Orimligheten i att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare

"Du, jag ville bara att du ska veta att jag fortfarande umgås med din förövare. Hoppas du inte har något emot det?"

Det här är en fråga som dyker upp lite då och då under årens lopp och det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt att jag inte vill lägga mig i vem mina vänner umgås med. Eller det faktum att jag inte vill bli påmind om mitt ex. Frågan dyker upp ändå och den gör mig alltid lika ställd.

För vad katten ska jag svara på det och hur ska jag reagera?

Jag har med åren lärt mig att det bara finns ett sätt jag kan svara på det och det är följande:

Jag ler och säger absolut inte! Sedan skrattar jag ihop med personen som frågat och vi går och äter glass ihop och båda ler åt känslan av att livet är så enkelt...

Eller nej, så är det inte. Jag svarar aldrig så. I alla fall inte numera. Jag har lärt mig att sätta mig själv först men det var en process som tog många år.

Men tidigare när detta hände så blev jag som sagt väldigt ställd och framförallt ledsen. När jag sedan tyckte att personen betedde sig kasst mot mig (eftersom jag inte vill bli påmind eller behöva hantera mitt ex i någon form) så fick jag höra att personen bara ville vara respektfull mot mig.
Men jag såg det inte så och det gör jag fortfarande inte.
När jag får den här frågan så blir jag  påtvingad att 1)göra ett val åt en person och 2) som offer legitimera deras umgänge av min förövare.
Det blir helt enkelt en sjukt jobbig situation för mig och under flera år så visste jag inte hur jag skulle hantera detta. Jag kände kravet på mig att bete mig som en bra vän, som en som inte ställde till besvär och framförallt en balanserad människa.
Och en balanserad människa, en bra vän, ett bra offer, ställer inte krav på sina vänner utan säger det som de vill höra.

Senare så började jag bara med att titta på personen och svarade inte. Det är fortfarande det enklaste för mig.

Men det finns en smula sanning när jag säger att det bara finns ett sätt jag kan svara på. I alla fall i omvärldens ögon. Det är just att jag säger att jag inte har något emot det och att allt är okej med mig.

Om jag hade sagt att det inte var okej hade jag blivit betraktad som något som kräver att folk ska ta sida och det hade lett till att jag fått väldigt många som blivit arga på mig. (eftersom inget är värre än att få folk att känna att de måste ta sida eller göra ett eget aktivt val)
Men som sagt, jag har valt att oftast inte svara alls utan bara ignorera.
Detta gör att vänner blir lätt obekväma runt mig när de frågar eftersom jag inte ger de svaret de vill ha.

När folk frågar den här frågan till mig: Om det är okej att de umgås med min förövare - Då vill de ha ett ja och höra att det är helt okej med mig. Inget annat.
För mig är inte detta en fråga som bottnar i omtanke om mig eller ens respekt. Det är bara ett sätt för de att undvika ett jobbigt val och sätta mig i en utsatt situation.

Jag har under åren haft med svårigheter med denna fråga än med något annat. Men jag har inte velat ta upp den.
Av den enda orsaken att jag vill vara en bra vän. Men alla människor har en gräns och min gick för ett tag sedan.

Jag vill bara göra en sak klar:

Det är inte rimligt att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare eller inte
Det är inte ett krav ni kan lägga över på mig och det är inte ett krav jag anser att ni ska lägga på någon människa.

Det är klart jag förstår att det blir jobbigt för en del vänner att känna att de umgås med en förövare. Men det är en sak att känna att det är jobbigt och en sak att lägga över valet på offret. Det är feghet på en helt ny nivå.
Alla fungerar olika men jag personligen vill inte vara med om den typen av frågor. Jag vill inte tvingas att göra den typen av val för er. Det är för mig att göra våld på min egen integritet och seriöst, om valet står mellan mig och era känslor så kommer jag välja mig själv.
Det tog mig lång tid att komma till den punkten men idag kommer jag hellre att skratta er rakt i ansiktet när ni frågar så dumt än att vara den "bekväma kompisen".

Och en sak till:

Om det nu känns så konstigt att umgås med min förövare att ni måste be om min tillåtelse för att det ska kännas bra - Då vet ni ju redan att ni gör något fel?

Ha lite självrannsakan eller för den delen: En ryggrad.