Ett år äldre...

Ja, jag firade min 26:e födelsedag, kors i taket! Det är märkligt hur födelsedagar verkar förlora sin mening mer och mer ju äldre man blir. Mindre ståhej, mindre förväntan över det...trots allt så är det bara en dag som man råkar vara född på.
Men lite kul är det ibland. Som i år.
Svart och Battong hade på något sätt lyckats prata ihop sig med mina föräldrar och överraskade mig med middag!
Och jag som trodde att vi skulle äta ute på stan och på vanligt maner lyckas missa tiden vi skulle träffas... Så där kommer jag av vagnen, stressad och tror att jag ska äta mat med mamma, pappa och Svart på stan. Men icke, Svart berättar att vi ska hem till mig och laga matihop och äta middag, jag börjar panika över att det är ostädat..men när vi kommer hem så är Battong där och har städat och börjat förbereda för maten.
Bästaste pojkvännerna ever.
De hade verkligen ansträngt sig och handlat massor utav mat.
Den tog vi och satte igång och hackade upp och lade upp i skålar och vi hade riktigt trevligt.
Ja, alla utom pappa som troget vaktade tvn och börsnyheterna. Men det är okej, mitt kök är ju trots allt rätt litet.
Maten som vi skulle laga var HotPot, thailändsk fondue. Man lägger ner tofu, svamp, kål och glasnudlar i en liten gryta  kokande buljong och sen ställer man den mitt på bordet och så får alla plocka upp den färdigkokta maten ut grytan och lägga ner nytt allteftersom.Till detta åt vi ris med gräslök och starka chilisåser-såklart med pinnar!
HotPot har jag bara provat på i Thailand men jag tycker det är ett väldigt trevligt sätt att äta mat på och jag tycker att det är mer socialt än att sätta sig ner till en vanlig middag med färdiga rätter. Här lagar man ju maten vid bordet tillsammans vilket gör att alla blir delaktiga, sjukt bra påfund!
Anyway, jag blev väldigt glad och en smula rörd över vad Svart och Battong lyckats ro ihop...Framför allt att de lyckades att göra det utan att jag visste om det och att de lyckades dra med mina föräldrar på det hela!
Det var precis en sådan födelsedagsmiddag jag ville ha,en liten trevlig middag med närmaste familjen.
Så, i år kändes det faktiskt bra att fylla år!

Den färdighackade maten...och nej, vi orkade inte äta upp allt :)

Bildbyggande på en spårvagn

“Nej, men det är ju den helgen Gothcon är...”
Min hand frös mitt i rörelsen med att vända blad. Boken i mitt knä var bortglömd och det var för en stund också stressen av att ha glömt en halv lektion och min miss att ha glömt träningskläderna i rusningen till spårvagnen.
Gothcon...
Det fortsattes prata bakom mig, en tjej och en kille.

”Men jag tror jag jobbar då, sa tjejen med uppgivenhet i rösten.
Jag ville bara vända mig och se hur de såg ut. Jag visste direkt att det inte var några jag kände och nyfikenheten över de nördar som satt bakom mig och som också skulle till Gothcon gjorde mig mer nyfiken än jag varit på flera dagar.
Min hjärna började bygga massa bilder av vilka det var som satt bakom mig.
Kanske hade tjejen rosa hår och massor med svart smink runt ögonen. Kanske tyckte hon också om lolitastilen som jag? Kanske var hon söt och tyckte om magickort?
“Säker på att du jobbar? Det är ju ledigt den helgen, jag menar, riktigt ledigt?” sa killen med hopp i rösten.
Tanken på att snabbt vända mig om för att skenbart titta genom vagnen efter kontrollanter bara för att se hur de såg ut var frestande… men på tok för odiskret. Men en snabb titt på deras spegelbilder i fönstret? Nope, solen hade sin egen idéer om mitt spårvagnsspionerande och bestämde sig för att det var en bra sak att lysa mig rätt i ögonen. Fail.

”Det är faktiskt sant, då jobbar jag inte!” svarade tjejen glatt.
Min hjärna spann vidare på fler tankar på hur killen såg ut.
Smal men långt svart hår. Kanske med skinnjacka och en väska full med färgglada pins på.
Ja, det var stereotypbilder som formades i mitt huvud men jag skyllde det på bristen av kaffe och glädjen i vetskapen om att det bakom mig satt ett par helt för mig okända nördar.
Spelnördar som också skulle på Gothcon. Om mindre än en månad kanske vi skulle sitta vid samma bord, förlora mot varandra i brädspel, kanske byta magickort, samtala om anime och manga.. Eller så skulle vi inte se röken av varandra i den enorma massa av människor som var Gothcon.
Spårvagnen svängde vingligt in mot centralstationen, här skulle jag av.
Jag tog upp min fullproppade väska från golvet och bestämde mig att gå av där bak för en gångs skull. Jag ville se hur de såg ut.

Inget rosa hår. Inga färgglada pins. Kort blont hår och skägg på killen.

Inget uppseendeväckande alls.Men en svart rosett i tjejens blonda hår och en sliten skinnjacka på killen. 

Nördar precis som jag och det gjorde min dag lite bättre.Snart, snart är det Gothcon.

Välkomna!

Ja, det här är då min nya blogg. Blir väl den tredje gången..nej fjärde som jag har en ny blogg. MEN! Det är första gången som jag har en offentlig blogg vilket är lite spexigt och väldigt olikt mig. Ni som haft tillgång till mina gamla bloggar kommer känna igen en del gamla inlägg eftersom tanken är att det mesta ska flyttas över till den här. Jag har hört att detta med att samla skrivna alster på en och samma plats är en bra idé.
Enjoy!

Sverige då och Sverige nu

När jag var liten bodde jag i princip på biblioteket nära min skola. Raster, lektioner, efterskolan....det var väldigt sällan jag inte var där och läste i random bok. Jag hade ingen riktig plan med mitt läsande, annat än att böcker var trevliga.Ofta drog jag bara ut en bok ur hyllan och började läsa, oavsett avdelning.
Det var så jag började läsa böckerna om Katitzi.
Hört om dem?

Well, kort sammanfattning: Böckerna utspelar sig på 1940-talet. Katitzi växer upp på ett barnhem och blir retad för att hon är zigenare men förstår inte varför. När hennes riktige far kommer och hämtar henne får hon resa runt med honom, sina syskon och sin styvmor i Sverige och uppleva zigenarhatet som fanns bland svenskarna under den här tiden.
"Åk hem zigenarpack"
"När tyskarna kommer ska du se att de tar sådana som ni"
Katitzis snälle pappa säger till sina barn att inte ta åt sig, att svenskarna inte förstå och att det är viktigt att inte göra de arga. Som han säger- det finns alltid nya ställen att resa vidare till i landet.
Katitzi förstår inte varför hon och hennes familj är så hatade på platser där de aldrig ens har varit innan. Hon och hennes systrar vill gå i skolan och få stanna på en plats tillräckligt länge för att hinna få vänner men familjen bli hela tiden bortkörd.

Det händer massa mer saker men jag ska inte spoila för mycket. Det jag vill säga är att böckerna om Katitzi är ännu idag bland det bästa jag har läst. Faktiskt är de nog bättre idag. För vad jag inte visste när jag var sju år och satt och grät över hur hemskt livet var för Katitzi och hennes familj och hur elaka alla var mot dem var att böckerna delvis är en självbiografi av författarinnans barndom. Katarina Taikon som skrivit böckerna är Katitzi i böckerna och det som hon berättade hon hände henne och hennes familj under 40 och 50 talet i Sverige.Detta upptäckte jag flera år efteråt, när jag var nära tjugo.

Jag minns att jag som barn både kände en samhörighet med Katitzi i böckerna, vi var båda annorlunda, och en lättnad över att Sverige inte var så idag.
Men när jag läser tidningar, webbartiklar och forum så är Sverige som det var i Katitizis barndom, med en rädsla för det som är främmande och ett hat som håller på att skena iväg och som leder till fördomar och rasism.
Det är skrämmande och jag hoppas och tänker se till att det inte blir värre på det sätt jag kan.
För en liten men ändå så viktig skillnad idag är att folk som faktiskt säger ifrån och som är emot rasism faktiskt hörs.

Ett bra exempel på det står att läsa här:

Hur blir man en människa i hatarens ögon?

Hatsune Miku

Kanske är det för att hon har blått hår. Kanske för att hon sjunger så fint. Kanske för att hon ser ut som en animefigur och är ett hologram.
Eller kanske är det en kombo av alla tre faktorer men summan är att jag är tokfast på Hatsune Miku. 
En artist som är ett hologram. Eller ja, det korrekta utrycket är väl att hon är en slags sjungande synthesizer som ser ut som en 16-årig flicka med blått hår.Tokigt-kanske.
Awesome-HELL YEAH!!
Min futuristiska nerv hoppar runt och tycker det är ascoolt att de kunnat göra något sådant här så bra. Vi talar om en artist som gett ut enormt mycket skivor och haft livekonserter. Livekonserter för ett hologram, det är kickass!! Det enda som fattas är en AI på henne och sen har vi chobits runt hörnet. Och jag tycker ju faktiskt om robotar: )
Men åter till fenomenet Hatsune Miku. Självklart har hon skapats i Japan (teorin "om jag har tänkt det har japanerna redan gjort det" stämmer oftast) och hon är inte ensam. Det finns en hel rad med japanska Vocaloidhologram, alla med sin personlighet och speciella röst.
Men Hatsune Miku är mest känd och hon är väldigt bra, sångerna är söta och man blir glad in i själen av låtarna som har sjukt söta små musikvideos till. Och livekonserterna verkar sjukt coola, kommer hon till Sverige så lätt att jag ska se!

Nura: Rise of the Yokai clan

Japp japp, jag och Battong har sett oss igenom ännu en animeserie. Eftersom vi har rätt höga krav på våra animeserier så är det rätt få som faller oss i smaken. Men Nura: Rise of the Yokai clan var riktigt riktigt bra. 
Serien handlar om Nura Rikou som är 1/4 yokai och som bor i ett hus i Tokyo. Han går i skola, kivas med sina vänner och har ett rätt vanligt liv.....Bortsett från att att hans farfar är överkommendant över "the nigthparade of hundred yokais" och alla dessa yokais bor i Rikous hus och förväntar sig att han ska ta över efter sin farfar snart...Problemet är att Rikou inte riktigt har kontroll över sin yokaidel och bara kan bli en yokai på natten...om han har tur.
Svårt att förklara och jag är kass på att sammanfatta serier på ett bra sett. Se den bara för den hade allt en bra anime ska ha.
För det första så var den snyggt tecknad (ett krav för att man ska orka se på en animeserie..eller ja, vilken serie som helst.
För det andra var det en bra story med djup, lagom dos mänskliga känsloutspel, lagom dos övernaturligheter och bra soundtrack.
För det tredje var karaktärerna väldigt bra och jag har inte sett ett så intressant och roligt karaktärsarkiv på länge. Det var inte bara huvudkaraktärerna som var bra utan rakt igenom väldigt välarbetade karaktärer.
Sedan är jag en sucker för yokais...och jag är ännu mer sucker för animekillar med långt vitt hår,svärd och hög coolhetsfaktor. Nom nom.

Text till öppningslåten Fast Forward

There’s nothing more frightening
Than losing something you’ve obtained
I skim past day after day
While waiting for fight after fight

To want anything and everything
That is the pledge of those led astray
When I tried building a world that I hadn’t seen,
It crumbled into pieces
The thing that shields myself from those miserable dreams
Is my own darkness
If you make your time stand still
You’ll know what it means
But why would you want to

Makes me feel
I wonder when the scenery that flashes past became unchanged
I soundlessly released my power
And cut apart that fear
I wonder when that loud throbbing of my heart stopped
And disappeared so easily

Eternal Sonata

Battong visade mig ett nytt Xboxspel i helgen. Han känner mig för bra för det var precis ett sådant spel jag verkligen fastnade för. Vackert, mangastil och underbar musik.Och sen att man kan spela två på det när man slåss gör det bara bättre. Vi har tagit oss igenom ett och ett halvt kapitel hittills och det är verkligen ett charmigt spel. 
Settingen är minst sagt lite werid. Man befinner sig inne i Chopins drömvärld när han ligger på sin dödsbädd(och ja, det är den Chopin jag menar), och ska försöka rädda den drömvärlden.Man kan även spela som honom och emellan strider, utforskande och vackra scener kommer det helt oväntat faktascener om vem Chopin var, hur han levde och hur han fick inspiration till sin musik. Mycket av musiken i spelet är hans egen. 
Designen på spelet är helt sanslöst vacker med klara färger, massa detaljer och det är ju aldrig fel med viktorianskt mangamode, om nom nom! En till sak med designen är att det är mycket "Zelda:Ocarina of time" över det vilket är ett megaplus.
Gillade stidssystemet med, väldigt enkelt och snyggt.
Enda jag har att anmärka på är att man inte kan ändra kameravinkeln förutom i striderna..men det är ett så litet minus så det spelar faktiskt ingen roll. 
Japp, Battong känner mig verkligen för jag älskar verkligen det här spelet!

Visade Halo:ODST för Svart också för ett tag sedan, det måste nämnas. Jag kan vara världens kanske sämsta lärare när det gäller tvspel så det är tur att han är van gamer. Jag tror han gillade det och jag var imponerad över hur bra han klarade det, way bättre än vad jag gjorde första gången jag spelade.Och vi spelade ändå på Heroic som är nästa svåraste graden.Way to go us!