OM jag ville!
Jag är ett så sjukt stort musikalfan och älskar Göteborgsoperan mer än livet så jag studsade runt och sjöng ja i telefonluren.
Så på torsdagskvällen klädde vi på oss finkläderna och begav oss till operan. Och oj vilken kväll. Jag var inte beredd på att vi skulle få så bra platser, första balkong på andra raden, och inte heller på att Chess skulle vara så bra.
Till att börja med så har jag på senare år varit väldigt skeptisk mot hur Göteborgsoperan hanterat uppsättningar av baletter, operor och musikaler. Jag och mamma hade abonnemang på Göteborgsoperan från det att jag var fem tills det att jag fyllde nitton. Orsaken till att vi avslutade det var inte för att vi slutade tycka om musik utan för att vi var trötta på att bli besvikna på hur Göteborgsoperan hela tiden misslyckades med att göra egna versioner av olika verk och istället gjorde om fantastiska verk till obegripliga och fula med uphottningar, kass scenografi och dåliga översättningar.
Så med det i bagaget så hade jag hjärtat i halsgropen när jag och Fröken Poppins bänkade oss, skulle Chess ha förvandlats från underbar till kass?
Tacka gudarna för att mina farhågor kom på skam!
För er som inte är insatta i vad Chess handlar om så kommer här en snabb beskrivning (all den kursiva texten är hämtad från Göteborgsoperans hemsida):
"Med dagens mediebevakade samhälle som dramatisk metafor för kalla kriget zoomar vi in på fyra livskrisande huvudpersoner under ett tv-sänt schackmästerskap.
På ena sidan står Freddie, en provokativ superstjärna. Han representerar det ”väst” som frivilligt väljer att synas genom sociala medier och frossa i offentlighetens ljus. På andra sidan står Anatolij, en produkt av ”öst” och en bricka i spelet om herraväldet i en värld där övervakning är ett hotfullt verktyg i kampen om makten. Hans Svetlana är kvinnan som tar hand om allt men som förlorar sin make när Anatolij drabbas av Freddies flickvän Florence, den fria kvinnan som äger allt men har förlorat sitt jag.
Under några turbulenta dagar vänds liv upp och ner och när mästerskapet är över är ingen av personerna densamma som innan det första draget gjordes"
Jag vet ju självklart vad Chess handlar om och har hört låtarna både på svenska och på engelska men det här var allra första gången jag såg den och Göteborgsoperan har förvaltat den riktigt väl.
Bra nyskrivningar av de svenska låtarna, enormt bra scenografi med Simcity-liknande backdrops, tvådimensionell rekvisita och fantastiska kostymer. (vem kom på den briljanta iden att låta journalisterna se ut som en skock lysande insekter, helt underbart!)
Rent storymässigt så tycker jag fortfarande att kalla kriget-konflikten mellan USA och Sovjetunionen håller fortfarande. Detta för att kalla kriget var en väldigt spänd period och att se Chess påminner om hur allt, till och med ett litet schackmästerskap kom att handla om politik. Precis som det var då.
Det är enorm scennärvaro, både från solisterna och kören och det märks att de både är rutinerade och vana vid sin föreställning men utan att tappa gnistan och gå på rutin.
Kärleksdramat eller snarare fyrkantsdramat mellan Anatolij, Svetlana, Freddie och Florence är vackert, starkt och övertygande.
Det som griper mig starkast är dock inte den olyckliga kärleken utan huvudpersonerna i sig och deras bakgrund och öden.
När jag ser Anatolij, Svetlana, Freddie och Florence så ser jag fyra mycket trasiga och djupt olyckliga människor som står ensamma i en värld där det enda som räknas är den roll de spelar. De försöker vara starka, de försöker överleva men alla äkta känslor de äger har för längesedan trubbats av eller gömts undan.
Och det märks i varje sång, i varje andetag. Detta är musikal i sitt esse, när känslorna sträcks ut mot publiken i varje ton och man inte kan ta ögonen från scenen.
Chess är i stort sett utsåld men här kan man se på ett underbart klipp från Göteborgsoperan, enjoy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar