And I really like.Make me wanna die var den första låten jag hörde och det är fortfarande min favorit med dem. Videon är inte så jädra bra men låten... Oj oj oj!
måndag 25 februari 2013
Make me wanna die- The Pretty Reckless
The Pretty Reckless upptäckte jag när jag satt och snökollade på Victoria´s Secret fashion show. Jag slogs genast av vilken rockig låt det var för en modevisning av den stilen och sökte vidare.
torsdag 21 februari 2013
Sluta kalla er jämställdister!
Jämställdist.
Hört ordet innan?
Det är någon som tror på jämställdhet för att alla människor men som inte är feminist. För att de inte gillar vad feminismen står för eller för att de har svårt för manshatande, orakade feminister. *host* Per Ström* host*
Men varför?
Ja, ibland kallar man sig jämställdist för att man upplever att ordet feminist fått en negativ klang. Man vill fortfarande att alla ska ha lika rättigheter men vill inte bli förknippade med manshatande, orakade feminister.
Suck och dubbelsuck.
Bara ta och sluta kalla er jämställdister och ta och inse att feminism är något jävligt bra och att ni inte framstår som tuffa genom att sticka ner huvudet i sanden och gömma er.
Att kalla sig jämställdist är en feg mellanväg som inte hjälper något.
Jag kallade mig själv jämställdist gång i tiden och det berodde helt på att jag var för dålig för att orka kolla upp vad feminist egentligen var. Tack och lov så växte jag upp och blev lite smartare och feminist
Till er som velar och fortfarande inte kan få i i ert huvud att feminism är något jävligt bra och ett måste så skrev Svart så här på facebook igår. Han är bäst. Nuff said.
Hört ordet innan?
Det är någon som tror på jämställdhet för att alla människor men som inte är feminist. För att de inte gillar vad feminismen står för eller för att de har svårt för manshatande, orakade feminister. *host* Per Ström* host*
Men varför?
Ja, ibland kallar man sig jämställdist för att man upplever att ordet feminist fått en negativ klang. Man vill fortfarande att alla ska ha lika rättigheter men vill inte bli förknippade med manshatande, orakade feminister.
Suck och dubbelsuck.
Bara ta och sluta kalla er jämställdister och ta och inse att feminism är något jävligt bra och att ni inte framstår som tuffa genom att sticka ner huvudet i sanden och gömma er.
Att kalla sig jämställdist är en feg mellanväg som inte hjälper något.
Jag kallade mig själv jämställdist gång i tiden och det berodde helt på att jag var för dålig för att orka kolla upp vad feminist egentligen var. Tack och lov så växte jag upp och blev lite smartare och feminist
Till er som velar och fortfarande inte kan få i i ert huvud att feminism är något jävligt bra och ett måste så skrev Svart så här på facebook igår. Han är bäst. Nuff said.
 |
| Capice? Om inte, klipp er och skaffa en världsuppfattning! |
tisdag 19 februari 2013
Inför Prolog 2013: Etnicitet och Lajv
Vad är Prolog? Jo det är Sveriges enda konvent för lajvare. Hundratals lajvare från hela Sverige möts under dagarna tre för att diskutera, gå på workshops, föreläsningar , minilajv och utvecklingsforum.
Det här blir första året jag åker dit och det blir också första gången jag kommer hålla i en föreläsning.
Jag och fantastiskt skarpa och smarta Zinwei kommer på fredagen hålla i en föreläsning som heter Etnicitet och lajv.
Som ni kanske hör på namnet på föreläsningen så kommer vi ta upp och lyfta problematiken kring att se utomeuropeisk ut och vara lajvare idag. Vi kommer att ge tips på hur man kan undvika fällor och öka sin medvetenhet kring ämnet och vi kommer båda att ge exempel baserat på vår egen lajvtid.
Det är första gången jag håller en föreläsning inför folk utanför skolan och det är lite pirrigt. Särskilt när det är ett ämne som ligger mig så varmt om hjärtat. Jag hopas att det ska bli bra men eftersom Zinwei och jag är lite bättre än allt så kommer det nog att gå bra.
Jag kommer att lägga upp mer från Prolog och vår föreläsning alteftersom det dra sig närmare men tills dess får det räcka med det här
Men om du ska på Prolog, se då till att gå på vår föreläsning!
Det här blir första året jag åker dit och det blir också första gången jag kommer hålla i en föreläsning.
Jag och fantastiskt skarpa och smarta Zinwei kommer på fredagen hålla i en föreläsning som heter Etnicitet och lajv.
Som ni kanske hör på namnet på föreläsningen så kommer vi ta upp och lyfta problematiken kring att se utomeuropeisk ut och vara lajvare idag. Vi kommer att ge tips på hur man kan undvika fällor och öka sin medvetenhet kring ämnet och vi kommer båda att ge exempel baserat på vår egen lajvtid.
Det är första gången jag håller en föreläsning inför folk utanför skolan och det är lite pirrigt. Särskilt när det är ett ämne som ligger mig så varmt om hjärtat. Jag hopas att det ska bli bra men eftersom Zinwei och jag är lite bättre än allt så kommer det nog att gå bra.
Jag kommer att lägga upp mer från Prolog och vår föreläsning alteftersom det dra sig närmare men tills dess får det räcka med det här
Men om du ska på Prolog, se då till att gå på vår föreläsning!
söndag 17 februari 2013
Olika typer av polypar
Jag har nu varit poly i ett antal år men det är först nu jag känner att jag har en bra och fungerande polyrelation.
Kodordet är respekt och kärlek.
Svart som är min pojkvän sedan tre år tillbaka är den bästa partner och vän man kan ha, vi kan prata om allt, vi respekterar varandra enormt mycket och vi lyssnar på varandra. Och vad som är en av de viktigaste sakerna i en polyrelation; Vi kör inte över den andre med vårt polyande.
Vad jag menar med det är att vi faktiskt tar hänsyn till varandra och inte bara kör vårt eget race i vår relation.
Svart är en av de viktigaste människorna i mitt liv och jag vill ha honom kvar i mitt liv ett bra tag till. Därför så tar jag hänsyn till honom och lyssnar, om han uttrycker önskemål om att jag inte ska ligga eller hångla med en människa så gör jag oftast inte det. Inget random ragg eller ligg är värt att såra honom för. Nu har jag bara Svart i mitt liv vilket är rätt skönt men jag hade resonerat precis likadant om jag hade haft en annan pojkvän eller flickvän. Kommunikation och respekt är så enormt viktigt och har blivit ännu mer viktigt för mig.
Detta för att jag fram tills förra året var i en extremt dålig polyrelation där min partner enbart tänkte på sig själv och sina egna behov och inte hade respekt för mig.
Lite längre fram ska jag berätta mer om hur dåligt det var men det är en helt egen blogg post.
Men med bakgrund av detta blir jag både ledsen och irriterad när jag ser hur en del polypar beter sig. Eller snarare låter bli att bete sig.
Det finns framför allt två typer av polypar som jag bara vill skrika Varning varning för.
1) De som inte pratar. Det är tyvärr vanligare än man tror, ett par som är poly och där en eller båda parterna låter bli att kommunicera om vem eller vilka man träffar eller i värsta fall ljuger och bryter mot det man har bestämt. Ofta slutar detta i gråt, skilda vägar och sårade känslor.
Snälla, prata med varandra och kom ihåg, det är INTE hett med hemlighetsmakeri!
2) De som vägrar betrakta sig som delaktiga i en relation trots att de har flera partners.
Det jag syftar på här är polyfolk som kallar sig relationsanarkister och sedan ljuger om sina andra relationer för nya eller andra relationer. Inte bra alls och det blir ofta riktigt illa.
Det är inget fel på att vara relationsanarkist och man behöver inte definiera sina relationer men se för gudarnas skull till att tala sanning och inte ljuga för nya eller gamla partners om vilka du är med. Tydlighet är A och O!
Jag har skrivit så mycket om poly så det känns som att jag snart inte har mer att säga men det dyker hela tiden upp nya saker jag vill dela med mig av, både bra och dåliga saker.
Och det är helt underbart, en resa jag aldrig vill ska ta slut!
Kodordet är respekt och kärlek.
Svart som är min pojkvän sedan tre år tillbaka är den bästa partner och vän man kan ha, vi kan prata om allt, vi respekterar varandra enormt mycket och vi lyssnar på varandra. Och vad som är en av de viktigaste sakerna i en polyrelation; Vi kör inte över den andre med vårt polyande.
Vad jag menar med det är att vi faktiskt tar hänsyn till varandra och inte bara kör vårt eget race i vår relation.
Svart är en av de viktigaste människorna i mitt liv och jag vill ha honom kvar i mitt liv ett bra tag till. Därför så tar jag hänsyn till honom och lyssnar, om han uttrycker önskemål om att jag inte ska ligga eller hångla med en människa så gör jag oftast inte det. Inget random ragg eller ligg är värt att såra honom för. Nu har jag bara Svart i mitt liv vilket är rätt skönt men jag hade resonerat precis likadant om jag hade haft en annan pojkvän eller flickvän. Kommunikation och respekt är så enormt viktigt och har blivit ännu mer viktigt för mig.
Detta för att jag fram tills förra året var i en extremt dålig polyrelation där min partner enbart tänkte på sig själv och sina egna behov och inte hade respekt för mig.
Lite längre fram ska jag berätta mer om hur dåligt det var men det är en helt egen blogg post.
Men med bakgrund av detta blir jag både ledsen och irriterad när jag ser hur en del polypar beter sig. Eller snarare låter bli att bete sig.
Det finns framför allt två typer av polypar som jag bara vill skrika Varning varning för.
1) De som inte pratar. Det är tyvärr vanligare än man tror, ett par som är poly och där en eller båda parterna låter bli att kommunicera om vem eller vilka man träffar eller i värsta fall ljuger och bryter mot det man har bestämt. Ofta slutar detta i gråt, skilda vägar och sårade känslor.
Snälla, prata med varandra och kom ihåg, det är INTE hett med hemlighetsmakeri!
2) De som vägrar betrakta sig som delaktiga i en relation trots att de har flera partners.
Det jag syftar på här är polyfolk som kallar sig relationsanarkister och sedan ljuger om sina andra relationer för nya eller andra relationer. Inte bra alls och det blir ofta riktigt illa.
Det är inget fel på att vara relationsanarkist och man behöver inte definiera sina relationer men se för gudarnas skull till att tala sanning och inte ljuga för nya eller gamla partners om vilka du är med. Tydlighet är A och O!
Jag har skrivit så mycket om poly så det känns som att jag snart inte har mer att säga men det dyker hela tiden upp nya saker jag vill dela med mig av, både bra och dåliga saker.
Och det är helt underbart, en resa jag aldrig vill ska ta slut!
måndag 11 februari 2013
Chess på svenska
Min underbara vän Fröken Poppins ringde förra veckan och berättade att hon hade fått tag i två biljetter till Chess på svenska och undrade om jag ville gå med.
OM jag ville!
Jag är ett så sjukt stort musikalfan och älskar Göteborgsoperan mer än livet så jag studsade runt och sjöng ja i telefonluren.
Så på torsdagskvällen klädde vi på oss finkläderna och begav oss till operan. Och oj vilken kväll. Jag var inte beredd på att vi skulle få så bra platser, första balkong på andra raden, och inte heller på att Chess skulle vara så bra.
Till att börja med så har jag på senare år varit väldigt skeptisk mot hur Göteborgsoperan hanterat uppsättningar av baletter, operor och musikaler. Jag och mamma hade abonnemang på Göteborgsoperan från det att jag var fem tills det att jag fyllde nitton. Orsaken till att vi avslutade det var inte för att vi slutade tycka om musik utan för att vi var trötta på att bli besvikna på hur Göteborgsoperan hela tiden misslyckades med att göra egna versioner av olika verk och istället gjorde om fantastiska verk till obegripliga och fula med uphottningar, kass scenografi och dåliga översättningar.
Så med det i bagaget så hade jag hjärtat i halsgropen när jag och Fröken Poppins bänkade oss, skulle Chess ha förvandlats från underbar till kass?
Tacka gudarna för att mina farhågor kom på skam!
För er som inte är insatta i vad Chess handlar om så kommer här en snabb beskrivning (all den kursiva texten är hämtad från Göteborgsoperans hemsida):
Jag vet ju självklart vad Chess handlar om och har hört låtarna både på svenska och på engelska men det här var allra första gången jag såg den och Göteborgsoperan har förvaltat den riktigt väl.
Bra nyskrivningar av de svenska låtarna, enormt bra scenografi med Simcity-liknande backdrops, tvådimensionell rekvisita och fantastiska kostymer. (vem kom på den briljanta iden att låta journalisterna se ut som en skock lysande insekter, helt underbart!)
Rent storymässigt så tycker jag fortfarande att kalla kriget-konflikten mellan USA och Sovjetunionen håller fortfarande. Detta för att kalla kriget var en väldigt spänd period och att se Chess påminner om hur allt, till och med ett litet schackmästerskap kom att handla om politik. Precis som det var då.
Det är enorm scennärvaro, både från solisterna och kören och det märks att de både är rutinerade och vana vid sin föreställning men utan att tappa gnistan och gå på rutin.
Kärleksdramat eller snarare fyrkantsdramat mellan Anatolij, Svetlana, Freddie och Florence är vackert, starkt och övertygande.
Det som griper mig starkast är dock inte den olyckliga kärleken utan huvudpersonerna i sig och deras bakgrund och öden.
När jag ser Anatolij, Svetlana, Freddie och Florence så ser jag fyra mycket trasiga och djupt olyckliga människor som står ensamma i en värld där det enda som räknas är den roll de spelar. De försöker vara starka, de försöker överleva men alla äkta känslor de äger har för längesedan trubbats av eller gömts undan.
Och det märks i varje sång, i varje andetag. Detta är musikal i sitt esse, när känslorna sträcks ut mot publiken i varje ton och man inte kan ta ögonen från scenen.
OM jag ville!
Jag är ett så sjukt stort musikalfan och älskar Göteborgsoperan mer än livet så jag studsade runt och sjöng ja i telefonluren.
Så på torsdagskvällen klädde vi på oss finkläderna och begav oss till operan. Och oj vilken kväll. Jag var inte beredd på att vi skulle få så bra platser, första balkong på andra raden, och inte heller på att Chess skulle vara så bra.
Till att börja med så har jag på senare år varit väldigt skeptisk mot hur Göteborgsoperan hanterat uppsättningar av baletter, operor och musikaler. Jag och mamma hade abonnemang på Göteborgsoperan från det att jag var fem tills det att jag fyllde nitton. Orsaken till att vi avslutade det var inte för att vi slutade tycka om musik utan för att vi var trötta på att bli besvikna på hur Göteborgsoperan hela tiden misslyckades med att göra egna versioner av olika verk och istället gjorde om fantastiska verk till obegripliga och fula med uphottningar, kass scenografi och dåliga översättningar.
Så med det i bagaget så hade jag hjärtat i halsgropen när jag och Fröken Poppins bänkade oss, skulle Chess ha förvandlats från underbar till kass?
Tacka gudarna för att mina farhågor kom på skam!
För er som inte är insatta i vad Chess handlar om så kommer här en snabb beskrivning (all den kursiva texten är hämtad från Göteborgsoperans hemsida):
"Med dagens mediebevakade samhälle som dramatisk metafor för kalla kriget zoomar vi in på fyra livskrisande huvudpersoner under ett tv-sänt schackmästerskap.
På ena sidan står Freddie, en provokativ superstjärna. Han representerar det ”väst” som frivilligt väljer att synas genom sociala medier och frossa i offentlighetens ljus. På andra sidan står Anatolij, en produkt av ”öst” och en bricka i spelet om herraväldet i en värld där övervakning är ett hotfullt verktyg i kampen om makten. Hans Svetlana är kvinnan som tar hand om allt men som förlorar sin make när Anatolij drabbas av Freddies flickvän Florence, den fria kvinnan som äger allt men har förlorat sitt jag.
Under några turbulenta dagar vänds liv upp och ner och när mästerskapet är över är ingen av personerna densamma som innan det första draget gjordes"
Jag vet ju självklart vad Chess handlar om och har hört låtarna både på svenska och på engelska men det här var allra första gången jag såg den och Göteborgsoperan har förvaltat den riktigt väl.
Bra nyskrivningar av de svenska låtarna, enormt bra scenografi med Simcity-liknande backdrops, tvådimensionell rekvisita och fantastiska kostymer. (vem kom på den briljanta iden att låta journalisterna se ut som en skock lysande insekter, helt underbart!)
Rent storymässigt så tycker jag fortfarande att kalla kriget-konflikten mellan USA och Sovjetunionen håller fortfarande. Detta för att kalla kriget var en väldigt spänd period och att se Chess påminner om hur allt, till och med ett litet schackmästerskap kom att handla om politik. Precis som det var då.
Det är enorm scennärvaro, både från solisterna och kören och det märks att de både är rutinerade och vana vid sin föreställning men utan att tappa gnistan och gå på rutin.
Kärleksdramat eller snarare fyrkantsdramat mellan Anatolij, Svetlana, Freddie och Florence är vackert, starkt och övertygande.
Det som griper mig starkast är dock inte den olyckliga kärleken utan huvudpersonerna i sig och deras bakgrund och öden.
När jag ser Anatolij, Svetlana, Freddie och Florence så ser jag fyra mycket trasiga och djupt olyckliga människor som står ensamma i en värld där det enda som räknas är den roll de spelar. De försöker vara starka, de försöker överleva men alla äkta känslor de äger har för längesedan trubbats av eller gömts undan.
Och det märks i varje sång, i varje andetag. Detta är musikal i sitt esse, när känslorna sträcks ut mot publiken i varje ton och man inte kan ta ögonen från scenen.
Chess är i stort sett utsåld men här kan man se på ett underbart klipp från Göteborgsoperan, enjoy!
onsdag 6 februari 2013
Näthat och kvinnoförakt.
Briljanta och vältaliga Teresa Axner som alltid har vettiga saker att säga skrev tidigare idag på sin facebook detta.
Och efter kvällens Uppdrag Granskning och min sjunkande tro på mänskligheten så är det här det mest vettiga och bästa som sagts om hur uppfuckat det är med detta kvinnohat på nätet:
"Jag brukar vara väldigt ickekonfrontativ med jämställdheten och inte anklaga folk för att vara dumma i huvudet och så.
Men om din reaktion på att höra att kvinnor överallt i din omgivning konsekvent hotas med sexuellt våld och avrättning så fort de görs sin röst hörd på internet är "vaddå, det är väl samma för män?"
Då är du dum i huvudet.
Läs på för helvete. Det här är inte löst tyckeri, det är motherfucking fakta. Kvinnohatet och rasismen härjar hejvilt på svenskspråkiga (och övriga) internet och att förneka det betyder inte att du är en skön sanningssägare"
Och efter kvällens Uppdrag Granskning och min sjunkande tro på mänskligheten så är det här det mest vettiga och bästa som sagts om hur uppfuckat det är med detta kvinnohat på nätet:
"Jag brukar vara väldigt ickekonfrontativ med jämställdheten och inte anklaga folk för att vara dumma i huvudet och så.
Men om din reaktion på att höra att kvinnor överallt i din omgivning konsekvent hotas med sexuellt våld och avrättning så fort de görs sin röst hörd på internet är "vaddå, det är väl samma för män?"
Då är du dum i huvudet.
Läs på för helvete. Det här är inte löst tyckeri, det är motherfucking fakta. Kvinnohatet och rasismen härjar hejvilt på svenskspråkiga (och övriga) internet och att förneka det betyder inte att du är en skön sanningssägare"
Från bostadslös till att ha ett hem
Egentligen så känns det lite hyckleri att kalla mig själv för bostadslös. Jag har haft familj och vänner där jag kunnat sova, jag har haft en bostadsrätt(som tyvärr är uthyrd och därmed till noll hjälp,till råga på allt i en stad jag hatar innerligt) och nu senaste tiden har jag bott hos Svarts föräldrar som helt osjälviskt lånat ut sin övervåning till mig och Svart.
Glömde jag nämna att Svart också är bostadslös? Well, det är han och har varit så i ett år.
Jag har varit bostadslös i mindre tid, bara några månader. Eller nej, det är mer.
Jag hade en fin lägenhet i Bergsjön, väldigt fin som var min, jag älskade den och den älskade mig. Den var mitt första riktig egna hem där jag målade om själv, satte upp gardiner och hade en vacker drake på väggen.
Men i somras så sa jag upp den. Knepig relation till mitt ex gjorde det helt omöjligt för mig att bo kvar där då hen bodde i samma område.
I efterhand så kanske jag borde bitit i det sura äpplet och stannat kvar men i det läget så handlade det om liv eller död.
Så jag ställde in mina saker i ett förråd, städade ut min lägenhet och begav mig med fem flyttlådor upp till Stockholm där ett nytt äventyr tog sin börjar som inneboende hos fina Yamma och hennes man.
Och allt var bra.. tills jag insåg att detta med att hitta en egen lya var svårare än att hitta en ärlig politiker.
Först blev jag helt ställd, hur katten kan det vara så svårt, jag fick ju bostad när jag var 19..... Ah vänta, då hade jag fast jobb och stadig inkomst.Och då köpte jag min bostad.
Nu är jag student, lever på smulor och är lååångt ifrån ett fast jobb. Fail.
Och därmed fick jag mig en rejäl insyn i hur svårt det är att få bostad idag. För det är inte som att Svart och jag ville bo hos hans föräldrar eller att jag ville ha alla mina saker i en kappsäck. Men viljan är ju den kanske sämsta valutan att ha när man letar bostad. Jag har tappat räkningen på hur många bostadsköer jag står i, hur många privata hyresvärdar jag skrivit upp mig hos, hur många mail jag skickat till folk från blocket eller till vänners vänner.
Och Svart letade precis lika mycket... Efter några månader började vi känna oss så här:
Vi var rätt miserabla. Och då var vi ändå medvetna om att 1) den tid vi sökt bostad var rätt kort(ett år för Svart, sex månader för mig) samt 2) vi var jävligt lyckligt lottade som hade så bra familj som vi kunde bo hos och som hjälpte oss.
Jag var en tid helt inställd på att bo på gatan och hyra ut vår katt för 20 kr kramen.
Tack och lov så behövdes inte det. För nu, nu har vi fått tag i en bostad! I andra hand, ett år och hur fin som helst.För en timma sedan skrev vi kontrakt och om en månad flyttar vi in. ´
HURRA!
Och jag säger så här, jävla politikerfanskap, se till att lösa bostadsmarknaden nu. Vare sig ni är gröna, blåa eller röda, ni ska ta åt er och skämmas. Man ska inte behöva stå 20 år i bostadskö eller tjäna 1 miljon om året för att vara acceptabel som hyresgäst.
Jag drömmer åter om en tid då bostäder är för alla och där Sverige är så bra som det skulle kunna vara. För nu är det skamligt.
Glömde jag nämna att Svart också är bostadslös? Well, det är han och har varit så i ett år.
Jag har varit bostadslös i mindre tid, bara några månader. Eller nej, det är mer.
Jag hade en fin lägenhet i Bergsjön, väldigt fin som var min, jag älskade den och den älskade mig. Den var mitt första riktig egna hem där jag målade om själv, satte upp gardiner och hade en vacker drake på väggen.
Men i somras så sa jag upp den. Knepig relation till mitt ex gjorde det helt omöjligt för mig att bo kvar där då hen bodde i samma område.
I efterhand så kanske jag borde bitit i det sura äpplet och stannat kvar men i det läget så handlade det om liv eller död.
Så jag ställde in mina saker i ett förråd, städade ut min lägenhet och begav mig med fem flyttlådor upp till Stockholm där ett nytt äventyr tog sin börjar som inneboende hos fina Yamma och hennes man.
Och allt var bra.. tills jag insåg att detta med att hitta en egen lya var svårare än att hitta en ärlig politiker.
Först blev jag helt ställd, hur katten kan det vara så svårt, jag fick ju bostad när jag var 19..... Ah vänta, då hade jag fast jobb och stadig inkomst.Och då köpte jag min bostad.
Nu är jag student, lever på smulor och är lååångt ifrån ett fast jobb. Fail.
Och därmed fick jag mig en rejäl insyn i hur svårt det är att få bostad idag. För det är inte som att Svart och jag ville bo hos hans föräldrar eller att jag ville ha alla mina saker i en kappsäck. Men viljan är ju den kanske sämsta valutan att ha när man letar bostad. Jag har tappat räkningen på hur många bostadsköer jag står i, hur många privata hyresvärdar jag skrivit upp mig hos, hur många mail jag skickat till folk från blocket eller till vänners vänner.
Och Svart letade precis lika mycket... Efter några månader började vi känna oss så här:
 |
| Vi kommer aldrig aldrig få ett hem! |
Jag var en tid helt inställd på att bo på gatan och hyra ut vår katt för 20 kr kramen.
Tack och lov så behövdes inte det. För nu, nu har vi fått tag i en bostad! I andra hand, ett år och hur fin som helst.För en timma sedan skrev vi kontrakt och om en månad flyttar vi in. ´
HURRA!
Och jag säger så här, jävla politikerfanskap, se till att lösa bostadsmarknaden nu. Vare sig ni är gröna, blåa eller röda, ni ska ta åt er och skämmas. Man ska inte behöva stå 20 år i bostadskö eller tjäna 1 miljon om året för att vara acceptabel som hyresgäst.
Jag drömmer åter om en tid då bostäder är för alla och där Sverige är så bra som det skulle kunna vara. För nu är det skamligt.
måndag 4 februari 2013
Ny app och förkylning
Det är sällan jag blir sjukt tycker jag men när jag blir det så blir jag dödsjuk. En boll av snor och hosta samt miserabel utan bara katten.
Och lagom till helgen så blev jag förkyld. Yey och allt jag tänkt göra i form av olika projekt, jobbsökande och skrivande var bara att glömma.
Men det blev mycket te i alla fall. Och anime. Alltid något.
Och lagom till helgen så blev jag förkyld. Yey och allt jag tänkt göra i form av olika projekt, jobbsökande och skrivande var bara att glömma.
Men det blev mycket te i alla fall. Och anime. Alltid något.
 |
| Jag har upptäckt en ny app,Girls camera, via en vän- Love it! |
söndag 3 februari 2013
Åh YOHIO!
Låt mig först få svära mig fri.
Jag har inte sett på melodifestivalen sedan 2007, jag har inte röstat i melodifestivalen sedan 1994. Så vad fick mig att frivilligt sätta mig framför denna horribla folkfest efter så lång tid.
Svaret stavas YOHIO.
Som ni kanske minns så har jag redan sedan tidigare tagit 17-årige YOHIO till mitt hjärta.
Hans musik, hans röst, hans ut-strålning och enorma musikaliska talang i kombination med att han sjunger på japanska och inom genren visual key som jag älskat sedan jag upptäckte Gackt gör att jag är tokigt fast på honom.
Och han var med i melodifestivalen igår, en av fyra deltävlingar inför den stora finalen. Det finns kanske inget mer ohippt än melodifestivalen men igår spelade det ingenroll. Jag satt klistrad framför tvn, höll tummarna för YOHIO tills jag fick ont i händerna, röstade och föll ihop i en snyftande hög när det blev klart att han går vidare till finalen.
Vad ska jag säga, han får mig att bli 14 år igen och jag älskar det.
YOHIO är en fantastisk artist som kommer gå enormt långt och jag kommer fortsätta peppa honom och tro på honom.
Ganbatte-yo YOHIO-kun!
Jag har inte sett på melodifestivalen sedan 2007, jag har inte röstat i melodifestivalen sedan 1994. Så vad fick mig att frivilligt sätta mig framför denna horribla folkfest efter så lång tid.
Svaret stavas YOHIO.
Som ni kanske minns så har jag redan sedan tidigare tagit 17-årige YOHIO till mitt hjärta.
Hans musik, hans röst, hans ut-strålning och enorma musikaliska talang i kombination med att han sjunger på japanska och inom genren visual key som jag älskat sedan jag upptäckte Gackt gör att jag är tokigt fast på honom.
Och han var med i melodifestivalen igår, en av fyra deltävlingar inför den stora finalen. Det finns kanske inget mer ohippt än melodifestivalen men igår spelade det ingenroll. Jag satt klistrad framför tvn, höll tummarna för YOHIO tills jag fick ont i händerna, röstade och föll ihop i en snyftande hög när det blev klart att han går vidare till finalen.
Vad ska jag säga, han får mig att bli 14 år igen och jag älskar det.
YOHIO är en fantastisk artist som kommer gå enormt långt och jag kommer fortsätta peppa honom och tro på honom.
Ganbatte-yo YOHIO-kun!
 |
| Foto:Olle Kirchmeier/SVT |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)