Jag kan nog framstå som en rätt otrevlig och brysk person ibland, särskilt för folk som bara ser mig på nätet eller som inte känner mig.
Om sanningen ska fram är jag rätt trevlig men jag är mer okej med att folk tycker jag är dryg och otrevlig.
Men en annan orsak till att jag slutat framstå som så trevlig är att jag i flera år försökt sluta vara "den duktiga flickan". För som så många andra kvinnor så föll jag tidigt in i duktig flicka syndromet, något som blev ett stort problem för mig, både i arbetslivet och även privat.
Duktig flicka-syndromet innebär att kvinnan sätter sig själv i en roll som är skapad av samhället för att underlätta och lyfta män i hennes närhet.
I korthet innebär det att kvinnor och flickor tvingas in i ett kvinnoideal där de ska vara perfekta.
De ska klara av allt och aldrig ställa krav på alla men alltid ställa krav på sig själv.
Krav om att alltid vara bättre än bäst och att alltid lyckas på alla plan i livet.
Men stopp ett tag, är det inte bra att flickor och kvinnor är högpresterande och klarar allt?
Jo absolut.
Men duktig flicka-syndromet främjar inte kvinnor i arbetslivet eller privatlivet.
Duktig flicka-syndromet lär oss att flickor och kvinnor förväntas göra tusen personer arbete men utan att få ett tack tillbaka.
Duktig flicka-syndromet gör att kvinnor sliter ut sig och det utan att någon ens uppskattar det.
Duktig flicka-syndromet gör att flickor och kvinnor från tidig ålder lär sig att ta hänsyn till andras känslor men också lär sig att trycka ned sina egna.
Duktig flicka-syndromet gör att vi aldrig kräver bekräftelse eller uppskattning utan smälter in i en roll där alla tar oss för givet. (eftersom duktiga flickor inte ställer krav)
Duktig flicka-syndromet driver kvinnor in i väggen.
Så när jag säger fuck off till att vara duktig flicka så handlar det inte om att kvinnor inte ska satsa på sina drömmar eller bli chefer.
Det handlar om att vi inte ska tvingas in i en roll där vi gör allting och inte får någon bekräftelse på att det vi gör är bra.
Det handlar om att kvinnor ska få det erkännande vi förtjänar och inte bara betraktas som en fiffig problemlösare som inte behöver högre lön eller en chefspost.
Kvinnor ska ta plats, ska vara högpresterande men inte på bekostnad av vår hälsa och vårt mående.
Det ska inte vara så att vi ska tvingas vara perfekta för att accepteras av samhället och det ska inte vara så att vi gör allt utan att få vare sig erkännande eller uppmärksamhet för det.
Det tog ett tag innan jag själv lyckades syna duktig flicka-syndromet och jag var länge ett så perfekt exempel på det.
Hemma var jag den som medlade i konflikter, den som ordnade och fixade. Den som skötte sig och den som alltid såg till att allt flöt på bra mellan syskonen när föräldrarna inte hade tid.
Jag hade nog inget emot det på ett sätt.
Jag visste ju att jag var den som mina föräldrar kunde lita på, jag var den som fick ordna och organisera fester och liknande hemma när de behövde någon som styrde upp.
Jag kände mig stolt att de litade på mig så mycket och inte på mina bröder.
Men jag var alltid trött och jag log alltid även när jag var arg.
På jobbet var jag kollegan jobbade över för att saker behövde lösas, som skrev manualer för att hjälpa nya på arbetsplatsen.
Jag var den som alltid hade ett leende till övers, den som hade mest koll och den som alltid kunde jobba med tio uppgifter samtidigt.
Jag var den som accepterade en kass lön och aldrig sa ifrån när mina kollegor hade högre lön. För jag ville inte vara till besvär.
Och jag var den som alltid var trött och den som alltid blev förbisedd.
För jag var den duktiga flickan som alla visste skulle hjälpa till och som alltid gjorde det med ett leende. Alla tog mig för given och jag krävde ingen uppskattning för jag ville ju aldrig vara till besvär.
Framförallt var det aldrig någon som tog mig på allvar.
För vem tar en liten "Fröken-fixar-allt" på allvar?
Sedan en dag för inte allt för länge sedan så insåg jag vilken rävsax jag satt mig i och det var då jag bestämde mig för att sätta mig själv först.
Det skedde med insikten om att duktiga flickor sällan blir chefer och att blygsamhet aldrig kommer ta mig framåt i livet.
Jag bestämde mig för att prioa mig själv och inte vara den som löser allt hela tiden.
Jag var och är fortfarande den som kan hålla tio bollar i luften samtidigt och få det att bli bra. Men idag kräver jag följande:
- Jag kräver ett erkännande av det jag gör på arbetsplatsen, helst i form av högre lön eller en bra anställning.
- Jag kräver mitt namn på saker jag gör och skriver, för att jag vill inte längre vara den namnlösa.
- Jag kräver att folk bekräftar och erkänner att jag gör bra saker.
- Jag kräver att folk inte tar min hjälp för given.
Istället för att trycka in flickor och kvinnor i en högpresterande roll där de aldrig får bekräftelse och erkännande och tvingas trycka ned sina känslor - låt oss istället peppa flickor och kvinnor som gör bra saker och låt oss inte ta de för givna.
Kolla inte bara på den högljudda mannen som tar all plats hela tiden utan hylla de kvinnliga superhjältar som får allt att fungera hela tiden, inte bara när rampljuset är på.
Mer läsning på temat:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar