Du är inte ensam men du måste kämpa vidare

Ibland behöver vi bara andas för att rädsla ska släppa taget om kroppen. Ibland räcker det att bara öppna ögonen för att en mardröm ska försvinna och till och med minnet av den ska lösas upp på de första solstrålarna genom fönstret.
Ibland räcker det att stå i regnet med tårarna rinnande nedför ansiktet för att en sorg djupare än något ska mildras lite.
Ibland räcker det med att bara vakna.

Men ibland så vaknar du och inser att trots att morgonen är här och du ser dina andetag som rök framför dig så är hjärtat så tungt i kroppen att det inte går att blunda från att mardrömmen följer med in i vardagen och vilar som en skugga över verkligheten.

Det finns ibland saker som inte går att skaka av sig och som tynger dig till jorden.

Då är det lätt att bara känna att en vill ge upp och lägga sig ned och vänta på ett slut som står bakom hörnet.
Då behöver vi varandra för att orka ställa oss upp och gå vidare. Vi behöver att vi håller varandra under armarna och ger varandra styrka och stöd.
Det kommer alltid finnas de som ligger ned och kanske är du en av dem.
Vet att du inte är ensam trots att mardrömmen är med dig i vaket tillstånd.
Om du är en som orkar stå, vet att det finns de som behöver dig.
Vi kanske inte känner varandra alls.
Men försök håll varandras händer för att fortsätta andas.

Tack för allt Carrie Fisher

Det har tagit mig så lång tid att ens orka sätta mig ned och skriva detta.

Carrie Fisher gick bort den 27 december och för mig var det som att något bara slocknade. Jag och min partner tillbringade kvällen hoprullade i soffan, ledsna och tomma.
Kanske är det konstigt att vi reagerade så starkt när det bara handlade  om en känd person som dog men det finns orsaker till varför( det har jag skrivit mer om här) men Carrie Fisher betydde så mycket för oss båda.

Carrie Fisher var en av mina första kvinnliga förebilder i rollen som Leia i Star Wars. Hon var en person ja kunde se upp till, någon som jag kunde vara när jag och mina kamrater lekte. Hon var en utforskare, en ledare, en hjälte och så många olika saker på en och samma gång. Jag kunde vara henne i klänning och i byxor.
Hon var den absolut coolaste karaktären i episod 4, 5 och 6. Utan tvekan och utan någon tävlan alls.
Jag blev mer än glad när jag hörde att hon skulle komma tillbaka till episod 8 och att få se henne där som general och ledare än en gång gjorde mig tårögd.

Men trots att Carrie Fisher betytt så mycket för mig i sin roll som Leia så har jag sett väldigt få andra filmer hon varit med i. Mycket för att det inte var storfilmer eller så var det filmer som jag helt missade.
För mig så var rollen hon spelade Leia och ingen annan.
Något jag däremot kände till var hennes öppenhet om sin psykiska ohälsa. När jag först fick reda på hur öppen hon var med sin bipolaritet och sina problem genom åren så växte hon ännu mer för mig.
Det krävs enormt mod och styrka för att orka vara så öppen som hon var och ännu mer för att ha en sådan enormt kaxig attityd till det och kunna fortsätta prata.
Hon stack ut bland många stjärnor genom att vara sig själv och visa att det är okej att inte vara hel eller perfekt.
Vetskapen om det gjorde henne ännu viktigare för mig.

Jag och Dan gjorde nyligen ett helt eget podavsnitt om Carrie Fisher för vår nya podcast Hard Nerd Cafe och jag känner att jag där sagt mycket av det jag kände och känner för henne. Lyssna gärna på det men stark varning för gråt.

Men slutligen vill jag bara säga: Tack Carrie för allt du var, för verkligen allt. Tack för att du gav mig Leia, tack för att du var dig själv.

The Empress of China del 3: Censur och farliga bröst

Så där! Sista delen i min serie om The Empress of China! Jag har tidigare skrivit varför serien inte var något vidare, om de få ljuspunkter som fanns men nu ska jag gå in på något som serien inte rår för.

Nämligen CENSUREN!

När jag insåg att The Empress of China var hetaste och snyggaste serien att se på när det gällde kinesiska kostymdraman så vile jag såklart få tag i den via någon streamingsajt.
Men det stötte snabbt på problem när jag insåg att serien blivit gravt censurerad när den släpptes i Kina.

Orsaken stavas bröst.

Ja ni hörde rätt. När serien släptes i Kina så tog det bara en vecka innan serien tvingades göra ett uppehåll på grund av tekniska problem. När den väl började sändas igen (från början) så var det uppenbart att tekniska problem var ett kodord för "OMG, det är för mycket exponering av bröst i dramat!!"
Så för att lösa det så tog kinesisk tv helt enkelt och klippte om serien, ungefär så här:

Bild hämtad härifrån

Ja, ni ser ju själva att detta ser för jävligt ut och censureringen togs inte alls väl emot av kinesiska tv-tittare som inte alls var nöjda med hur det hanterades. För seriöst, det är inte nakna bröst vi talar om, det är lite urringning och pushup. Inget mer än så.

Inte ens i närheten av farlig urringning. Plus helt historiskt korrekt tydligen.

Sist jag kollade var bröst inte farliga och jag vill inte ens poängtera att censureringen gör att man ser mindre av de underbara kostymerna. Någonstans efter censureringen satt det en massa kostymörer och grät ögonen ur sig.
Just Tangdynastin var också känd för att kvinnornas kläder i eliten var urringade och överlag visade mer hur än tidigare. Så helt historiskt ok alltså. Sedan så är all form av kyssar och tillgivenhet bortklippt med i den ursprungliga kinesiska versionen så fysisk romantik kan jag ju se i stjärnorna efter. Just att fysisk romantik är bortklippt förstår jag inte heller eftersom det visas kyssar och annat i flera andra kinesiska kostymdraman.
Passade det inte in i serien?
Bröt det för mycket mot historien med kyssar?
Jag är förvirrad och framförallt över bristen på logik.

Men efter att ha insett att jag inte skulle hitta en version med kyssar så ville jag såklart hitta det näst bästa - alltså en version där brösten inte var censurerade. Jag ville se den oklippta versionen med vackra kläder!
Det visade sig vara lite svårt. Lägg därtill att jag behövde en version med engelsk textning och det blev nästan omöjligt.
Men efter ett tag hittade jag det näst bästa: Serien släpptes nämligen i Hong Kong och där gjorde man en medelväg. Istället för att censurera allt till fåniga närbilder så lade man massa pengar på att lägga en CGI-remsa med tyg över urringningen. Det är fånigt men bättre att missa alla snygga kläder. Och det ser helt okej ut.

Bäst att täcka över de farliga brösten. Bild hämtad härifrån

Hong Kong-versionen tog även och kortade ned serien genom att klippa bort ungefär tio avsnitt. Jag har läst lite synopsis och utvärderingar från folk som sett båda versionerna och det verkar som att det som blev bortklippt var plotter som inte förde handlingen framåt alls. Och med tanke på hur splittrad handlingen är som det är kanske det var bra att jag såg den nedkortade versionen. Den är rätt kasst klippt när det gäller övergångar men jag slipper se en serie där de enda kroppsdelar som visas på kvinnor är deras huvuden.
Jag är ändå så nöjd som jag kan vara men en del av mig vill se den ocensurerade versionen så långt det är möjligt.
Mitt hopp står till Taiwan som har visat den helt ocensurerade versionen av serien, komplett med bröst och fulla avsnitt (men förmodligen ingen romantik)  Den har jag inte lyckats hitta alls med engelsk textning men någon gång bör den väl dyka upp.
Av det jag har sett (otextat) på youtube och liknande så är den ocensurerade versionen mycket bättre när det gäller både övergångar, klippning och även bakgrundsmusik,
Så hittar ni en länk med den ocensurerade taiwanesiska versionen med engelska undertexter... släng den hitåt :)

Och där har ni det! Min totala genomgång av The Empress of China.
Trots att jag inte är så förtjust i den själv så skulle jag säga att den kan vara värd att se, mycket för de visuella. Men om ni ser den, kom ihåg att den brister på många punkter och att det finns bättre kinesiska kostymdraman!

Om ni är nyfikna på serien så rekommenderar jag att se den via NewasianTV, där hittas Hong Kong-versionen på 76 avsnitt.

Tidigare delar om vad jag tycker om serien hittas här:

The Empress of China del 1: Så mycket potential, så lite resultat
The Empress of China del 2: Ljuspunkterna som gör det värt allt

Här har jag även skrivit om fler kinesiska kostymdraman

The legend of Zhen Huan
The virtuous queen of Han

The Empress of China del 2: Ljuspunkterna som gör det värt allt

Efter den förra totalsågningen av The Empress of China så är ju då frågan, varför stannade jag kvar och såg klart serien?

Ja du... En alldeles speciell form av masochism?

Nej faktiskt inte för oavsett hur kass vissa delar av serien är så har den enorma ljuspunkter som gjorde mig både enormt investerad i serien och även i karaktärerna. De ljuspunkterna gjorde det värt att se vidare.

Varning för massiva spoilers!


Först och främst: Fan Bingbing.
Hon spelar huvudroller Wu Zetian och även om jag är mindre nöjd med hur Wu Zetian porträtteras så går det inte att förneka att Fan Bingbing gör ett grymt arbete med det hon har att jobba med. Jag känner verkligen hennes smärta, glädje, upprymdhet, mod och kärlek genom varje bildruta hon är med i.

Jag har inte tänkt på innan hur otroligt uttrycksfulla ögon hon har och det ihop med ett underbart kroppsspråk så lyckas hon verkligen gestalta Wu Zetian genom hennes liv på ett bra och trovärdigt sätt, från det att rollen är 14 år gammal tills väl över 80.
Jag ler åt henne som en sprallig 14-åring som blir kär, jag gråter med hennes sorg över missfall och bortgångna vänner och jag hejar på henne som medelålders kejsarinna.
Det är särskilt i de sista 27 episoderna som Fan Bingbing verkligen får lysa då hon dels har lite karaktärsutveckling och dels får vara den som driver på serien med en egen agenda och väldigt mycket styrka. Just då är det mäktigt att pausa serien och gå tillbaka till episod 1 för att verkligen kunna ta in hur stor skillnad det är mellan den storögda, oskyldiga flickan vi träffade första gången och den skickliga politikern som vi ser nu. (synd att det tog så lång tid bara....)
Fan Bingbing spelar verkligen ut hela sitt register när hennes roll väl får lite karaktärsutveckling, hennes röst, kroppsspråk och leende är helt annorlunda och det känns trovärdigt.
Genom alla avsnitt så lyckas Fan Bingbing ge karaktären liv men också få mig att älska hennes rollprestation, vilket säger en hel del om hur duktig hon är. Det är mer imponerande att få mig att älska en skådespelare som jobbar med en karaktär som gjort mig besviken än någon som har en karaktär jag redan älskar.


Orsak nummer 2 är såklart de andra starka skådespelarinsatserna. För trots många omotiverade roller och en hel del roller som jag inte fattar vad de gör där alls så är det generellt väldigt bra skådespelarinsatser. De jobbar verkligen hårt med vad de har att arbeta med.

Zhang Ting som Noble Consort Wei gör en fantastisk roll som antagonist genom första halvan av serien. Hon är allt jag vill ha av beräkning, elegans, ädelhet och falskhet. Hennes plotter gör serien levande på ett väldigt bra sätt och visar tydligt på komplexiteten i haremet. Ett felsteg och du är ute. Serien blir sig inte riktigt lik när hon försvinner.

Zhang Ting som Noble Consort Wei 

Som motpol (eller?) till henne finns Kathy Chow som Pure Consort Yang i en mycket bra roll och skådespelarinsats. Det är underbart att se vilket spel hon spelar och hur skickligt hon gjort det under flera år och lyckats överleva. Enklar favorit för mig för alla känslorna hon väcker i mig och hur starkt jag känner för henne på slutet. Så mycket desperation och ett liv som aldrig blev levt till fullo.

Kathy Chow som Pure Consort Yang

Slutligen är det också en liten roll som fastnat hårt i mitt hjärta och det är Gao Yuans roll som eunucken Rui An. Han är på flera sätt hjärtat genom stora delar av serien med sin öppenhet, sin orubbliga tro och lojalitet till Wu Zetian och han är också del i en av plotterna som faktiskt har ett syfte att driva storyn framåt. Jag gillar varje scen han är med i och älskar hur han utvecklas genom seriens gång. Heja!

Gao Yuan som Rui An

Tredje orsaken är såklart kostymerna! Här märks det vilken enorm budget serien hade! Enligt wikipedia så hade serien 260 kostymer enbart för Fan Bingbing och mer än 3000 kostymer för resten av skådespelarna. Och det är inte billigt krimskrams inte! Jag sitter och jublar över hantverket och alla tusen detaljerna, för att inte tala om SIDENET!! Sedan älskar jag håruppsättningarna med. Jädrar vilket jobb!

Låt mig bildbomba er lite....

Färgmatchningen! Och hennes hårprydnader!

Snyggaste kapporna!

Så mycket guld och bling! <3

Viann Zhang som Consort Xiao är tyvärr med rätt lite
men oj vad snygga kläder hon har de stunder hon är med!

Påfågelskappa!

Dyraste plagget i serien, drakkappan som lär ha kostat över 70 000 dollar. 

Jag kan sitta i timmar och bara njuta av vilken visuell fest den här serien är. Det är synd att de inte lade lite av budgeten på att tvätta upp manuset lite så det hade blivit vettigt.


Fjärde orsaken till varför jag hänger kvar vid serien är jag lite tveksam till att ta upp men den stavas kärlekshistorien. Och vilken av de undrar ni då? Ja det där är knivigt. Wu Zetian var konkubin åt två kejsare, först kejsar Taizong och sedan åt hans son kejsar Gaozong.

Kejsar Taizong, Wu Wetian och kejsar Gaozong.

I seriens trailers så är kärleksdramat som höjs till skyarna det mellan Wu Zetian och kejsar Gaozong. Det förankras tidigt i serien vilken crush han har på henne och hur hon genom hela livet är hans stora kärlek. Det är rätt fint och hålls från hans sida på en helt oskyldig nivå så länge hon är hans fars konkubin medans hon då ser honom som en vän alternativt lillebror. Det blir inte alls så läskigt som det låter eftersom de två är rätt lika i ålder, max tre- fyra års skillnad, vilket jag har för mig att det var i verkligheten med (Eftersom det inte längre finns några uppgifter om när Wu Zetian är född så tänker jag killgissa på det).
Det är en otrolig kärleksstory som det bäddas upp för här och jag önskar jag kunde engagerat mig mer i det när de tillslut får varandra. Men tyvärr blir det rätt lamt eftersom största krutet i serien läggs på en annan kärlekshistoria.
Nämligen den mellan Wu Zetian och kejsar Taizong, något som det inte finns några belägg för att det fanns i verkligheten. Den får 60 avsnitt (!!!!) på sig att blomma ut. Och här har vi en åldersskillnad på 27 år ungefär.
Denna är alltså den som bär seriens första och största del och den som jag blir mest investerad i. Inte så överraskande eftersom den 1) får mest tv-tid och spelrum och 2) Fan Bingbing och Zhang Fengyi som spelar kejsar Taizong har en otroligt kemi mellan sig. Mycket mer än vad Fan Bingbing och Aarif Rahman som spelar kejsar Gaozong har.

Jag blir lite förvirrad igen hur manusskaparna tänkt. Om de vill bädda upp för tidernas kärleksdrama där kejsaren tillslut får kvinnan han drömt och om och de regerar tillsammans (vilket det känns som de vill göra om man tittar på trailers och annat) så känns det totalt ologiskt att lägga 60 avsnitt på en annan kärlekshistoria som det 1) inte fanns belägg för och 2) som let´s face it, var en ungdomskärlek där han ofta behandlade henne kasst.

Jag blir kränkt.
Men eftersom detta var delen där jag hyllar serien så låt mig säga att jag gillar kärlekshistorierna som finns. Även om det kanske hade räckt med en.

Femte och sista orsaken till varför jag hängde kvar vid serien så länge är musiken! Både de instrumentala slingorna som spelas genom hela serien men även för intro och outro-låtarna. De är otroligt genomarbetade och sätter verkligen tonen för serien (som den inte lever upp till men men....)
Det är olika intron och outron beroende på om man ser den kinesiska versionen av serien eller Hong Kong-versionen. Jag älskar alla lika mycket!

Kinesiska introt:

Och outrot:

Introt i Hong Kong-versionen:

Och outrot:

Så där! Det var orsakerna till varför jag hängde kvar vid serien!

I nästa del ska jag berätta varför jag valde att se på Hong Kong-versionen och varför bröst är så skadligt att se på!

Läs även Empress of China del 1: Så mycket potential, så lite resultat

Ps: Vilken av låtarna tyckt ni var bäst?

The Empress of China del 1: Så mycket potential, så lite resultat

Jag har äntligen lyckats se klart på The Empress of China! Och det var inte det lättaste ska jag säga. Bara det att hitta en vettig streaminglänk med hyfsat bra undertexter, hitta en version som inte var censurerad och till sist...orka mig igenom en serie som lovade så bra men som föll på så många punkter...

Jag försökte från början skriva detta som ett enda inlägg men sedan insåg jag att det skulle bli för långt. Så detta är första delen i en serie på tre!

Och såklart, varning för spoilers!

The Empress of China är en kinesisk tv-serie från 2014 och till dags datum den absolut dyraste tv-serie som gjorts i Kina - någonsin. Ungefär 49 miljoner dollar dyr. Manus sägs ha tagit flera år att skriva.
Serien är lång, 82 avsnitt om man ser den kinesiska versionen (där de har censurerat bort brösten) och 74 episoder om man ser Hong Kongs version där brösten är kvar(typ) men de har klippt bort lösa plotttrådar som inte ledde någon vart. Jag såg Hong Kongs version och varför jag valde den kommer i ett senare inlägg!

Ung Wu Zetian. Och noll karaktärsutveckling i 60 episoder.

Serien handlar om Kinas enda kvinnliga kejsare, Wu Zetian . Hon spelas i serien av Fan Bingbing och vi möter den unga Wu Zetian i det ögonblick då hon som 14-åring stiger in det kejserliga palatset som en av kejsar Taizongs nya konkubiner. Här skaffar hon sig fiender och vänner, påverkar politiken, träffar den framtida kejsar Gaozong (hennes framtida make) och lär sig att det sista som världen tar hänsyn till är kärlek, tillit och vänskap.
Vi får sedan följa henne genom livet och genom två äktenskap med två kejsare. Från mindre rankad konkubin till nunna, till återkomsten till palatset som en av de främsta konkubinerna i palatset, hur hon blir kejsarinna och hustru och slutligen kejsare.

Detta låter så otroligt bra och jag hoppade lite ur skinnet när jag hörde talas om serien första gången. Både på grund av att Fan Bingbing är fantastisk och jag ville verkligen se henne äga som Wu Zetian och sedan såklart eftersom det är rätt coolt att det görs en såpass påkostad produktion om en kvinnlig kejsare.
Lägg också till att jag älskar kinesiska kostymdraman och ni kan gissa hur pepp jag var!
Mina förhoppningar på serien var minst sagt höga men ack så de föll platt till marken.

IGEN, VARNING FÖR SPOILERS!!

Mitt första problem med serien är att den inte håller ihop rent plottmässigt. Det är många svaga karaktärer som dyker upp och försvinner utan att jag som tittare blir engagerad, plotter som drar ut på tiden och nya element introduceras utan bra förankring. Sedan så känns det som att serien inte kan bestämma sig för om den vill vara ett haremsdrama, alltså fokusera på livet i palatset och kvinnorna där, eller om den vill vara ett storslaget intrigdrama med krigsfokus. Som det är nu så vill den lite av varje och det hade nog gått att få ihop alldeles utmärkt men det hade krävt en smula mer smidighet och framförallt en tydligare röd tråd.


Mitt andra problem med serien är att den inte vet vad den vill. Det känns som att ursprungsmålet har varit att göra ett historiskt drama men att lusten att göra ett kärleksdrama och kasta in massa plotter som inte fanns i verkligheten blev för stor.  Det gör det rätt förvirrande, särskilt när bitar av verklig historia trycks in mitt i det hela.

Haremsdrama, politikdrama, historiskt epos?
Vem vet?

Jag kan helt förstå argumentet att inte vilja hålla sig helt till historien och göra en fristående historia men när det varken blir något av det utan någon slags konstig mix så håller det inte för mig.
Detta visar sig främst i ett av de stora plottholen i serien.
Wu Zetian visar sig en bra bit in i serien vara gravid. Detta sker efter det att kejsar Taizong har gått bort men inte avskäckande långt efteråt. Men i serien så läggs det fram som att fadern till hennes barn skulle vara den nye kejsar Gaozong. Jag var tvungen att titta om tre avsnitt för jag hittade ingen, asbolut ingen ledtråd till när de två skulle ha haft sex eller något. Och min förvirring fortsatte genom den plottlinen då hon under hela sin graviditet inte sa något till kejsar Gaozong som var bredvid henne 90% av tiden och då han i sin tur reagerade på hennes graviditet som att det var hans fars barn hela tiden.  Inte en enda gång slog det honom att det kunde varit hans barn vilket det borde ha gjort.
Saker gick inte ihop, varken när det gällde klippning, skådespeleri eller något alls.
Inte förrens jag googlade lite på detta och fick höra en teori på ett forum så blev det klart varför det var så rörigt. Teorin var att när det filmades så var tanken att barnet skulle vara kejsar Taizongs men detta ändrades sedan då de inte ville ta sig för stora historiska friheter med serien (Wu Zetian fick aldrig barn med kejsar Taizong). Eftersom allt redan var filmat så valde de att lägga på en voice-over i en scen där Wu Zetian tänker att det är kejsar Gaozangs barn.
Suck.
Först, jag är helt beredd att köpa den teorin med hull och hår eftersom den förklarar en krystad plott (pun intenden) och allt konstigt skådespeleri runt om.
Men för det andra så sammanfattar detta så mycket av mitt problem med serien. En graviditet var för stort brott mot historien men inte typ tusen andra fånigheter och karaktärer?


Mitt tredje problem är hur Wu Zetian porträtteras. Jag har läst på en del om henne, både innan serien och såklart nu under och hon var en härskare av sin tid. Precis lika hänsynslös och med ett starkt grepp om landets roder som de manliga kejsarna.

Så kickass... men detta får vi se så lite av!!

I en tid i Kina (Tang-dynastin beskrivs som en av de mest framstående på sin tid när det gäller kvinnors rättigheter, adelskvinnors vill säga! ) då kvinnor inom eliten hade stora rättigheter, red ut på jakt med män, talade till de som jämlikar om politik och mycket väl kunde inneha maktpositioner så var hon ett utmärkt produkt av sin tid. Hon var intelligent, manipulativ, taktisk, viljestark, välutbildad och framförallt ambitiös. Hon tog sig till makten genom ambition och behöll den sedan.

Men i serien så porträtteras hon konstant som en snäll och vänlig person som tror gott om alla och som är så blåögd att hon borde ha strukit med i seriens tredje avsnitt. Hon visas visserligen upp som modig, självuppoffrande och intelligent men hon har noll karaktärsutveckling i större delen av serien och noll egen agenda. Det är frustrerande eftersom det känns som en nedvärderande porträttering av en av de mest fascinerande kvinnorna i historien.

Det är som att manusförfattarna inte vill visa upp "dåliga" sidor av henne (läs ambitiös, manipulativ och smart med ett bra grepp om verkligheten) utan hon måste porträtteras som en oskyldig kvinna med noll insikt i sin egen situation och som sedan bara råkar hamna i maktposition. Så trött på detta eftersom det rimmar så väl ihop med hur vi vill se på kvinnor med makt, de ska inte vara starka och självständiga, de ska vara söta och snälla så vi kan tycka om dem.
Snark.

Inte förrens efter episod 47(!!!!!!!!!!!!!!) börjar Wu Zetian visa lite drivkraft och eget initiativ och det är en fröjd att se. Det är enormt att se hur kompetent hon styr, hur smart hon är och hur hon växer som karaktär. Det är skönt att se henne spela spelet och ha total kontroll och koll på allt som händer.
Men det får hon bara vara i typ 20 episoder vilket leder mig in på....

Mitt fjärde problem! 
Serien säger sig vilja berätta historien om Wu Zetian , Kinas första och enda kvinnliga kejsare. Då hade det varit kul OM VI FÅTT SE LITE AV HENNES TID SOM KEJSARE!!
Jag är så kränkt över bristen på detta att jag höll på att vräka datorn i golvet när jag insåg hur det låg till.

Så här cool får vi se Wu Zetian i
 typ... sex minuter. 

Av 74 episoder så ägnas 47 av dem åt en helt påhittad kärlekshistoria mellan Wu Zetian och kejsat  Taizong (det finns inga bevis över att de någonsin stod varandra så nära som det porträtteras i serien, snarare verkar hon haft en extremt låg ställning i hans harem och de verkar ha interagerat väldigt lite med varandra förutom sex några gånger ).

Resterande 26 episoder ägnas åt hur Wu Zetian dels blir nunna (det stämmer att hon blev det), hur hon tas ur klostret på grund av att hon väntar barn (det stämmer inte),blir konkubin åt kejsar Gaozong (det stämmer däremot), utmanövrerar hans nuvarande kejsarinna (det stämmer även fast det porträtteras mycket snällare i serien), blir kejsarinna och styr tillsammans med sin man (det stämmer) men genom hela livet ändå sörjer sin första kärlek, kejsar Taizong (det stämmer inte).

Först i de sista 20 minuterna i den sista episoden så får vi se henne styra helt själv, först som änkekejsarinna (det stämmer) och slutligen som kejsare i egen kraft (det stämmer) innan hon blir avsatt (det stämmer).
Sju års tid som regerande änkekejsarinna hopträngt på minuter,
15 års regeringstid som sammanfattas i en flashig kröning och en palatskupp på drygt tio minuter.
Det är allt vi får.
Inget om hur hon regerade eller vad hon utförde.

Jag måste seriöst djupandas för det gör mig så upprörd.
Varför blev det så här? Spökar det här månne en rädsla för starka kvinnor?
Nja, jag är inte helt övertygad. Serien levererar i sin senare del starka feministiska budskap och Wu Zetian får själv säga mycket utav det:

Så mycket potential i en serie som bara slängs bort. Så mycket som vi aldrig får se.

Men jag hängde mig ju ändå kvar vid den här serien så länge. Och varför, det får ni reda på i nästa del!

Tips för att klara av vardagen

Ibland får jag frågor om hur jag hinner med allt i mitt liv. Och jag blir alltid lika perplex över den frågan eftersom det 1) känns som jag inte hinner med något alls och 2) jämt tvingas prioritera bort massa saker eftersom jag inte har orken.

Det är min känsla och jag har ibland känt mig väldigt misslyckad som inte hinner med allt kul, inte hinner träffa vänner jag tycker om eller bara glömmer bort att göra saker på fritiden.
Detta trots att jag vet att det många gånger inte stämmer och att jag gör enormt mycket saker.
Men känslan finns ändå kvar och spökar och jag vet att jag inte är ensam om att känna så.
Det går knappt en dag utan att jag ser folk på facebook eller twitter posta om att de inte får ihop livspusslet.

Just livspusslet är ett intressant begrepp. Ibland älskar jag det och ibland hatar jag det. För mig representerar det både det ultimata vuxenlivet, att jag äntligen kan har kontroll och planera mitt liv helt själv, men även ett tecken på de ökade krav som både jag själv och samhället lägger på mig.

Kraven som jag har på mig själv är att hinna med allt, vara där för mina vänner, ha ett socialt liv utanför jobbet och komma ihåg typ allt.
Kraven som samhället har på mig är att ha ett jobb, fungera socialt och helst aldrig ha en dålig dag.

Eftersom jag är något av en arbetsnarkoman och på något sätt alltid lyckas prioa att mitt arbetsliv och samhällets krav ska fungera felfritt så är det främst mitt privatliv som drabbas när jag misslyckas med livspusslet.
Mycket av det beror på att jag under flera år har dragits med en del dåligt mående och det ställer såklart till det i mitt privata liv vilket kraschar mitt livspussel helt. Detta har ofta lett till att jag fått extremt dåligt samvete och jobbat ännu hårdare för att klara av allt vilket lett till att jag blivit ännu tröttare... Ja ni hör ju.

Ingen illustrerar livspusslet bättre än Aline Pete som gör webbserien Weregeek.

För några år sedan så började jag med en del rutiner för att få livet att fungera riktigt bra. Men ändå så känns det som att folk tror att jag får livet att funka awesome utan ansträngning och så är det inte.
Jag är ingen supermänniska och ju förr folk slutar tro det desto bättre.

Så här är mina tips för hur jag får hela livspusslet att gå ihop.


1. Prioriteringar
Mitt första prio i livet är mig själv och min partner. Tätt följt av min närmaste familj.
Det kanske låter själviskt men genom att sätta mig själv först ihop med min partner så mår jag bättre. Det gör att jag kan planera mitt liv bättre och gör att jag blir mer avslappnad. Och självklart så bestämmer fnatten över oss båda så inget nytt där.

2. Max en social grej per dag.
Jobbet hamnar i en helt egen kategori (där kan jag göra nästan hur mycket som helst) men när det gäller sociala grejer som fika, fest etc så funkar det bara med en sådan grej per dag. På helger kanske två men då är det specialfall.  Detta för att jag inte ska göra misstaget att trycka in tre-fem sociala grejer på en dag och sedan stressa som en nybadad katt mellan olika saker.
När jag vet att jag har max en social grej per dag kan jag lägga allt fokus på den aktiviteten eller vännen jag träffar. Kvalitetstid ftw!

3. Jag har minst en kväll i veckan då jag inte gör något. 
Japp. En kväll då jag inte har något socialt inplanerat alls. Det enda jag får göra då är att hänga med min partner. Kanske klappa katten. Detta är så jag hinner vila ut.

4. Dagsplanering.
Ja ni hörde rätt. Jag skriver upp allt jag ska göra varje dag. Det gör att jag inte glömmer bort saker jag ser direkt om jag överplanerat saker. Och innan ni frågar, ja jag har två kalendrar.

5. Matplanering.
Jag är sämst i världen på att laga mat men tack och lov är min partner bäst på det. Och genom att vi planerar matinköpen och vad vi ska äta varje vecka så blir det dels billigare och dels lättare att hålla koll på för oss båda. En av de första sakerna jag skippar när jag är stressad är att äta så vet jag att det finns en maträtt vi ska laga så blir det lättare att fokusera på maten. Plus att det minskar stressen över den eviga frågan "Vad ska lagas till mat?" (Seriöst, de som planerade maten i bamba borde få pris.)

6. Långtidsplanering.
Det är ofta assvårt att boka in något med mig på kort varsel. Orsaken till det är att jag planerar flera veckor i förväg för att hinna med saker och vänner.  Nackdelen är att jag nästan alltid svarar nej när någon hör av sig samma dag eller dagen innan för att fråga om jag vill göra något. Jag lämnar en del luckor i planeringen men klart att jag får tacka nej till mycket. Fördelen är att jag inte längre sliter mig själv itu för att göra allt allt allt som dyker upp i min väg.

7. Fina saker ftw!
Jag unnar mig själv saker för att jag mår bra av det. Det var några år då jag bara jobbade/pluggade och då allt jag gjorde bara handlade om att prestera och aldrig vila. 2016 hade jag min första semester och det var smekmånaden. Sedan så kommer insikten om att livet är rätt kort så nu vill jag leva för det jag sparat ihop och det jag har. Så det blir resor, det blir saker jag gillar (främst böcker) och jag lägger ned pengar på kläder. Jag vet att detta är ett privilegium jag har, detta med att jag kan lägga pengar på onödiga saker. Men det gör att jag inte stirrar ned mig enbart på jobb utan att jag prioar mig själv.

8. Sovtid!
Sover jag inte så orkar jag mindre. Det är inte svårt. Så när jag jobbar försöker jag lägga mig i tid och få typ 8 timmars sömn. På helgerna och då jag är ledig är jag sämst och är ofta uppe sent. Men då får jag sova ut så det är okej :)

9. Ta mina jädra vitaminer.
Min kosthållning är i perioder sämst pga av att jag glömmer att äta. Därför så försöker jag komma ihåg att ta mina vitaminer och nu på vintern är det framförallt D-vitamintillskott. Detta för att jag inte ska bli hängig och hamna i vinterdepression som jag hade mycket för sju år sedan. Det är inte en del som löser livspusslet rent konkret. Men när jag tar mina vitaminer så mår min kropp bättre och jag har en sak mindre att oroa mig för

10. Mystid med familjen.
Inget stressar ned så mycket som att mysa med min partner eller klappa en spinnande katt. Går att göra när som helst, vart som helst och är det allra bästa.

11. Jag får säga nej.
Ibland så kommer orken att ta slut och då är det helt okej för mig att säga nej. Detta var nog den svåraste saken för mig. Att tacka nej till vänner, till fester på grund av att jag var för trött och verkligen känna att det verkligen var okej eftersom jag måste vila för att kunna må bra.

12. Fuck social press.
Social press här kan ofta vara omedveten. Som t ex om det är en ascool fest och jag inte orkar gå men känslan finns ändå att jag _borde_ gå för att förväntas av mig. Just detta att jag själv lade den här pressen på mig själv var ett jätteproblem för mig för bara två år sedan. Jag sa nej till saker för att jag inte orkade men hade sedan dåligt samvete för att jag kände omedveten social press. Och då blev det inte mycket vilat, snarare så stressade jag upp mig till max. Det tar ett tag innan jag kom dit jag är idag och kan skita i den sociala pressen. Mycket av det beror på att jag vet att jag är awesome, oavsett vilka fester eller event jag går på.

Det är rätt små saker detta men för mig gör de underverk. Den största skillnaden är att jag inte har dåligt samvete över att jag prioar mig själv samt att jag inte längre blir panikslagen när jag inte hinner med saker.
Och just detta att jag vet att mina hanteringstips gjort att jag värdesätter mig själv, min förmåga och inte minst min familj och mina vänner högre, den insikten är guld.