Från bostadslös till att ha ett hem

Egentligen så känns det lite hyckleri att kalla mig själv för bostadslös. Jag har haft familj och vänner där jag kunnat sova, jag har haft en bostadsrätt(som tyvärr är uthyrd och därmed till noll hjälp,till råga på allt i en stad jag hatar innerligt) och nu senaste tiden har jag bott hos Svarts föräldrar som helt osjälviskt lånat ut sin övervåning till mig och Svart.
Glömde jag nämna att Svart också är bostadslös? Well, det är han och har varit så i ett år.
Jag har varit bostadslös i mindre tid, bara några månader. Eller nej, det är mer.
Jag hade en fin lägenhet i Bergsjön, väldigt fin som var min, jag älskade den och den älskade mig. Den var mitt första riktig egna hem där jag målade om själv, satte upp gardiner och hade en vacker drake på väggen.
Men i somras så sa jag upp den. Knepig relation till mitt ex gjorde det helt omöjligt för mig att bo kvar där då hen bodde i samma område.
I efterhand så kanske jag borde bitit i det sura äpplet och stannat kvar men i det läget så handlade det om liv eller död.
Så jag ställde in mina saker i ett förråd, städade ut min lägenhet och begav mig med fem flyttlådor upp till Stockholm där ett nytt äventyr tog sin börjar som inneboende hos fina Yamma och hennes man.
Och allt var bra.. tills jag insåg att detta med att hitta en egen lya var svårare än att hitta en ärlig politiker.
Först blev jag helt ställd, hur katten kan det vara så svårt, jag fick ju bostad när jag var 19..... Ah vänta, då hade jag fast jobb och stadig inkomst.Och då köpte jag min bostad.
Nu är jag student, lever på smulor och är lååångt ifrån ett fast jobb. Fail.
Och därmed fick jag mig en rejäl insyn i hur svårt det är att få bostad idag. För det är inte som att Svart och jag ville bo hos hans föräldrar eller att jag ville ha alla mina saker i en kappsäck.  Men viljan är ju den kanske sämsta valutan att ha när man letar bostad. Jag har tappat räkningen på hur många bostadsköer jag står i, hur många privata hyresvärdar jag skrivit upp mig hos, hur många mail jag skickat till folk från blocket eller till vänners vänner.
Och Svart letade precis lika mycket... Efter några månader började vi känna oss så här:

Vi kommer aldrig aldrig få ett hem!

Vi var rätt miserabla. Och då var vi ändå medvetna om att 1) den tid vi sökt bostad var rätt kort(ett år för Svart, sex månader för mig) samt 2) vi var jävligt lyckligt lottade som hade så bra familj som vi kunde bo hos och som hjälpte oss.
Jag var en tid helt inställd på att bo på gatan och hyra ut vår katt för 20 kr kramen.
Tack och lov så behövdes inte det. För nu, nu har vi fått tag i en bostad! I andra hand, ett år och hur fin som helst.För en timma sedan skrev vi kontrakt och om en månad flyttar vi in. ´
HURRA!
Och jag säger så här, jävla politikerfanskap, se till att lösa bostadsmarknaden nu. Vare sig ni är gröna, blåa eller röda, ni ska ta åt er och skämmas. Man ska inte behöva stå 20 år i bostadskö eller tjäna 1 miljon om året för att vara acceptabel som hyresgäst. 
Jag drömmer åter om en tid då bostäder är för alla och där Sverige är så bra som det skulle kunna vara. För nu är det skamligt.