orka öppna papperna med sin polisanmälan och orka hantera att den blev nedlagt.
Det tar tid att förlåta sig själv för att en inte dokumenterade eller ens polismälde direkt.
Det tar tid.
Och det måste få lov att ta tid.

Till dig som sminkar över blåmärken varje dag, till dig som kommer till akuten och ljuger om dina skador för att du är kär och rädd.
Till dig som kämpar, till er som gråter er till sömns varje kväll och försöker vara perfekta för att hålla ihop en relation där du far illa.
Till dig som lämnat och till dig som vacklar och inte vet om du orkar eller vågar gå.

Vi känner inte varandra alls men jag vill bara säga att jag kommer finnas här och hålla din hand om du vill det.