Mai och Sara: Att splittra familjer och bisarra resonemang i utvisningsfrågor

Jag håller sällan med i Migrationsverkets beslut eller följer med i deras argumentation i de utvisningsfall jag läst om.
De slår mig som ofta som orimliga, väldigt byråkratiskt stolpiga och ofta grymma utan hänsyn till de som utvisas eller utan att hänsyn tagits till alla faktorer som huruvida de utvisade ska klara sig i det land de utvisas till.
Jag är ingen jurist och jag har inte hela bilden så ofta låter jag bli att skriva om hur arg och ledsen jag blir över att människor utvisas till ensamhet, lidande och död.

Men igår ploppade två artiklar upp i min facebook-feed.

Den första var om 18-åriga Mai som utvisades från Sverige och sin hemfamilj till sitt födelseland Vietnamn eftersom hon anses ha starkare band dit.
Mai har bott i Sverige sedan hon var 13 år gammal i en hemfamilj. Hon har ingen kontakt med sin biologiska familj eftersom hon är ett hittebarn, den familj som adopterade henne där är död.

Den andra var om 18-åriga Sara. Hon kom till Sverige med sin pappa för sex år sedan men ska nu utvisas. Orsaken är att hennes pappa inte är hennes biologiska pappa utan "bara" har tagit hand om henne sedan hon var 4 år. Sara anses ha starkare band till Etiopien än till Sverige för i Etiopien finns hennes biologiska mamma- som hon inte har kontakt med.
Saras pappa får stanna. Men Sara måste utvisas.

Jag vet inte vad det är som får mig att skriva ett blogginlägg om just Mai och Sara. Det kan vara det är det faktum att jag själv är adopterad och att jag kan identifiera mig med att man kan vara hemma i ett land som inte är ens hemland.
Det kan också bara vara det faktum att detta är bisarra fall som saknar omtanke om flickornas bästa och som skriker byråkratitermer och känslokyla.
I båda flickornas fall så säger Migrationsverket att det inte föreligger någon risk för att flickorna ska fara illa, de är inga flyktingar och bör vara i sina födelseländer.

Det är ett helt efterblivet resonemang

Mai har ingen trygghet eller framtid i Vietnam. Sara har ingen framtid eller trygghet i Etiopien.
Båda vill stanna hos sina familjer de har levt med i många år, båda nekas detta eftersom det inte finns blodsband.
I Mais fall så känns det som att Migrationsverket bara väntat på att hon ska fylla 18 så att hon kan utvisas. Det saknas hänsyn till hennes situation.
I Saras fall så är det som att avsaknaden av blodsband mellan henne och hennes pappa helt plötsligt gör de till främlingar för varandra i Migrationsverkets ögon och då måste Sara ut. Även där saknas hänsyn till situationen.

Igen, jag är inte jurist och jag har inte koll på hela bilden här. Men hur jag än vrider och vänder på detta så splittras två familjer, två flickor hamnar i länder där de inte har några vänner, anhöriga eller någon form av trygghet i form av jobb, bostad, pengar eller utbildningsmöjligheter.

Mais och Saras fall är inte unika, att utvisa nyligen fyllda 18-åringar och splittra familjer är något Migrationsverket gjort flera gånger innan.
Och det gör det fortfarande inte okej. Samt i Saras fall förmodligen ett brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, den säger att icke-biologiska barn är likställda biologiska.

Migrationsverket måste tänka om när det gällerdetta med familjeband och vart man hör hemma.
En person hör inte hemma där man är född, en person hör hemma där man känner sig trygg och har värme omkring sig
En person hör inte hemma med sina biologiska föräldrar man aldrig träffat för föräldraskap kommer sig inte av blod, det kommer från kärlek och omtanke om barnet.

Vi måste prata om att Migrationsverket inte tänker, att det saknas empati i besluten och att fall som Mais och Saras händer för ofta