Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon

Genom åren så har jag varit väldigt öppen med min historia. Det var inte tänkt att bli så alls. I början ville jag bara berätta vad som hänt så att mina vänner hade koll. Men ju mer jag insåg att jag dels blev misstrodd och dels hur vanligt det var med victimblaming (inte bara mot mig utan även mot andra som varit med om misshandel och våld i nära relationer) så blev jag ännu mer öppen med det. Det var så jag började blogga om vad som hänt så att vem som helst kunde läsa, det var då jag började skriva mer allmänt om hur jag tyckte att vänner och andra skulle hantera när det skett en misshandel eller våldtäkt i kamratkretsen.
Jag tar min egen kamp och andras med och det har jag gjort i ett par år nu.

Konstigt nog så har detta att jag talar högt och vitt om vad jag varit med om fått fler vänner att misstro mig. Mycket för att jag faktiskt fungerar fortfarande. Jag är ett offer men jag fungerar och tystas inte. Jag är arg och för min egen talan, både här och i andra sammanhang.
Och mängden misstro jag får just därför...

"Du verkar så stark, det kan inte stämma att du varit i en våldsam relation"
"Om det nu var så jobbigt, hur kan du prata om det utan att vara ledsen?"
"Det känns som att du mer vill hämnas när du är så arg, hade du varit ledsen hade jag nog trott dig."
"Det har gått så lång tid, kan du inte bra vara glad istället?
"Måste du prata så mycket om detta, det blir så jobbigt för andra."

Varför är det så att offer blir misstrodda om de tar sin egen kamp? Varför får vi inte vara arga, besvikna eller ens prata om det vi varit med om utan att vi ska nedvärderas.

Enligt mig hör detta ihop med hur vi anser att ett offer ska vara och även bete sig. Trist men så känns det ofta som att det är.Det finns några stereotypbilder av ett offer och hur denne ska vara.
Ett offer ska antingen vara antingen 1) ledsen eller 2) förkrossad. Samt efter typ en månad gå vidare och glömt sina hemska upplevelser.
Detta för att samhället ska finna ett offer trovärdigt, stabilt och även tillräckligt hanterbar för vänner och bekanta.

• Det ledsna offret ska: Sörja i tysthet, vara förkrossad och ta emot tröst, vara förlåtande mot sin förövare, inte tala högt om det.
• Det förkrossade offret ska: Vara totalt jädra genomtrasig, i princip inte klara av att gå ut utan hjälp, vara förlåtande mot sin förövare, inte tala högt om det.

När det gäller mig själv betraktas jag av många som för stark för att tillåtas vara svag. Mycket eftersom jag pratar öppet om vad som hände mig men även för att jag är mer arg än ledsen. Jag vill inte ha sympati, jag vill se ändring.
Jag passar inte in i många av mina bekantas syn på hur ett offer ska vara. Detta eftersom jag är arg, ställer till väsen, talar högt om min upplevelse och numera ställer krav. Samt även om jag har ett underbart liv idag och har gått vidare så fortsätter jag lyfte upp frågan om misshandel, sexuellt våld och hur vi hanterar detta i vår närmaste vänkrets.
Kort sagt, jag är ett sjukt obekvämt offer för många av mina bekanta.

Och det tänker jag fortsätta vara.

Men som sagt, det har gjort att jag faller utanför ramarna och därför händer följande:

• Om jag tar min egna kamp blir jag ifrågasatt, om varför jag inte anmälde direkt, om varför jag inte gråter mer,och om jag u kan berätta om det utan att börja gråta, då kan det inte vara så farligt.
• Om jag tar en paus för att jag inte orkar och låter min partner Svart föra min talan, då blir jag betraktad som mindre trovärdig. För om det nu är så viktigt, varför kan jag inte träda fram och berätta själv?

Vad ska man säga... I´m damned if I do and damned if I don´t.

Jag upplever att det inte finns plats alls för ett offer att vara arg, att ställa krav, att föra sin egen talan eller ens att vara ledsen och traumatiserad en längre tid. Det finns ingen plats att falla utanför ramarna för hur ett offer ska vara i omvärldens ögon. Då är man inte trovärdig längre.

Jag vill att vi tänker efter en smula på varför vi reagerar så här och varför vi kräver att ett offer ska bete sig på ett visst sätt för att det ska passa oss.
För visst är det för vår egen skull vi kräver ett visst beteende av ett offer. Vi vill känna oss duktiga, vi vill göra rätt men samtidigt undvika obekväma situationer.
Och om ett offer visar ilska, pratar högljutt om sin upplevelse, mår dåligt i flera år (för hey, det är vad trauma gör med en person, det går inte över på en natt) så är det lättare för oss att skylla det på offret än att erkänna att det blir jobbigt för oss själva.

Och sedan, låt oss göra en sak klar: De roller vi förväntar oss av ett offer (oavsett om det är män, kvinnor eller ickebinära), alltså det ledsna respektive förkrossade offret,  stämmer överens med hur den klassiska kvinnorollen varit och även porträtterats - Alltså som någon som är svag och som måste tas om hand. Någon som vädjar till beskyddarinstinkterna men som inte ställer krav.
En slump?
Jag tror inte det utan synar detta som en patriarkal struktur som används för att trycka ned och tysta offer, vänligt förklätt under falsk omtanke.

Så vad kan göras åt detta?

Sluta förvänta er att ett offer ska vara på ett visst sätt.
Sluta ställa krav och ifrågasätta om ett offer vågar berättar.
Sluta ställa krav och ifrågasätta om ett offer inte vågar berätta själv.

Det är inte svårare än så. Vi måste på allvar sluta förvänta oss att ett offer ska vara på ett visst sätt för att vara trovärdigt. Det är en så sunkig idé som hör hemma på 1600-talet.
Om du överhuvudtaget vill vara en bra människa, vän, feminist eller modern människa så sluta skapa en mall för offer som de ska följa.

Låt oss bara krossa den sunkiga idén och faktiskt lyssna på de som berättar, oavsett om de är ledsna, arga, traumatiserade, lugna eller förkrossade.
Om du överhuvudtaget vill vara en bra människa, vän och feminist som vill arbeta för ett jämställt samhälle utan våldtäktskultur så är det ditt ansvar.