En paus, ett ögonblick.

Gästsängen är bäddad. Vita fina lakan täcker ena halvan av dubbelsängen. Det enda som ska göras är att stoppa in täcket i påslakanet. Men det kan hon inte göra själv. Händerna darrar för mycket, armarna värker. Hon har torkat golven själv, skurat balkongen och förgäves väntat på att hemtjänsten ska hämta smutstvätten. Två veckor har den rosa påsen stått innanför dörren. Två veckor har hon ring och bett att de ska komma. På måndag kommer vi säger damen i andra änden av luren. Men de kommer inte. Och påsen står kvar.

I frysen i det lilla köket ligger en påse med syltfyllda wienerbröd och hon har fyllt kylen med extra ägg och juice. 

Hon har inte sett sin syster på över tio år. De bor i olika länder, lever olika liv. Men de har hållit kontakten. Alla tummade brev, telefonsamtalen, blommorna och de omsorgsfullt inslagna paket till varandras födelsedagar och till julafton. 

Nu ska de ses. Systern har bokat tågbiljett. Måndag kl 15 i Göteborg. De ska gå på stan, långsamt för hennes onda bens skull.Äta wienerbröd, sitta i parken under körsbärsträden. Hon är så glad att de slog ut sent i år så att hon kan få visa dem för sin syster.

Men nu sitter hon vid köksbordet med en kopp kaffe. Kroppen har klappat ihop. Salterna är för låga och går de ner mer kan det blir livshotande. Telefonsignalerna går fram en efter en. Till Danmark. Till ett tungt samtal

Det blir inget besök från systern. Ögonen är blanka men hon vet att när kroppen säger ifrån så måste hon lyssna. 

Systern förstår. Det var inte längesen hon själv miste sin man och hon vet att man inte ska anstränga sig för mycket. Inte i deras ålder. Inte nu.

Det är tungt men hon ler när hon haltar runt i sin lilla lägenhet. Ställer fram juice, skär upp bröd. 

Om två veckor ska hon till läkaren igen. Salterna, bröstet, lungorna. Det ska nog gå bra säger hon.

Utanför de nerfällda persiennerna skiner solen och körsbärsblommorna faller genom luften.

Wienerbröden får hon äta upp själv.