Mai och Sara: Att splittra familjer och bisarra resonemang i utvisningsfrågor

Jag håller sällan med i Migrationsverkets beslut eller följer med i deras argumentation i de utvisningsfall jag läst om.
De slår mig som ofta som orimliga, väldigt byråkratiskt stolpiga och ofta grymma utan hänsyn till de som utvisas eller utan att hänsyn tagits till alla faktorer som huruvida de utvisade ska klara sig i det land de utvisas till.
Jag är ingen jurist och jag har inte hela bilden så ofta låter jag bli att skriva om hur arg och ledsen jag blir över att människor utvisas till ensamhet, lidande och död.

Men igår ploppade två artiklar upp i min facebook-feed.

Den första var om 18-åriga Mai som utvisades från Sverige och sin hemfamilj till sitt födelseland Vietnamn eftersom hon anses ha starkare band dit.
Mai har bott i Sverige sedan hon var 13 år gammal i en hemfamilj. Hon har ingen kontakt med sin biologiska familj eftersom hon är ett hittebarn, den familj som adopterade henne där är död.

Den andra var om 18-åriga Sara. Hon kom till Sverige med sin pappa för sex år sedan men ska nu utvisas. Orsaken är att hennes pappa inte är hennes biologiska pappa utan "bara" har tagit hand om henne sedan hon var 4 år. Sara anses ha starkare band till Etiopien än till Sverige för i Etiopien finns hennes biologiska mamma- som hon inte har kontakt med.
Saras pappa får stanna. Men Sara måste utvisas.

Jag vet inte vad det är som får mig att skriva ett blogginlägg om just Mai och Sara. Det kan vara det är det faktum att jag själv är adopterad och att jag kan identifiera mig med att man kan vara hemma i ett land som inte är ens hemland.
Det kan också bara vara det faktum att detta är bisarra fall som saknar omtanke om flickornas bästa och som skriker byråkratitermer och känslokyla.
I båda flickornas fall så säger Migrationsverket att det inte föreligger någon risk för att flickorna ska fara illa, de är inga flyktingar och bör vara i sina födelseländer.

Det är ett helt efterblivet resonemang

Mai har ingen trygghet eller framtid i Vietnam. Sara har ingen framtid eller trygghet i Etiopien.
Båda vill stanna hos sina familjer de har levt med i många år, båda nekas detta eftersom det inte finns blodsband.
I Mais fall så känns det som att Migrationsverket bara väntat på att hon ska fylla 18 så att hon kan utvisas. Det saknas hänsyn till hennes situation.
I Saras fall så är det som att avsaknaden av blodsband mellan henne och hennes pappa helt plötsligt gör de till främlingar för varandra i Migrationsverkets ögon och då måste Sara ut. Även där saknas hänsyn till situationen.

Igen, jag är inte jurist och jag har inte koll på hela bilden här. Men hur jag än vrider och vänder på detta så splittras två familjer, två flickor hamnar i länder där de inte har några vänner, anhöriga eller någon form av trygghet i form av jobb, bostad, pengar eller utbildningsmöjligheter.

Mais och Saras fall är inte unika, att utvisa nyligen fyllda 18-åringar och splittra familjer är något Migrationsverket gjort flera gånger innan.
Och det gör det fortfarande inte okej. Samt i Saras fall förmodligen ett brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, den säger att icke-biologiska barn är likställda biologiska.

Migrationsverket måste tänka om när det gällerdetta med familjeband och vart man hör hemma.
En person hör inte hemma där man är född, en person hör hemma där man känner sig trygg och har värme omkring sig
En person hör inte hemma med sina biologiska föräldrar man aldrig träffat för föräldraskap kommer sig inte av blod, det kommer från kärlek och omtanke om barnet.

Vi måste prata om att Migrationsverket inte tänker, att det saknas empati i besluten och att fall som Mais och Saras händer för ofta

Vikingahelg i Skåneland

Vintern gör mig extremt lat på alla sätt. Jag orkar inte hålla på att pyssla med klädsömnad eller planera historiska projekt på ett praktiskt plan, det blir mes idéer och planritningar på allt det jag skulle vilja göra men inte orkar föra efter jobbet.
Och jag saknar självklart fina vänner som är i andra delar av landet extra mycket när det blir vintermörker. De känns på ett sätt ännu längre bort när det är ruskväder och stendött ute.
Så i helgen tog jag och Svart och tuffade ner till Skåneland för en helg med vikingapyssel och häng med vänner. Bodde över i the House of Schlyterins och det var typ det bästa ever, så jädra mycket prat, mysigheter och skratt och en del gosande på marsvinen Hasse-Hanna och Lasse-Lisa
På löragen så bar det av till fritidsgård och träffande av mer folk och det är något speciellt när 20 personer samlas i ett hus och dedikerat pysslar ihop.Jag glömmer jämt hur produktiv man blir omgiven av vänner där man bara kan prata, diskutera vad man syr och hur man tänker.
Jag fick klippt ut och sytt rejält på min nya vikingakjortel till lajvet "Spår av Frost III" som händer senare i vår, köpt tyg till en ny finkjortel, kramat massor av vänner, skrattat och bara känt peppen inför år 2014.

Riktigt bra helg!

Min nya vikingakjortel som nu bara har lite inpassning och ärmar kvar

Det nystades garn, massor med garn

Research på klädmönster, utklippning av klänning, brickbandsvävning, vävning och som alltid:
Krigshjärta ftw!

The Return of ISIS

Det är så in i helvete mycket nu så jag vet inte hur jag ska hinna med första delen av året. Men om jag ska se det positivt så är det saker som jag tagit på mig själv att göra och som jag verkligen ser fram emot.
En av de sakerna är att arrangera andra upplagan av ISIS på Gothcon över påsk.
Ja, ni hörde rätt, det blir en repris, HURRA!!
Detta året så har ISIS bytt namn, från "en samlingsplats för nördtjejer" till "Nördfeminism i kubik, något jag är väldigt nöjd med.
Det öppnar upp för fler könsidentiter än tjejer(så länge folk kan bete sig och är vettiga) och mycket av det ISIS sysslar med faller in under feminism, nästan allt insåg jag nr jag gick igenom förra årets program.
Programet är inte spikat än och jag vet inte vilket lokal vi kommer att hålla till i än men lugn, all sådan info kommer jag skriva både här, på infosidan här uppe på bloggen *pekar på fliken längst till höger*, på Gothcons hemsida och i Facebook-gruppen "ISIS-nördfeminism i kubik" (gruppen är sluten pga troll men ansök om medlemskap så släpper jag in er.)
Något jag kan säga är att ISIS kommer att hållas på fredagen, förmodligen på kvällen.

Och jag har nu äntligen lyckats fixa en flik på min blogg här uppe *pekar* där det finns lite FAQ samt en sammanställning av min enkätundersökning "Nördtjejer i Sverige".

Så känn peppen och ses där!

Martinas cosplay är bäst i Sverige

Gamex, Uppcon, Kultcon…. Under större delen av 2012 och ända in på 2013 så har Svenska mästerskapen i Cosplay hållit kvaltävlingar på konvent och mässor landet runt. Många duktiga cosplayare har tävlat för att gå vidare till finalen och nu i januari tävlade vinnarna från de olika deltävlingarna på My:Närcon om att bli Sveriges bästa cosplayare 2014. Det var svårt att utse en segrare bland så många fantastiska dräkter men tillslut stod 20-åriga Martina Edsman som vinnare med sin cosplay som den kvinnliga munken från Diablo III.

 -Att jag valde den karaktären har många anledningar. Först och främst för den otroligt snygga designen på dräkten. Sedan har jag själv en lång relation med Blizzard som spelutvecklare.

 Medan alla andra klasskamrater höll på med gymnastik och olika sporter så satt Martina ofta hemma och spelade Diablo / Starcraft eller Warcraft 3.Hon berättar att Diablo är det första spelet som hon har minnen av att spela själv, då började hon som klassen Rouge.

 -Så att nu välja att cosplaya en karaktär från Diablo III och göra min ”tribute” till Blizzard var på ett sätt självklart samt att tiden var helt rätt. Jag känner att jag är tillräckligt duktig för att kunna ge karaktären liv.

 Kärleken till film, spel och den japanska kulturen har funnits länge men det var lite av en slump att hon började med just cosplay. Redan på gymnasiet så hade Martina ett stort intresse for anime och manga och en dag 2009 så frågade hennes lika japanintresserade klasskamrat om hon skulle följa med till konventet Närcon.

 -Jag hade ingen aning om vad det var hon pratade om. Att det fanns event där fler nördar som oss umgicks i flera dagar var ett helt okänt fenomen för mig som hade varit ensam om mina intressen kring ”nördkulturen” i hela mitt liv.

 Men Martina hängde med dit och blev imponerad av de olika cosplays hon såg. Efter det bestämde hon sig att hon skulle bli lika cool som de andra och började därmed sy sin första cosplay. Det blev Haru från filmenHowls moving castle och var enligt henne själv bland de värsta cosplays hon någonsin sett men efter det var hon fast och 2012 så var hon med i sin första cosplaytävling på Uppcon. Då föreställde hon Alice Lidell från spelet Alice Madness returns och vann.

 -När man står på scenen första gången och publiken jublar när du kommer ut är en otrolig känsla. Att representera så många personers favorit karaktärer och att få göra de glada för bara en minut är värt all den tid och alla tusentals kronor som du lägger ut på varje dräkt.

Tiden Martina lägger ner på en cosplay kan variera. Den kvinnliga munken pysslade hon med i över ett år- parallellt med två andra cosplayprojekt. När man tittar på Martinas dräkt förstår man vilken hantverkskicklighet som ligger bakom, varje del är noga sydd eller tillverkad för att vara så lik förlagan som möjligt och det är inget lätt jobb.

 -Det svåraste med den här dräkten var att göra en rustning som skulle se realistisk ut och inte se ut som den är gjord av det materialet som den är gjord av.  Det finns fortfarande saker jag vill rätta till men tillslut får man anse sig nöjd.

 Martina sysslar inte bara med cosplay och hon har ett rätt intensivt liv. Hon har nyss blivit klar med sin examensuppsats i historia och den tid som hon inte lägger på sina hästar ägnar hon åt nörderier. Hon beskriver sig själv som en alltiallonörd som spelar datorspel och tv-spel, älskar historia och läser manga och ser på anime.

Så hur hinner hon med att cosplaya och vad driver henne till att fortsätta?

 -Det roligaste är utan tvekan att träffa alla underbara människor. Att tävla är en så liten del av allt kring cosplay att cosplaya bara för tävling är något som jag aldrig kommer att relatera till. Att vara kreativ och umgås med några av världens finaste personer är det som får mig att fortsätta.

Alla bilder till den här artikeln är tagna av Shila Forsman och vill ni se mer av Martinas cosplays så gå in här


(Publicerades ursprungligen på Megazine)

Chie Shinohara: Red River

Red River av Chie Shinohara är tydligen en av de mest kända historiska mangorna enligt internet. Så
att jag inte hittade den förrens några månader sedan är ett rent mysterium. Jag och historiska böcker, vare sig det är fakta eller fiktion, har alltid följts åt väldigt tätt genom livet.

Så när jag snubblade över en manga som handlar om tidsresor och det gamla Hattusa på bronsåldern samt en släng av Egypten så var jag såld.

 Tänk dig att du är 15 år, du har gått ut skolan med bra betyg, du har precis har fått din första kyss och livet leker verkligen. Tänk dig sedan att du blir neddragen genom en vattenpöl och hamnar i Hattusa, huvudstaden i det gamla hettiska kungariket på bronsåldern.
Mindre bra.
Tänk dig sedan att du inte kan ta dig tillbaka på egen hand alls och att den som dragit hit dit även vill skära huvudet av dig för att kunna få makten över kungadömet.
Extremt dåligt.

Detta är exakt var som händer Yuri och hon kunde aldrig någonsin önskat sig så hett att detta bara var en ond dröm hon kunde vakna ur. Men tyvärr är detta ingen dröm och hon får finna sig i att 1.) stanna i Hattusa 2.) försöka undvika att bli mördad 3.) finna sig i att ha fått en beskyddare i prins Kail som
den enda som vet hur illa ute hon är- samt den enda som kan hjälpa henne hem till hennes rätta tid.

Red River har allt som tilltalar mig med en historisk manga, bra research på regentlängder, bra koll på städer, viktiga personer och tillräckligt med skärpa för att våga leka med detta och göra det till helt egen saga utan att det känns tungrott eller krystat som en faktabok.

Detta med att kvinnor och män inte hade det helt jämställt i Hattusas gamla samhälle är något författaren Shinohara tagit sig en titt på och sedan slängt åt sidan för att bygga ett Hattusa där kvinnor och män utvecklas, tar plats, blir kära och lever på jämställda villkor. Det är ett enormt plus i kanten och det kanske inte är helt historiskt korrekt men det är en sådan där bra grej som gör berättelsen till Shinoharas egen.

Yuri som hjältinna är fantastisk, hon hör till min topp fem över episkt kickass kvinnor i mangavärlden.

Jag gillar att hon inte ska börja frälsa detta bronsåldersfolk med nya idéer från framtiden och att detta inte blir en solskenshistoria där Yuri får hitta enkla lösningar på allt. (Ja, Jean Auel, jag tittar på dig och Ayla). Red River är en blodig och rätt jobbig historia och får lov att vara det.

Yuri är inte överdrivet briljant på något sätt och hon är inte stark, snarare rätt liten till växten och inte vad som skulle klassas som en skönhet i Hattusa. Men Yuri är bara sig själv och hon gör sitt bästa för att anpassa sig till livet i Hattusa, hon har ett stort hjärta, bra sinne för taktik och hon har förmågan att göra sig omtyckt både för sin vänlighet och för att hon står på de svagas sida.

Berättelsen får bara ett litet minus för att Yuri ibland känns så splittrad i sina förmågor. Ena stunden kan hon övervinna världen, rida barbacka och ta strid för sina vänner, andra stunden har hon glömt hur hon ska slåss och blir ett offer för mäns vilja men räddas i sista stund av Kail. Och jag är allergisk mot att kvinnor ska bli räddade av starka män. Men den biten blir bättre med tack och lov och Yuri rockar i övrigt.

Och så den oundvikliga kärlekshistorien mellan Yuri och Kail, håller den hela vägen eller blir det bara ett ojämlikt förhållande där Kail tar hand om Yuri? Åh jo, den håller allt hela vägen och Kali är en av de personer som utvecklas och växer mest i mina ögon under seriens gång. Han överraskar mig mest, mer än Yuri.

Red River är spännande och håller hela vägen ut. Jag kräver en hel del av mina mangor för att de ska hålla hela vägen eller för att jag inte ska tappa intresset och jag sträckläste alla 16 böckerna på en vecka. Det var även den första mangan som fick mig att gråta på flera år. Och när en manga griper tag så mycket är det guld.

(Publicerades ursprungligen på Megazine)

 

The Tiger Lilles och jag- en udda kärlekshistoria

Ibland har jag fått frågan vad The Tiger Lillies gör för musik och det är enormt svårt att beskriva. Men jag brukar säga att det är lite som klassisk musik på såg, dragspel och humor i en psykadelisk blandning ihop med en stor dos knark. Typ så.

Jag blev introducerad för The Tiger Lillies rätt sent i livet. Och jag minns att jag först kände, “Ehum, vad katten är det här för något?” Falsett sång, gnisslande instrument och hysterisk dragspelsmusik kändes väldigt långt ifrån min vanliga musiksmak. Jag lyssnade lite, lade bandet på minnet och gick vidare. Men så hände något och jag minns inte riktigt vad. Kanske när jag satt uppe sent en natt med ett glas vin och The Tiger Lillies gick igång på min spellista. Eller när jag var på sådant där deppigt humör och inte kände för att gråta utan bara lyssna på helt galen musik.

 

Jag minns ärligt talat inte men sedan dess så var jag fast. Jag är framförallt helt kär i sångaren Martys röst, jag har sagt det förut och säger det igen, det borde inte vara möjligt att växla mellan tonlägen så snabbt och smidigt som han gör.

The Tiger Lillies. Foto: Miklos Szabo

 

Sommaren 2011 så såg jag en annons i tidningen i ett hörn som försynt skrev ut “The Tiger Lillies preform Hamlet”. Imorgon. I Sverige. På Stadsteatern tio minuter bort.

Jag trodde på allvar att jag skulle svimma. Jag tjöt i alla fall så att katten blev döv och slängde mig på datorn för att få tag på biljetter och tack och lov fanns det platser kvar.
 Att få se The Tiger Lillies live när de både framförde musik till Shakespeares Hamlet, sjöng och samtidigt var en del av handlingen på scen var något av det mest surrealistiska och bästa jag varit med om. Jag gillar Hamlet till att börja med och The Tiger Lillies musik gjorde att den mörka, suicidala stämningen i pjäsen förstärktes gånger hundra. Hamlet har aldrig varit så episkt mörk och bra som till The Tiger Lillies musik.
Vilket inte  gjorde min kärlek till bandet mindre!

 

The Tiger Lillies kommer nog hänga med mig ett bra tag till för det är musik som håller och som alltid kommer att fungera för mig. Det är inte så att jag lyssnar ofta eller alltid har de i hörlurarna. Det är inte den typen av musik. Men det är musik som får mig att hoppa runt, skrika, göra galna saker och bara känna att jag lever lite mer.

 

(Publicerades ursprungligen på Megazine)