Alla känner ett offer och ingen känner en förövare.

Jag har länge funderat på en sak som stör mig lite. Och det är med hur vi talar om offer och förövare i våra vänkretsar. Det är en klar skillnad med hur vi tar tag i det och via det också hur vi framhåller oss själva som människor.

För faktum är att när vi talar om sexuella övergrepp och misshandel så är det så att: alla känner ett offer men ingen känner förövaren.

I börjar reflekterade jag inte över detta men efter ett tag började jag tänka lite. Många av de fall jag hörde om verkade höra hemma i kretsar jag rörde mig i eller kände folk i. Det slog mig att jag rimligen borde känna den drabbade men ännu viktigare var detta att jag förmodligen kände förövaren utan att ha koll på det.
När jag ibland har ställt frågor om vem förövaren är så har jag ofta fått undvikande blickar och mumlanden till svar.
Då drar jag i nio av tio fall slutsatsen att de vet vem förövaren är, umgås med personen men inte vill säga det. När jag frågat om den drabbade får jag mycket mer ofta svar.  Det är mycket lättare att berätta om ett offer och säga vem det är , med eller mot personens godkännande, än att säga att man i sin bekantskapskrets har en förövare och att man inte tagit tag i det än.

Och gudars vad det stör mig. Alltså på riktigt.

Tolka mig rätt nu. Jag kräver inte att man ska hänga ut förövare med namn, nummer och bild. Det är inte okej och kallas förtal har jag för mig.
Men jag har ett problem med att förövare ska skyddas när jag potentiellt har dem i min vänskapskrets, jag har ett problem med att vi inte tar tag i den gigantiska elefanten i rummet som detta innebär. För ofta upprepar de här människorna sitt beteende igen och igen och seriöst, det är lite tröttsamt att efter ett tag bli medveten om detta och får höra :" Alltså, han har våldtagit en tjej men det var längesedan. Men ja, han brukar vara på nya tjejer och har svårt med nej..."

Tack, jag vill gärna ha reda på sådant tidigt. Det är enormt viktigt för mig att vi börjar prata om förövarna och hur lätt vi låter de komma undan och upprepa sina beteenden, så att vi slipper ha nya historier om vänner som råkat illa ut hela tiden.
För när vi inte pratar om förövarna utan bara om offren, då skapar vi igen en situation där alla vet namn, nummer och bilder på offren, men inte har någon koll på vilka förövarna är.

Och jag är inte heller ute efter att man ska klippa kontakten med de som är förövare, saker är ofta mer invecklade än så. Men jag tänker kräva en smula reflektion och en smula medvetenhet och respekt från de som är medveten om att de umgås med förövare. En medvetenhet om vad personen har gjort, en reflektion om att det inte är en bra människa man har hos sig och framför allt en medvetenhet om att det kan hända igen.
Med respekt menar jag detta att man tänker ett eller flera varv om detta med att man gärna berättar vem den drabbade är men skyddar förövaren.

Jag har valt att vara väldigt verbal, både här, på facebook och i verkliga livet om att jag polisanmälde mitt ex för misshandel. Jag är okej att folk säger att jag varit med om det.
Men alla som varit med om övergrepp vill inte berätta om det eller ens bli utpekade som offer. Och det måste man tänka på rejält. Särskilt som detta med att säga att en tjej (det är i en majoritet av fallen tjejer) har blivit våldtagen av en i kretsen. Risken för att den tjejen får ta emot en värld av skitsnack och hat är väldigt stor.

Jag har själv fått ta enormt mycket verbala slängar, mail, sms från "vänner" som påpekar om att jag är obekväm som pratar och att mitt ex egentligen är en snäll kille™ som bara ville mitt bästa.

Jag har insett att idioter alltid kommer vara idioter och att det är mer värt för mig att prata om vad jag varit med om än att hålla tyst. För att jag pratar gör att fler unga tjejer vågar börja prata och mailar mig om stöd och råd. Det är guld värt.

Samtidigt som det gör mig ledsen för jag inser med varje mail och varje internettråd att mängden förövare i kretsen jag rör mig i är mycket större än vad jag trodde. Det är "snälla killar" som bara inte kan kontrollera sig, "snälla killar" som tar sig friheter mot unga tjejer som inte vågar säga nej och "snälla killar" som hotar med våld om de inte får som de vill.

Vi måste seriöst börja reflektera och prata om mängden förövare som finns i vår bekantskapskrets. För de finns där.
Som Lady Dahmer säger, alla känner en kvinna som blivit slagen, sexuellt utnyttjad eller misshandlad men få känner en förövare.
Varför?
För att män som slår och våldtar är något mörkt och obehagligt och framförallt så är de inte några vi har i vår vänkrets. I alla fall inte som vi vill se att vi har. Det är ju trots allt enklare att kunna säga att man känner någon som blivit våldtagen, sexuellt utnyttjad eller misshandlad. Det är lätt att säga vem den personen är och till och med varna lite för att personen kan vara lite känslig. Det är okej.
Men det är tydligen för svårt att säga till andra och sig själv att man känner en förövare och värre att erkänna att man inte har reflekterat över det. Att man låter personen stå oemotsagd.

Så tänk efter, noga. Du känner ett offer. Då känner du en förövare.

Vad gör du?