“Jag tycker det är obehagligt det som händer nu. Nej,jag gillar det inte.”
Vi sitter i köket. Det är en blåsig dag och jag har precis dukat upp maten jag handlat nere i butiken. Hon ställer fram korgen med frallor på bordet och sätter sig bredvid mig.
Hennes gamla händer skakar lite när hon häller upp vatten och kaffe.
Vi har pratat om allt möjligt, det var längesedan vi sågs. Nu pratar vi om det som skett i Skåne. Att romer har registrerats för sitt ursprung. Hon styrker sig trött över kinden, rättar till glasögonen lite.
“Det går aldrig väl det här, det kommer sluta illa.”
Hon skakar på huvudet, tittar ner på mackan med räkor som halväten framför henne.
“Ja, jag minns ju Hitler fortfarande, jag såg hur det gick.”
Jag har alltid vetat om det men det slutar aldrig påverka mig.Hon levde i ett land ockuperat av Nazityskland under Andra världskriget. Hon såg sin lärare föras bort till koncentrationsläger. Hon såg tyska soldater ta över hennes stad och vet precis vad det innebär att människor blir registrerade för sitt ursprung.
Det som händer nu i Sverige med vår politik och med vår syn på flyktingar är mer skrämmande och nära för henne för hon har minnena från Andra världskriget att jämföra med.
När jag sitter i hennes kök med munnen full med kaka och kaffe och lyssnar på hennes berättelser så krymper avståndet mellan vad man kunde göra då och vad man gör nu med en väldig fart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar