Häxorna på Ästad gård och hur jag hittade min lajvlust igen.

Det tog bara ungefär bara två år men i helgen var jag äntligen på lajv igen.

Jag besökte år 1941 som internerad häxa i Sverige under lajvet Häxorna på Ästad gård.
Lajvet arrangerades av min fina vän Wonderkarin och  utspelade sig i en alternativ historia i Sverige i vilken magi och häxor länge varit något erkänt och accepterat. Fram tills nu

"In 1941, 25 witches were interred at the former children’s colony of Ärsta Farm, situated outside Varberg. The Farm was their home for the duration of the war.
This is their story.

When the Great War ended, there was an agreement signed, saying no nation-state would employ witches as weapons of war. The memory of the terrible deeds done in war, fuelled by the occult still burned bright. All nation-states who signed would take responsibility for any witches who were within their borders.Sweden chose to round up all witches found to be residing in Sweden at the start of the war and put them in internment camps until the end of the war."

Detta var ett väldigt intensivt lajv som behandlade tunga frågor som hur mänskliga rättigheter hanteras i krigssituationer, tvångsarbete, rasexperiment, mobbing samt att bli internerad utan annat skäl än att man är född till något, i detta fall häxa.
Det går väl närmast att jämföra detta med arbetslägren för japansk-amerikaner under WWII.

För mig som rasifierad var det extra viktigt att detta med rasism hanterades bra.
Trots att lajvet utspelade sig i en alternativ historia 1941 så hade det behållit många element från verkligheten, som detta att det fanns mycket rasism i det verkliga Sverige riktad mot icke-svenskar. Det är en viktig sak och det hade känts konstigt att ignorera det faktumet.

Så hur spela på det snyggt utan att begränsa spelare utifrån off-utseende?

Här hade det lösts genom att etnicitet inte var något som bestämdes av spelarens off-utseende utan istället på vilket nationalitet som man uppfattade att rollen hade. Detta fick man bestämma själv och det markerades av att de som ville spela helsvenska, alltså att man hade ett utseende som uppfattades som typiskt svenskt, hade en liten blågul tygbit vid sin namnskylt genom hela lajvet.
Och detta, att det inte är de som ska utsättas för rasism som märks ut utan istället de som inte ska det är en sådan liten detalj men det gör en värld av skillnad för mig.
Jag har svårt att beskriva känslan men det var underbart att se hur man märkte ut de rollerna som skulle uppfattas som typiskt svenska. Det är ett bra och vågat sätt att göra det på, detta att flytta märkningsfokus från den utsatta gruppen och istället lägga det på majoriteten - det gör att man enklare spelar upp de vars roller uppfattas som etniskt svenska och samtidigt trycker ned de vars roller inte uppfattas som det. Plus det för mig viktiga faktum att man undviker fällan där man jämt ska märka upp den utsatta gruppen på lajv. Detta systemet i kombination med att jag som spelare själv fick välja på plats vilken nationalitet min roll skulle uppfattas som innebär ett enormt spelrum för mig.
Jag valde föga förvånande att spela på att min roll uppfattades som helsvensk, för mig som rasifierad person som utsätts för en del rasism i verkliga världen var det enormt skönt kunna ta det beslutet själv.

Trots det tunga temat (eller kanske tack vare det) så hade jag ett fantastiskt lajv. Jag kan helt klart räkna det till ett av mina topp-tre lajv och utan tvekan var detta det mest väldesignade jag varit på när det kommer till roller, spelmekanik, världssyn och inte minst inkludering.

För mig så gav detta lajvet något mer, det gav mig min lajvpepp tillbaka och det betyder otroligt mycket.
Lajv har varit en självklar del av mitt liv sedan jag fyllde 18. Det har för mig alltid varit en hobby som förenar många av mina intressen, (främst historia, klädsömnad och teater) men också en möjlighet för mig att utveckla mig själv som människa och våga saker jag aldrig skulle våga i verkliga livet.
Lajv har gett mig så många insikter om mig själv och lett till att jag både lärt känna mig själv bättre men också växt i min självvalidering.
Just därför har det känts så enormt trist och ledsamt över att min lajvlust varit helt död sedan nästan två år tillbaka på grund av att jag inte känt mig välkomnad i lajvvärlden längre. Och jag har inte heller inte haft orken eller energin till att orka brotta mig tillbaka till en lajvscen där jag känt mig som en paria. Det fanns en klar gräns på hur länge jag orkade banka huvudet mot andras misstag och jag gav rätt och slätt upp.

Så när jag åkte på Häxorna på Ästad gård så åkte jag inte bara på ett lajv, jag gav mitt lajvande en chans till och tvingade mig själv att våga mig på något jag hållit mig borta från länge på grund av ångest, bristande självförtroende och en känsla av att jag inte var välkommen.
Men som sagt, jag fick tillbaka med råge. Lajvet var inte bara helt underbart från början till slut utan det gjorde också att jag hittade min lajvlust igen.
Jag vill lajva igen och mer och kanske börjar det som flera av mina vänner sagt till mig så ofta sjunka in: Att lajvscenen är stor och det finns platser där jag kan vara mig själv utan att dömas ut i förväg.
Tack Wonderkarin för ett fantastiskt lajv och tack alla fina människor jag spelade mot och med. Merparten av er kände jag inte men ni skapade ren magi (no pun intended... eller jo)!
Jag hoppas att Häxorna på Ästad gård sätts upp fler gånger så att fler kan åka!

Min karaktär Gunborg Åsestedt. Jobbigt trevlig, karismatisk och rik som ett troll.
Internerad på gården i nästan två år utan annat brott än att vara född som häxa.