Tale and Vision eller projektet som bara växer!

Ni vet hur nya projekt ibland planeras supernoga och i andra fall bara dyker ned i knät på en?

Tale and Vision är ett sådant där projekt som började som ett rollspel på julafton, sedan blev det en podd och nu så bara skenar det vidare på det allra bästa sättet.

Det kanske var dömt att gå så här när två människor med lite för mycket planer och samma intressen bestämmer sig för att satsa helhjärtat på en sak.

I korthet så har jag ihop med Viktor dragit igång ett nytt projekt som heter Tale and Vision. 

Det började som en podcast men är numera även en Youtube-kanal där vi gör allt nördigt vi älskar och vi spottar ur oss videos i en rätt rask takt och fler poddavsnitt är på väg.
För vad vi upptäckte efter julafton och när vi sedan klippte och släppte vårt första avsnitt, det var att vi både älskade att göra saker och projekt ihop men också att vi hittat ett  kreativt sätt för våra nördiga intressen att verkligen ta plats på ett kravlöst och roligt sätt.

Vi har båda så jädra kul när vi spånar ideér och pratar i timmar och där någonstans började det. Sedan så tänkte vi att det kan vara kul för andra att följa vad vi gör och pysslar med och det är en stor bonus att vi kan göra det ihop.

Så nu målar vi figurer, lagar våfflor (JAG LAGAR MAT!!), packar upp saker ihop, slåss med svärd och det kommer så mycket mer!

Ni får jättegärna följa Tale and Vision här på Facebook och framförallt vår Youtubekanal och vår podcast. 

För världen behöver lite fler roliga saker nu och ni vill väl se mig få stryk i svärdskamp samt heja på mig när jag ÄNTLIGEN målar figurer?

Confession of a workaholic.

Part of this was published earlier as a post on my Facebook-page. However, since posting, I realized more and more things and wanted to elaborate some parts more. Enjoy!

One thing that has been pretty obvious for my close friends and has been for many years is the fact that I work. A lot.

I put my work first and I work all the time. No breaks, no vacations and I always try to go for my dreams.

I'm a workaholic and that is no surprise to me or my close friends. For the rest of the world, it might not be that obvious, mostly because it might seem like I have all the fun, all the time and manage to be a ninja in everything I do.

Part of that is true. I've always loved my work (all of them) and I have lots of fun. But there is also a huge backside to being a workaholic and I want to lift that up.

Both for myself but also to shed light over the fact that no one is:

1) perfect.

2) has all the time in the world.

3) that working can serve as an escape from trouble and pain.

I have always taken huge pride in my work and how I’ve done it. I think it already started when I got my first job in my late teenage years. I loved having a job and doing my best.

After I finished my studies and became a journalist, it became even more important. There were (and are still) so few journalist jobs so when I got a job that I wanted to do my best so maybe I could have a shot at that sweet stable job that I so longed for.

There was also another reason for me being so into my work and that is the darker one. I was in a bad relationship around 12 years back. It had great parts but also mental abuse and one case of physical abuse and I was a freaking mess when I got out of it. The time after it ended was a blur of pain, denial and also sorrow over how wrong my relationship had gone. And I put the blame on myself. I did not live during that time, I only survived.

It took me years of therapy, self-care and also the love of my then-husband to find the will both to live and to heal.

But during all this hard time, I could work and I did it very well. Since I found out pretty early that one of the ways that I felt that I could be the old me, the whole me that could function and be something more than only a broken human being, that was in my work.

And me taking pride in my work helped me heal a lot. 

The years went by and I had several jobs. In journalism, as a freelancer writing for magazines, doing lectures and teaching in writing and of course: organizing things in the gaming culture for feminism, diversity and inclusion.
I loved all of this and wanted to do more. I was really passionate about it all.

But underneath was always the stress.
For money.
For a stable job.
For wanting to make a bigger change and make it happen faster.
For having too little time.

And then the dark thoughts.
That I was only as good as my last job and that I would never ever get a stable job as a journalist, I would never ever have a proper vacation, never be able to rest and feel that I could take some time off.

I felt worthless, like a failure and a fraud.
Worthless since I could not get that sweet stable job as a journalist (even though I always had work and they kept telling me that I was awesome.)

Failure since I felt like I put so much into my education and went for my dream and now... I was just looking at a future without stability (because that is what a good girl syndrome and economical stress do to one's self-image. )

A fraud since many around me thought that I could do it all and relied on me to organize things, do more and also found it so cool that I could do all of these things in so little time.

Truth to be told, I had no time after work. I often went from one work to another, I spent evenings editing or writing to make sure to get it all done.

When my then-husband got sick and tired, I felt the stress even more.
I did not have a stable job and even though I’m super lucky in having wealthy parents and savings, I did not want to turn to them too much.

My solution to my stress, my dark thoughts and trying to make life perfect for me and my then-husband?

I worked even more.

The pride I felt over my work was still there but the work had also become my whole world.

Of course, I only did things that I wanted to do and that were my dreams.
But I worked way too much and I carried it all by myself and I also wanted to prove myself.

“I know that you can do everything. So that's why I ask you to do all the things others can’t or won’t do” said a close friend to me in Sverok once.

And instead of saying no I felt proud for the trust people had in me. And I worked, even more, to not prove them wrong.

This year, I realized how freaking weird and fucked up this has been. How much I’ve lost in the form of my health, my friends and also of time that will never come back.

I've been lucky. I have not burned out. I did when I was 19 (thank you, dad, for helping me say no and cutting down on things) but I’ve been so damn close over the years.

Last year was the first time I had a proper vacation (Thanks SF!) and this year, my bosses are having a hard time to make me accept and understand that I’m allowed to have a vacation. And that my mental health is worth everything. (Thanks Bethesda and Mi5 <3)

I'm still very proud over the work that I have done in the past and I love my current job so much. And as I said, I have great bosses that make me take care of myself.

I work now on setting up boundaries to have a balance between work and free time. It might seem like pretty easy things but these are very big steps for me:

• I will not work for free anymore.
• I will get off when my day ends.
• I will have my days off and take a vacation.
• I will never put my work ahead of the private life of my loved ones again,
• It's not my responsibility to fix peoples lives by working myself to the bone.
• It's ok for me to rest, cry and ask for help. 

These are small steps but I want to be able to live, to be a human and to relax with the ones I love. And it’s super scary to both admit this and to look at the years ahead of me and see a happy life with work and free time.

And the reason why I write this here on my blog is that I also want to plant some thoughts in the head of people that read this.

Both so you can take care of yourself and not burn out but also perhaps shed some light over the fact that working too much is never a good thing, even if it's for your dreams, and that perhaps we should not encourage people that work too much. Neither should we put all the heavy work on them

2020 has been a weird year but the realization that I want to have a life where I can live, have adventures and also rest is something positive I try to focus on. I want to be happy, to be human and also to do my job great.

Last but not least: I'm not my work but I'm still pretty damn awesome as just me.

#blacklivesmatter and how racism is a worldwide problem.

Before we start, let me get this out of the way. I'm not black and I can not, nor do I want to speak for black people.

However, I am a Person of Color, coming from Sri Lanka, and in that, I can and want to give my input on how #Blacklivesmatter actually is a matter for the whole world when it comes to racism and social structure.

Clear on that?

Good. Then we start.

And we start with me being so tired when it comes to talking about racism and how it affects Persons of Color (PoC) all over the world. In our everyday life, in how we have to think, act and also plan our future.

#Blacklivesmatter is not a new movement and even though it happens in the USA where the history of racism is different from Sweden and the rest of the world it creates ripples on the water. 
First: The riots there not only put the focus on USA:s long and unsolved history when it comes to slavery and the treatment of taking black people from a whole continent. It also puts the focus on their system of racism based on social and political injustice against black people and other PoC that the country has failed to solve during so many years.

Second: #Blacklivesmatter does not mean that it's worth more than any other lives. Swedish Actor Alexander Karim sums it up pretty well.

In short, what happens right now with #blacklivesmatter can be explained like this:

Or even shorter: The riots are the results of a fucked up system, black people are angry because of years and years of mistreatment and for being killed just for being black. It's not a new movement and this is not the first time it has been riots because of how black people are being treated and murdered by police in the USA.

With that, how does this have an impact on the rest of the world?

As said before, the #blacklivesmatter movement creates huge ripples on the water and also raises the question of racism all over the world.

Because this is a worldwide problem.

PoC all over the world have lesser rights, less privilege, lesser payment and also lesser chances of having a good education and to be treated as equals to white people.
This is the result of a system that has rewarded and prioritized white people based on both skin color
but also because of a history where white people held the economical and social power in a huge part of the world. (Yes, this goes for most countries because hey colonization.)

The #blacklivesmatter movement is in the USA but it also puts focus on the injustice that black people and PoC are being exposed for in so many countries.

For me personally, this is a hard time.

I have gotten used to racism over the years. I've learned to live with steady feet, headphones and a knowledge that at the airport I'm the one that almost always (in 9 cases out of 10) will be the one who is picked out for a routine check, I m the one who gets to hear racist comments and gets to hear words about how I should go home.


I have gotten used to it but it still hurts like hell and it drains me to the bone.

"Don't take it personal Anna, you are not black."

"Don't take it personal Anna, this is Sweden, we don't have racism here."

"Don't take it personal Anna, you have lived here all your life."

Fuck you and the horse you rode on.

Of course, I take it personally when the matter of my existence boils down to my skin color.

And of course, I take it personally when I need to be the calm one that educates everyone around me about racism when I'm so tired that I just want to lie down and cry for hours.

2020 has not been a good year for humanity or the Earth and one part of me completely understands when people say that they can't bear to engage in the fight against racism.
I hear you all.
But this is not something new, it was a fire that was bound to explode sooner or later. And it's not a question for USA only, it's about all black people and PoC all over the world.

With that, we need to take action.

First of all, you can sign Amnesty's list here

That's the easy part.

Then you can start doing the following:

• Stop saying racist jokes. Instead, be the one to tell your friends not to pull racist jokes.
• Don't treat black women and women of color as an exotic and sexy bucket list item. We are humans.
• Be aware of your white privilege and use it to make a difference. Check your workspace, your network of friends, your hobby and ask yourself why it's so white.
• Check your prejudices and ask yourself what you can do to stop injustice towards PoC. (for example, stop thinking that all black people and PoC are thieves, that we are less educated and that we are poor.)
• Stand up against nazism and racism by joining peaceful protests. Don't let black people and PoC take the fight alone. But at the same time, don't bring your aggressiveness and will to hate the system to a peaceful demonstration. Just don't. Never ever.
• And last but least, lift up black people and PoC ALL YEAR around. Give them a platform and a voice. So there will not be a huge surprise over racism next time this happens.

#blacklivesmatter is a question about the black people in USA, in the world. It also puts a focus on racism against PoC all over the world.

This is not a question about politic.

This is not a question about USA.

This is not a question that only concerns black people and PoC.

Structural racism and social injustice is a question for the whole world.

It's a question that we all need to work for.

This is a question about our lives.

We need to stand up for #blacklivesmatter and for a world without racism.
We need to be anti-racists and actually make a difference. For a better world.
Photo by Iduna Pertoft

Låt digitala spel fortsätta ha hög status efter pandemin.

Hela situationen med Covid-19 har nu pågått ett tag och även fast det är lite bättre har i alla fall jag börjat acceptera att vi kommer att ha en väldigt underlig situation i minst två år framöver.

Både när det gäller hur vi lever vårt liv och hur vi arbetar.

Det är en del tuffa omställningar.

En positiv sak i allt detta är hur statusen på digitala spel har ändrats och med det synen på ungas sysselsättning.
Digitala spel, alltså tv-spel, dator-spel och även e-sport är en form av umgänge som är kul, givande och som möjliggör social samvaro med andra, både nya och gamla vänner.

Precis som det alltid har varit och det är inget som har ändrats med Covid-19.

Men det som  har ändrats är att det numera inte ses som skadligt att unga spelar digitala spel med sina vänner övre nätet utan det är snarare något som uppmuntras. 

Jag kan inte med ord säga hur glad detta gör mig men jag ska försöka.

Det har varit så många år av total oförståelse från många vuxna över vad digitala spel egentligen gör för unga. Det kombinerat med att inte ens kunna sätta sig in i sitt barn intresse på den basala nivån att kunna fråga:

"Men vilket spel är det du spelar med dina vänner?"

Den oförmågan har fått mig att spränga blodkärl i ögat av frustration.

För att unga spelar digitala spel är något positivt och något som bygger gemenskap och glädje. Men vi vet också att det finns en skadlig miljö på nätet i form av kränkningar, hot och hat.

Där måste vi ha en aktiv vuxenvärld som är närvarande och kan finnas till hands med råd, hjälp och lyssnande till unga när saker händer. Viktigare är att de även i samarbete med unga kan upprätta ramverk och guider för hur kränkningar, hot och hat kan hanteras.

Med Covid-19 och hemmasittande av en helt samhälle så har statusen på digitala spel stigit.
Det har i ögonen på icke-gamers gått från att vara en meningslös syssla till att vara ett helt okej ( till och med vettigt sätt) att ha kul på - vare sig det är ensam eller med andra.

I en tid när vi behöver hålla social distans till människor runt omkring oss och vi plötsligt inte kan åka på läger, konvent och allt möjligt roligt så blir digitala spel ett sätt att umgås.
Och vuxna och föräldrar har både börjat inse detta och även börjat sätta sig in i vilken stor roll digitala spel har i ungas liv samt vilket enorm källa till vänskap och gemenskap detta är.

Jag vill att digitala spel fortsätter betraktas som en vettig hobby (och i e-sportens fall, som en sport och ett yrkesval)  även efter att allt går tillbaka till det normala. Inte för att unga kommer att sluta spela digitala spel om så inte sker (DUH, det kommer inte hända, det är på tok för roligt!) utan för att en statushöjning av digitala spel är bra och välgörande på lång sikt.

• Det främjar ungas intresse för digitala spel och öppnar upp för att träffa nya vänner.
• Det gör att unga och föräldrar kan mötes i ett intresse och även ha bra dialog om hur det ska byggas ett vettigt klimat på nätet.
• Det underlättar för unga som driver e-sportföreningar att ha lokaler, aktiviteter och årlig verksamhet.

Så mitt i allt detta, glöm inte bort vilken enorm räddning och lättnad det var för oss alla att ha digitala spel när världen rasade samman en smula. 

Och att digitala spel kommer fortsätta att vara en källa till glädje och gemenskap även när världen är bättre igen.

Låt oss bygga på det och framförallt lyssna på de unga som spelar och som vet vad det handlar om.

Jag räknandes drakar för en ESO stream i December. Ja jädrar vad kul det var.

Vad har hänt i mitt liv egentligen?

Jag skulle ju blogga mer var tanken.
Men istället sitter jag här, tre månader senare och tittar på en blogg som är lika öde som månens yta en sen söndagsmorgon.
Så för att bara hålla er ajour med vad katten som händer i mitt liv så kommer här en liten uppdatering i vackra punkter:

• Jag har fått nytt jobb. Jag är sedan oktober ny nordisk community manager för Bethesda. Det är supercool, läskigt och utmanande på ett sätt som gör mig så lycklig. Jag började redan i oktober och sedan dess har jag gjort mitt allra bästa under sex månader för att klara provtiden. Och det gjorde jag tack och lov.
  Så hurra för mig!!
• Jag har börjat dansa ATS igen ihop med Gråskäggsdotter. Och jädrar vad jag har saknat att dansa.
• Jag har startat ett nytt projekt ihop med Viktor som heter Tale and Vision. Det är både en podcast och en videoblogg och något av det roligaste jag gjort. Mer om det kommer i framtiden
• Jag har börjat skriva om och samla ihop mina dikter så kanske blir den där boken av detta decenniet...
• Jag har börjat ta bättre hand om min kropp genom att springa, träna armarna och framförallt att ta det lugnt och vila mer. Det är en bra grej.

I övrigt så påverkas jag som alla andra av Covid-19 just nu. Men jag ville mest säga kort vad som händer och mer kommer <3

Klimatsmart är ju en bra grej att vara.

Jag har försökt tänka mer klimatsmart sista halvåret och det har varit en resa i lika delar självförakt och lika delar lärande över hur små saker kan göra mycket.

Omtanke om klimatet och djur har funnits med mig länge. Jag och några vänner samlade in pengar till stora kattdjur redan när vi var åtta-nio år gamla (och 300 spänn var mycket för oss då…) och de senaste tio åren har jag varit WWF fadder för både tigrar och för haven. (Samt till Amnesty och UNICEF men det är en annan sak)

Men förutom det har det mest gått på slentrian med mitt miljötänk. 

Jag är lat och slarvig, jag har haft svårast att källsortera och eftersom min mathållning är kass så tenderar jag att välja skräpmat som går snabbt istället för att tänka hållbart.

Heja mig.

Men senaste halvåret och året så har jag velat göra mer och det trumfar min lathet.

Mina stora minus,

• Jag har ett hus, det drar massor med energi.
• Jag har en bil, visserligen en hybridbil som jag sällan kör men ändå.
• Jag måste flyga en del i jobbet (för hej England som är på en ö och att jag måste maximera min tid där.)

Vad jag gör i dagsläget för att kompensera:

• Källsorterar allt.
• Tar med tygkasse till affären
• Tar tåget och kollektivtrafik så mycket jag bara kan
• Försöker laga något vegetariskt i månaden (och för någon som knappt äter och som inte kan stava till broccoli är det en bedrift)
• Skära ned på mejeriprodukter.
• Äta mindre kött.
• Äta enbart grönlistad fisk och överlag skära ned på fisk mer och mer.
• Försöker att handla hållbart vilket innebär mer närodlat och mer ekologiskt.
• MInska allt mitt matsvinn genom att frysa in, inte slänga, tänka på hur mycket jag lagar och så vidare.
• Undvika saker som har onödigt mycket plastförpackning.
• Avstå från att använda bomullsrondeller och köra på tvättbara tyglappar.
• Köpa mina kläder på secondhand samt återanvända och laga/lappa så mycket jag kan.

Min tanke med detta är inte att skryta (så mycket i alla fall) utan för att påminna mig själv om att det är mitt ansvar att göra skillnad. Alla kan inte förändra världen med en gång men alla kan göra något. Och jag vill göra det lilla och det stora som jag kan medans jag lever.

Det kanske redan är kört men det ska ju vara själva fan om det någonsin varit en orsak till att ge upp.

"Alla som inte ser svenska ut bör utvisas vid brott."

Jag har tänkt så mycket på rasism på sista tiden och vad jag ser och känner. Tanken på rasism är mer eller mindre alltid där men nuförtiden så hanterar jag allt med att gå i min egen bubbla med hjälp av hörlurar och musik. Förra året var rätt tungt så nu vägrar jag att ens skapa en risk där jag kan höra något eller tvingas ställas mot något rasistiskt riktat mot mig.

Det är en hantering som inte är den bästa men som fungerar.

Men det är klart att jag läser, hör, ser och framförallt blickar framåt mot åren som kommer och känner oro över vad jag känner.
För jag ser att rasismen går uppåt, att det sprider sig och att åsikter som för några år sedan var helt otänkbara att ha nu ses som självklara.

Jag säger inte att folk är mer rasister än vad de var för några år sedan (eller jo, det är de ju också) utan att rasistiska åsikter numera är så pass normaliserade att det sägs öppet. Och att normalisera rasistiska åsikter bidrar i sin tur till att bygga på en pyramid av som leder till hot, hatbrott och våld.

Det går så pass fort tyvärr.

Det är bibliotekshantering, det är skillnad på rappare och det är bara ren skit mot folk med slöjor, folk med davidstjärnor, folk som bara… inte ser svenska ut.

Och allt prat jag inte kan stänga ute för att hörlurar ibland inte hjälper.

Som en konversation nyligen på temat:

“Alla som inte ser svenska ut bör utvisas vid brott.”

Det gör mig otroligt ledsen och arg att se detta, inte bara för att det gör livet svårare för mig och andra rasifierade men också för att jag inte vill se en värld där rasism och nazism får fäste och accepteras.

Aldrig i helvete.

Jag kan skrika mig hes om att vi behöver sätta ned foten mot rasism men vi är så förbi det stadiet och det är lite som att sparka in en öppen dörr. För ingen vill ju erkänna att de har rasistiska åsikter ens om de står och heilar på ett öppet torg.

Så om inte det hjälper, vad kan vi göra då?

Först och främst:  Diskussion. Och med diskussion så menar jag inte att vi ska vara arga och hatiska mot de som har rasistiska åsikter. Jag vill att vi försöker prata och gräva djupare och får de som har rasistiska åsikter att börja analysera och se vad de själva tänker och varför. 

Mycket handlar om flockbeteende och ibland kan det plockas isär och jag vill att de som har de här åsikterna själva börjar tänka till.

Ställ frågan:

“Hur menar du nu?”

“Vill du förklara hur du tänker nu?”

“Varför tror du att det är så?”

För det andra: Engagemang och röra sig utanför sina bubblor. Kort sagt, läs på och krossa era fördomar.

Mycket av det jag ser och hör när det gäller rasism har att göra med en bunt fördomar som har sin grund i segregation och klassklyftor. Det är väl inget nytt att vi har detta i Sverige och det byggs på år för år.

Men det går att ändra på.

Jag är uppvuxen i ett rikt överklassområde (som det ofta blir när en blir adopterad) och jag är så glad över min barndom och ungdom med mina underbara föräldrar. Men jag och min bror var också de enda rasifierade i hela området och när vi växte upp och blev medvetna om hur det pratades om “de andra” - alltså de som kom från andra länder så gjorde det ont.

De här tongångarna finns fortfarande överallt, de är bara mer öppna nu och varje gång diskussionen kommer upp så brukar jag fråga:

“Hur menar du nu?”

“Vill du förklara hur du tänker nu?”

“Varför tror du att det är så?”

Och sedan fråga vad de gör för att minska segregation och fördomar i Sverige. För det är inte svårt enligt mig och jag blir varje gång lika förvånad över att det verkar vara så långa steg till att vilja förändra.

Men här nedan är mina enkla tips:

• Engagera er i föreningsliv som riktar sig mot unga i socioekonomiskt utsatta områden. Fryshuset är en superbra grej här.
• Läs på om vad det är som skapar segregation i Sverige, det finns gott om forskningar och uppsatser på ämnet.
• Ordna egna träffar, kurser och mötesplatser för unga att engagera sig i. Ungdomsverksamhet, oavsett område, är en otroligt bra grej. 
• Gå på spåkcaféer och träffa människor med annan bakgrund än din egen. Vidga din bubbla.

Sist:

Släng inte ur er kommentarer om att allt pack borde åka hem.

Säg inte att invandrare förstör Sverige.

Säg inte att bara riktiga svenskar borde få jobb.

Säg inte rasistiska ord som till exempel n***r.

Gör inte ens detta på skoj för det finns alltid något som kommer hålla med dig och ta dina ord som en bekräftelse på att de har rätt. Och det är så rasism normaliseras idag.

Det går kanske att skämta om allt men vi lever i en tid då vi måste förändra, diskutera och engagera oss. Skämta om detta kan vi göra sen, när vi inte lever på en knivsudd av att ramla mot en värld av rasism och nazism.