Förvirring, vikingaliv och vettiga människor.

Jag vaknar av att jag är kissnödig. Och när jag öppnar ögonen så stirrar jag rätt i i kanten på en blå luftmadrass. Jag försöker krångla loss benen men inser att jag av någon anledning ligger i en sovsäck. Oväntat varmt och skönt.

Jag maskar mig runt ett halvt varv och stirrar på en figur insnurrad i ett gult sidentäcke. Sov inte jag med under det täcket? Hur katten hamnade jag i min sovsäck. Måste varit kallt.

Jag stirrar upp i det vita tälttaket och sätter mig upp.

Aj. Dumt gjort.

Just det. Jag är bakfull.

Aj.

Sussie och jag var på typ samma nivå. Men jag piggnade till, Sussie var däckad hela dagen.

Och hur vaknade jag då upp bakfull i ett sexmannatält?

Ja, i fredags så åkte jag direkt efter jobbet ned till Fotevikens vikingamarknad. Jag åkte mest för vännerna som skulle vara där i form av Schlyterinarna, Anouk och Rodén och mindre för att leva vikingaliv.

Så istället för att släpa med mig vikingasovsaker och ett korrekt tält så hade jag frågat snällt om jag kunde bo i Rodéns moderna tält. Och hon svarade ja. Så med sovsäck och liggunderlag körde jag två timmar försenad ner mot Malmö. Men vikingakläderna var ju självklart med. När jag kom fram var folk fulla och glada. Knottmolnen låg som rök över vikingahusen och jag insåg att jag faktiskt inte skulle köra bil förrens på söndag och hade med mig god cider.

Så jag drack, diskuterade, skrattade, lärde känna nytt folk, kramades och drack mer. Rommen åkte fram, regnet började falla men vi festade på. Klockan tre däckade vi alla i tältet och trots att jag kom ihåg att ta av mig vikingakläderna och byta om till pyjamas så var jag inte smart nog att ta av mig bh:n. Så sjukt obekvämt.

Min enda tröst när jag vaknade upp bakfull på lördagsmorgonen var 1) att jag hade huvudvärkstabletter med mig 2) Schlyter var värre däran än mig 3) Rodén hade choklad.

Efter lagom mängd ynk, ätande och ikrånglande i våra snyggaste vikingakläder begav vi oss ut på marknaden, som nu var full med glada besökare och en hel del lajvarvänner.

Jag blir alltid lika imponerad över mina vänners fina kläder och dräktdetaljer, så fin!

Vi tittade på saker, råkade köpa matchande tyg och hade väldigt trevligt. Jag och Rodén köpte oss varsin korg att ha på ryggen. Det kan ha varit det bästa köpet ever. Så bekväma och rymde enormt mycket. 

Jag köpte på mig lite småsmycken och sedan hittade vi en fantastiskt trevlig dam som sålde pärlor. Alltså inte pärlor från Indien som är det man i nio av tio fall hittar på vikingamarknaderna utan riktiga historiskt korrekta pärlor. Jag dog lite av lycka.

Mitt fina, nya tyg och mina snygga nya pärlor. Oh yes!

På tok för mycket pengar spenderades på pärlor. Men det var det värt, jag gillar bling och med mina fina kläder så behöver jag mer!

Svart kom sentomsider ner och vi hann med att gå en snabb runda på marknaden. Sedan satt vi ihop i en klump omgiven av vänner medans solen gick ned. Vi pratade lajv, livet, värderingar och skrattade sönder oss.

Här ser ni en liten glimt av de fina korgar vi köpte. Bäst!

Med facit i hand så kan jag lugnt säga att det var sjukt värt att åka ned till Foteviken. Jag fick träffa vänner jag träffar på tok för sällan, ha bra diskussioner och än en gång förundras över hur vettiga människor det finns. Jag har bra vänner och det var skönt att få ladda batterierna en smula.

 

Alla känner ett offer och ingen känner en förövare.

Jag har länge funderat på en sak som stör mig lite. Och det är med hur vi talar om offer och förövare i våra vänkretsar. Det är en klar skillnad med hur vi tar tag i det och via det också hur vi framhåller oss själva som människor.

För faktum är att när vi talar om sexuella övergrepp och misshandel så är det så att: alla känner ett offer men ingen känner förövaren.

I börjar reflekterade jag inte över detta men efter ett tag började jag tänka lite. Många av de fall jag hörde om verkade höra hemma i kretsar jag rörde mig i eller kände folk i. Det slog mig att jag rimligen borde känna den drabbade men ännu viktigare var detta att jag förmodligen kände förövaren utan att ha koll på det.
När jag ibland har ställt frågor om vem förövaren är så har jag ofta fått undvikande blickar och mumlanden till svar.
Då drar jag i nio av tio fall slutsatsen att de vet vem förövaren är, umgås med personen men inte vill säga det. När jag frågat om den drabbade får jag mycket mer ofta svar.  Det är mycket lättare att berätta om ett offer och säga vem det är , med eller mot personens godkännande, än att säga att man i sin bekantskapskrets har en förövare och att man inte tagit tag i det än.

Och gudars vad det stör mig. Alltså på riktigt.

Tolka mig rätt nu. Jag kräver inte att man ska hänga ut förövare med namn, nummer och bild. Det är inte okej och kallas förtal har jag för mig.
Men jag har ett problem med att förövare ska skyddas när jag potentiellt har dem i min vänskapskrets, jag har ett problem med att vi inte tar tag i den gigantiska elefanten i rummet som detta innebär. För ofta upprepar de här människorna sitt beteende igen och igen och seriöst, det är lite tröttsamt att efter ett tag bli medveten om detta och får höra :" Alltså, han har våldtagit en tjej men det var längesedan. Men ja, han brukar vara på nya tjejer och har svårt med nej..."

Tack, jag vill gärna ha reda på sådant tidigt. Det är enormt viktigt för mig att vi börjar prata om förövarna och hur lätt vi låter de komma undan och upprepa sina beteenden, så att vi slipper ha nya historier om vänner som råkat illa ut hela tiden.
För när vi inte pratar om förövarna utan bara om offren, då skapar vi igen en situation där alla vet namn, nummer och bilder på offren, men inte har någon koll på vilka förövarna är.

Och jag är inte heller ute efter att man ska klippa kontakten med de som är förövare, saker är ofta mer invecklade än så. Men jag tänker kräva en smula reflektion och en smula medvetenhet och respekt från de som är medveten om att de umgås med förövare. En medvetenhet om vad personen har gjort, en reflektion om att det inte är en bra människa man har hos sig och framför allt en medvetenhet om att det kan hända igen.
Med respekt menar jag detta att man tänker ett eller flera varv om detta med att man gärna berättar vem den drabbade är men skyddar förövaren.

Jag har valt att vara väldigt verbal, både här, på facebook och i verkliga livet om att jag polisanmälde mitt ex för misshandel. Jag är okej att folk säger att jag varit med om det.
Men alla som varit med om övergrepp vill inte berätta om det eller ens bli utpekade som offer. Och det måste man tänka på rejält. Särskilt som detta med att säga att en tjej (det är i en majoritet av fallen tjejer) har blivit våldtagen av en i kretsen. Risken för att den tjejen får ta emot en värld av skitsnack och hat är väldigt stor.

Jag har själv fått ta enormt mycket verbala slängar, mail, sms från "vänner" som påpekar om att jag är obekväm som pratar och att mitt ex egentligen är en snäll kille™ som bara ville mitt bästa.

Jag har insett att idioter alltid kommer vara idioter och att det är mer värt för mig att prata om vad jag varit med om än att hålla tyst. För att jag pratar gör att fler unga tjejer vågar börja prata och mailar mig om stöd och råd. Det är guld värt.

Samtidigt som det gör mig ledsen för jag inser med varje mail och varje internettråd att mängden förövare i kretsen jag rör mig i är mycket större än vad jag trodde. Det är "snälla killar" som bara inte kan kontrollera sig, "snälla killar" som tar sig friheter mot unga tjejer som inte vågar säga nej och "snälla killar" som hotar med våld om de inte får som de vill.

Vi måste seriöst börja reflektera och prata om mängden förövare som finns i vår bekantskapskrets. För de finns där.
Som Lady Dahmer säger, alla känner en kvinna som blivit slagen, sexuellt utnyttjad eller misshandlad men få känner en förövare.
Varför?
För att män som slår och våldtar är något mörkt och obehagligt och framförallt så är de inte några vi har i vår vänkrets. I alla fall inte som vi vill se att vi har. Det är ju trots allt enklare att kunna säga att man känner någon som blivit våldtagen, sexuellt utnyttjad eller misshandlad. Det är lätt att säga vem den personen är och till och med varna lite för att personen kan vara lite känslig. Det är okej.
Men det är tydligen för svårt att säga till andra och sig själv att man känner en förövare och värre att erkänna att man inte har reflekterat över det. Att man låter personen stå oemotsagd.

Så tänk efter, noga. Du känner ett offer. Då känner du en förövare.

Vad gör du?

Midsommar, bubbel och kanske en smula tentakler?

Midsommarhelg och traditioner!

Ja, eller kanske inte. Midsommar i år tog mig helt med överraskning för en månad sedan då fick för mig att den låg helgen den 27.. Jag har verkligen sämst koll ibland!

Men trots det blev det är underbart trevlig midsommar. Vi tog och skippade midsommarstång, blomsterkransar och dans och körde på en spelkväll istället. MsMemberger och Arya kom över med mat, bubbel, ost i mängder och en sjukt good cheesecake.

MsMenmebergers episkt goda cheesecake i lager. NOM!

Vi tog sedan och invigde Svarts födelsedagsspel Mansions of Madness. Oh hjälp oh hjälp vad det var nervigt! Vi tog och körde på enbart kvinnliga karaktärer bara för att och körde två äventyr på raken. Till vår stora överraskning så vann vi båda gångerna och klarade oss utan att tentaklerna invaderade världen och utan att migosarna åt upp våra hjärnor.

Okej, min karaktär kom ut från sista äventyret med en hearing loss och Aryas karaktär får nog tillbringa en del tid innan nästa spelomgång på mentalsjukhuset i kramtröja.

Men vi överlevde!!

Bästa midsommarfirandet var bäst!

Med champange blir allt bättre! Skål!

Spelkultur och feminism 14 juni i Malmö

Och så var det äntligen dags för eventet. Det stora. Det som jag ihop med Thom arbetat för i månader på fritiden. Ja, jag måste trycka på att hela detta som jag tänker skryta om nu har jag roddat på lunchraster,kvällar och nätter (förlåt mig älskade Svart och Fnatten, jag ska verkligen ge er mer tid i höst)

Det event jag talar om är Spelkultur och feminism. Något som startade som en idé i Sveroks ordförandes Rebecka Prentells huvud och som hon sedan drog i mig och Thom för att arrangera. Något som vi sedan ägnade månader åt att planera, boka föreläsare till, hitta en vettig lokal och slutligen rodda det på plats.

Så vad är då Spelkultur och feminism?
 För enkelhetens skull så saxar jag ur eventbeskrivningen:

"I samband med den internationella feministiska konferensen Nordiskt Forum och den alternativa festivalen Feministisk Festival anordnar Spelkultur i Skåne och Sverok en spelkulturens dag på temat feminism. Den 14 juni intar vi Suellska Villan i Malmö och fyller den med paneldiskussioner, föredrag, workshops och prova-på-aktiviteter som är tänkta att lyfta fram de feministiska satsningar som finns inom Sverok och spelkulturen. Dessutom kommer det att finnas möjlighet att träffa och nätverka med några av Sveriges coolaste nördfeminister. Missa det inte!"

Vår första tanke var att ha den på Nordiskt forum men efter lite mailande insåg vi att det skulle bli för dyrt att hyra in oss där. Det skulle sluka två tredjedelar av vår budget och då skulle vi inte ha råd att fixa föreläsare eller ens el... Så vi strök det alternativet och beslutade oss efter lite tänkande att ha det på Suellska Villan. Och det visade sig vara en klokt beslut, det är en otroligt vacker lokal med mycket charm och med bra kök. Enda nackdelen var att den inte var funktionsanpassad men man kan inte få allt. Tyvärr.
Vi fick tillgång till två salar, en på andra våningen där vi tänke ha prova-på-aktiviteter inom spel och en på bottenvåningen där vi tänkte ha föreläsningar och panelsamtal.
Efter vi bokat lokal började vi tänka på vad vi ville ha i programet och vilka vi ville boka. Och sedan startade det stora mailandet. Vissa svarade ja, vissa kunde inte men heja på oss och och vissa svarade inte alls.
Det slutliga programmet såg ut så här:

09.45 öppnar Spelkultur och feminism i Bagarstugan. Arrangörerna Thom och Anna håller ett kort invigningstal och presentation av dagen.

*Följande saker kommer hållas i Bagarstugan

10.00 - Föreläsning “Nördfeminism- Shit people say” av Josefin Westborg

11.15 - Panelsamtal om arrangörsskap och communitybyggande. Medverkande: Elaine Boström, Maria Rodén,Fanny Nordgren, Jennie Larsson

12.15 - Paus för Lunch

13.30 - Föreläsning “Sword Princess Amaltea- fantasymanga där könsrollerna är ombytta av Natalia Batista

14.30 - Panelsamtal om spelbranschen och dess villkor. Medverkande: Johanna Nylander, Kerstin Alex,Karin Rydling, Åsa Roos

15.25 - Panelsamtal om representation av kvinnor i populärkultur. Medverkande: Natalia Batista, Åsa Roos, Cecilia Billskog och Josefin Westborg.

16.20 - Avslutningstal av Sveroks ordförande Rebecka Prentell.

17.00- Tack för i år!

*Följande saker kommer hållas i Salen (en våning upp) 

10.00 - 16.00: Prova- på stuga där man kan spela figurspel, Magic the gathering, Star Wars -figurspelet och premiärvisning av Words of Oz.

Cecilia Billskog, en av arrangörerna för lajvet Suffragett kommer också finnas på plats med material, bilder och dräkter från lajvet.

Jag får detta att låta så uppstrukturerat men alla frågorna vi slets med: Kommer någon dyka upp? Gah, det kommer komma för många, fler stolar! Vart är vattenkannorna?Har vi råd med detta(Jag mest hela tiden) Ja, vi har en budget!(Thom mest hela tiden)

På torsdag kväll åkte jag ned till Malmö, missade att hämta ett ljudset i Helsingborg och fick åka en timma tillbaka för att hämta det (yey). Jag och Thom rekade lokalen ihop och planerade vad vi var tvugna att göra för inköp. Vi insåg bland annat att vi hade missat detta med kaffekokare... Så det blev en panikboknng av en kaffevagn för vår egen hälsas skull. (det och att våra volontärer hade dödat oss...)

Tillslut kunde jag ramla i säng efter mer än sju timmar i bil den dagen. Yey.

Fredagen ägnades åt handling, roddning, mottagning av stolar, hämtning av stolar och planering på hög nivå.

Jag hann dock med att springa iväg till Feministisk festival som låg i parken utanför vår grind och delta i en panel om Nördfeminism. Det var första panelen jag satt med i och det var riktigt kul och fick senare veta att publiken uppskattat den mycket. Om ni missade den så jag lugna er med att det finns en risk att det blir en retake av den på bokmässan senare i år :)

Panel om Nördfeminism. Från v: Moderator Johnie Ekman, Karin Waller, Natalia Batista, Jag, Antonia Rojas och Yossra El Said. Foto:Amanda  Casanella 

Den natten sov jag hos Amaltea och hennes partner i Lund. Sjukt jädra trevligt och det var kul att äntligen få tala mer IRL med Amaltea, hon är verkligen en fantastisk människa på alla sätt. Svart kom ner senare på kvällen och hängde med oss medan vi spelade spel.
Tillslut grydde lördagen. Jag var stennervös, trött och samtidigt överpigg. Thom och jag började rodda, våra underbara volontärer kom dit i tid och redan 09.30 så var det besökare på plats.

Och det är så skönt när alla ens onda aningar bara kommer på skam. Allt gick verkligen perfekt. Föreläsningarna, panelerna, prova-på-rummet... Allt bara flöt på. Igen, våra volontärer var fantastiska.

När klockan slog 17.00 och jag och Thom tog och highfivade till applåder från besökarna så var jag så jädra lycklig.

Trött men lycklig.
Igen, tack alla besökare, alla volontärer och våra fantastiska paneldeltagare och föreläsare för en fantastisk dag!

Tack vara den eminenta Sara Fritzon så stremades allt under dagen och kan ses i efterhand på nätet.

Del 1 (Föreläsning “Nördfeminism- Shit people say” av Josefin Westborg och  Panelsamtal om arrangörsskap och communitybyggande. Medverkande: Elaine Boström, Maria Rodén,Fanny Nordgren, Jennie Larsson)

Del 2 (Föreläsning “Sword Princess Amaltea- fantasymanga där könsrollerna är ombytta av Natalia Batista, Panelsamtal om spelbranschen och dess villkor. Medverkande: Johanna Nylander, Kerstin Alex,Karin Rydling, Åsa Roos,  Panelsamtal om representation av kvinnor i populärkultur. Medverkande: Natalia Batista, Åsa Roos, Cecilia Billskog och Josefin Westborg.och tillsist avslutningstal av Sveroks ordförande Rebecka Prentell.)

West Pride 2014 (eller hur jag äntligen fick dansa för min egen skull)

I helgen och förra veckan så var det West Pride i Göteborg. Hela stan kläddes i regnbågsflaggor och mitt favoritställe Haket flyttade till Bältesspännarparken för att servera öl och mat. Så på onsdagskvällen vandrade jag dit med Captain för att ta en öl och filosofera över livet.
Det är alltid trevligt att umgås med Captain, det blir intressanta samtal och en bra blandning av allvar och skoj. Denna gånger pratade vi mest arkeologi och hur man vet att något är korrekt inom historiska kläder blandat med vad som hänt i våra liv.

Sedan hörde Tildedrinkstea, en twitterkompis, av sig och frågade om jag skulle till Prides invigningsfest. Jag hade inte planerat för den men nu kände jag att "hell yeah, det kommer nog bli askul!"

Och det blev en sjukt kul kväll, spontanitet kan bli så himla bra ibland! Vi dansade loss rejält på dansgolvet, talade anime, manga, feminism och serier och hade rejält kul.
Jag blir lite förundrad hur spännande det är med de vänner jag har på twitter, merparten av dem känner jag inte i verkliga livet men de gånger jag träffat på dem så har jag bara blivit positivt överraskad hur vettiga och bra de varit även i verkligheten.
Exakt så var grejen med Tildedrinkstea, enormt trevlig människa och skärpt som fan. Det blev till och med så att när det väl var dags för regnbågsparaden på söndagen så möttes vi upp och gick med Svart, Zinwei och en bunt glada vänner genom Göteborg.

De som säger att internetkontakter inte är på riktigt har inte koll för fem öre.

Jag hann inte med så mycket mer än så på West Pride, jag tillbringade fredagen med Svart och arrangerade ihop med Zinwei en episk överraskningsfest för att fira att han är klar med sin utbildning. Glad och överraskad blev han och det blev en fin och härlig fest med vännerna. Vilket såklart straffade sig rejält på lördagen då jag vaknade upp och var sjukt med feber och halsont.
Men det blev som sagt regnbågsparaden på söndagen och lite sushi i solen.

Jag gillar West Pride något enormt mycket, gillar hur Göteborg blir en bättre plats och hur acceptans och kärlek hamnar i fokus. Jag älskar att se hela stan prydas med regnbågsflaggor och jag önskar att de satt uppe resten av året med och inte bara en vecka.

Jag inser att i onsdag var första gången jag dansade ute på ett ställe, drack öl och kände mig helt trygg. (Bortsett från Haket men det är dels världens bästa ställe och dels väldigt HBTQ.)
Orsak?
Det kom inte massor av fulla killar och ville tafsa eller ragga. Inga jag behövde fräsa av eller sätta upp handflatan i ansiktet på när de vägrade ta ett nej.
Och det var så.jävla.skönt.
Friheten för mig att veta att min kropp är min egen, att jag dansar för min egen skull och inte behöver försvara mig eller känns mig som ett objekt.

Tack West Pride för friheten och kärleken, jag önskar att den kunde finnas hela året.

Så det lämnar en lite bitter eftersmak i munnen och en väntan på nästa West Pride (eller Stockholm Pride) där jag kan dansa och ha kul med mina vänner utan att behöva fräsa av killar som vill tafsa på mig.