Och som jag har väntat. The Force Awakens gav en så lovande nystart på Star Wars-sagan som gav mig mersmak och en vilja om att se mer episka rymdsagor. Rouge One gav ännu mer bränsle (och tårar) på den elden så jag var minst sagt peppad inför den här filmen.
Men jag hade också så mycket oro ihop med min pepp.
Skulle det blir en upprepning av The empire strikes back?
Skulle vi få svar på våra frågor om vem Rey var?
Och det viktigaste: Skulle porgsen vara lika söta som i trailen?
Ja, ni hör jag, jag har fullt fokus på det viktigaste.
Varning för att det kan bli massivt med spoilers nedan vilket jag ber om ursäkt för. Men ni har blivit varnade och vill ni inte bli spolade så vänta med att läsa detta!
Så alla som läser vidare är okej med spoilers?
Bra, då kör vi!
Först och främst så är detta en rätt mörk film. Medans The Force Awakens bjöd på episkt rymdkrig och massor med nostalgitrippar i form av återseenden och små eastereggs samt en underbar cliffhanger så är detta en film med många små historier, mycket saker som ska sammanstråla, en personlig uppgörelse med besvikelse och hopp och framförallt en insikt i hur kriget påverkar människorna utanför de två fraktionerna.
I form av mörker och desperation är det ingen Rogue One, inte på långa vägar, men den har en svärta som ger ett bra djup till resten av berättelsen.
Så vad handlar den om?
Filmen tar vid exakt där den förra slutar. Rey möter Luke på hans ö mitt ute i havet vilket inte är så överraskande och det inleder en av filmens trådar där Rey lär sig mer om kraften, sig själv och varför Luke gömmer sig från allt i universum.
Vi får även genom Rey lära oss mer om Kylo Ren och hur det gått för honom.
På den andra tråden så går det riktigt dåligt för rebellerna. På nivån att det faktum att de lyckades förstöra First Orders främsta vapen i The Force Awakens känns som att det varken skulle gjort till eller från.
För oavsett megavapen eller inte så har First Order tagit över typ alla planeter och rebellerna är inte mer en än pytteliten spillra som tvingas fly ute i rymden.
Här möter vi igen Finn, Poe och general Leia (fuck mitt hjärta gör ont) samt nya karaktären Rose Tico och får följa hur de hanterar det faktum att inget verkar gå deras väg.
På ett sätt är handlingen rätt lik The Empire Strikes Back men på ett sätt inte. För skillnaden här enligt mig är att The empire strikes back så gick det på röven för huvudkaraktärerna hela tiden med trasiga rymdskepp, tillfångatagande och tortyr medans det i The Last Jedi så går det på röven för rebellerna som helhet och våra hjältar går hyfsat oskadda ur det hela. Fokus i misären ligger på de små människorna här och det skapar en skillnad som ger ett bra djup till sagan.
Det märks främst i:
- Öppningsscenen med rebellerna där mängder av folk dör i drivor. Hej och hå vad mörkt det blev.
- Canto Bight och den enorma konstrasten som visas där. Både för folk som lever i fattigdom men även hur krigsindustrin har påverkat allas liv och kanske inte på det mest självklara sättet. (Min vän Liv har i övrigt skrivit en fin recension om boken som handlar om just Canto Bight)
- Hur militärkommunikation fungerar och att det inte handlar om att vara hjältar hela tiden (Ja, Poe, jag tittar på dig. Men jag älskar dig ändå )
Och på tal om Poe... hur fungerar karaktärerna i den här filmen?
Genom henne får Finn (spelad av John Boyega) lite mer kött på benen och han får ett syfte och ett mål som gör att han denna film går till att kunna se varför rebellrörelsen är viktig. Han slutar springa och kämpar, hurra!
Men tillbaka till Rose Tico, jag älskar karaktären och det gör det inte mindre episkt att Rose Tico är den första karaktären med asiatiskt bakgrund som får en huvudroll i Star Wars-sagan. Skådespelerskan Kelly Marie Tran är asiatisk-amerikansk, där hennes föräldrar är från Vietnam, och hon sällar sig till ett Star Wars-universum som blir mer mångfacetterat för varje film.
Heja!
Vidare så bjuder Rey (spelad av Daisy Ridley) och Kylo Ren (spelad av Adam Driver) på superfint och känsloladdat spel. Varje ögonblick som de har på duken är så dynamiskt, samspelt och fyllt av energi så jag kom på mig själv att hålla andan.
Jag vill ge extra creed till Adam Driver som lyckas med att göra Kylo till en karaktär vom verkligen slits i bitar under sina känslor på ett sätt som syns i varje ögonkast och i varje uns av hans kropp.
Det var så här jag önskade att Anakin Skywalker hade porträtterats i Episode I-II.
Daisy Ridley är som alltid riktigt bra och hennes resa och interaktion med Luke Skywalker (spelad av Mark Hamill) är fylld med underbara ögonblick och viktigast av allt: Den får lov att ta tid och den stressas inte. Vilket är ännu viktigare eftersom genom hennes resa får vi även lära känna Luke på nytt. Det är en Luke som är bruten, trött och bara vill vara i fred men som ändå inte lyckas bli en karaktär som vältrar sig i självömkan. Jag är imponerad av Mark Hamill som verkligen lyckas med att få fram varje nyans i karaktären på ett fantastiskt sätt. Han vet att balansera upp alla sidor av Luke.
Och vi får mycket Leia (spelad av Carrie Fisher i hennes sista roll) och det är en Leia som vet att hon bär hela rebellrörelsen och hur illa det är. Det är en konst att kunna stå så samlad när världen rasar och hur Carrie lyckas med att göra Leia både till general och till människa rörde mig in i hjärteroten.
Ja jädar jag är nöjd med karaktärerna, jag är nöjd med den etniska mångfalden (DET FANNS EN FLERA RASIFIERADE PILOTER OCH FLERA RASIFIERADE KVINNLIGA PILOTER!!) och jag blir inte mindre nöjd över att filmen dessutom ger så mycket utrymme till kvinnor överlag och lyfter fram hur mycket de betyder och har betytt för framförallt rebellerna.
Vi får se det om och om igen i Rose, Leia, Rey och även i vice amiralen Amilyn Holdo (spelad av Laura Dern) som är riktigt kickass.
Och detta märks även i hur Star Wars behandlar de, inte som sköra blommor eller damsels i distress utan som människor med ett syfte och mål. För de som offrar sig och ser till att kampen går framåt i den här filmen är alla kvinnor. Det är coolare än något annat.
The Last Jedi är också en Star Wars-film som är mer humoristiskt än tidigare filmer i sagan. Och med humoristiskt menar jag inte slapstick utan främst att dialogen är rappare och innehåller mer självdistans än tidigare filmer men också att det finns en uppsjö av söta djur. Främst i form av PORGS men även i form av kristallrävar och sjökor.
Jag har inget emot söta djur så det funkar för mig! Mer porgs gör mig glad!
Det går inte att förneka att det är många plotttrådar under filmens gång men det fungerar utmärkt och de löper bra ihop under filmens gång. Men det är mycket att hålla reda på och det går i ett högt tempo. Tidvis kändes det som att åka på en jättehärlig berg-och-dal-bana där en inte vet när det kommer vara slut men åkturen är så spännande och pirrande att det inte spelar något roll.
Och trots det höga tempot så hinna det med mycket bra karaktärsutveckling och ett historieberättande som utvecklas på ett sätt som visar att nu tar sagan och går åt ett håll som är bortom nostalgitrippar och som kommer att stå på helt egna ben.
Jag är mer än nöjd med The Last Jedi och mitt hjärta har fått vad det ville ha.
Mer läsning på temat:
Det är det jag framförallt tar med mig från "The Last Jedi", representationen och att det blev mer gråskalor och nyanser i galaxen långt, långt borta. Det kändes iallafall så.
SvaraRaderaJag gillade också gråskalorna och nyanserna. Så bra! :D
SvaraRadera