Hur vi tystnar och varför du måste ta ställning

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen. Det är inte första gången den dyker upp och jag tycker alltid att den är lika bra och som ett slag i bröstkorgen.

Bild av Jim Hines

Och som alltid när jag ser den här bilden så väcks en fråga i mig:

Varför?

Vi börjar med att prata om våra förövare
Sedan börjar vi anonymisera
Till sist tystnar vi helt.

Den frågan och svaret på den fick mig att skriva det jag inte kunnat med att skriva på så många år.

Men vi börjar från början med första delen, nämligen tystnaden.

Och det uppenbara svaret som den här seriestrippen pekar på är att de som tystar inte är rättsystemet eller polisen.
Utan det är de vi har omkring oss i fort av välmenande vänner och bekanta.

De som inte vill ha någon störning i vänskapskretsen och de som inte vill kännas vid att en av deras vänner/bekanta kan vara en förövare.
Just det här, att offer som vågar berätta och tala ut med sina vänner om vad de varit med om och vem det är som våldtagit eller misshandlat blir bemötta med misstro. Och inte bara misstro utan ett ifrågasättande som blir värre ju mer offret försöker anonymisera för att dels göra sina vänner till lags och dels av rädsla för att bli ännu mer utstött.
Så tillslut blir det tystnad, trauma och en människa som kommer kräva fem gånger så lång tid att läka än vad det kanske hade gjort med stöd och bra respons.

Så vad kan du göra för att hjälpa ett offer som berättar? Enligt mig kan du personligen göra följande:

1. Lyssna.
2. Bekräfta och säg att du tror personen.
3. Var tydlig med att säga det som hände inte var offrets fel.
4. Var inte dömande och skuldbelägg aldrig.
5. Spela inte djävulens advokat.
6. Skämta inte bort händelsen och säg framförallt inte "det var väl inte så farligt" eller "det finns andra som har det värre". Gör aldrig det.

I korthet: Lyssna på offer när de berättar och lyssna på namnen de säger.

Och kom ihåg att det förmodligen ligger veckor eller månader, kanske till och med år, av nätter då de haft ångest över om de ska våga berätta.
Så säg inte till de att anonymisera och kom inte med råd a la djävulens advokat.

Kom inte heller och börja predika om förtalslagen, den har jag och andra hört till leda.
Det här handlar inte om att hänga ut folk på nätet. Det handlar om att offer måste kunna få tala om vem/vilka det är som har utsatt de för saker utan att följande argument dyker upp:

"MEN VAD TASKIG DU ÄR SOM SÄGER SÅ! Du förstör faktiskt X liv genom att säga så!"

Oh ja, någons liv är redan förstört. Och den personen står och försöker berätta för dig.

Och nu kommer vi över till det jag inte vågat skriva på så många år, 

Nämligen att du måste ta ställning.

Jag har länge varit den som sagt att det inte behövs ta ställning men nu tänker jag säga det rakt ut att Jo, du måste ta ställning.

Det finns tre sätt du kan hantera en situation där en vän blivit utsatt för en våldtäkt eller misshandel och där du även känner förövaren:

1. Du väljer att ta offrets sida och tro på hen. Detta innebär att du stöttar offret och ser till att vara hens vän.
2. Du väljer att ta förövarens sida och tro på hen. I detta fall innebär det att du inte gör något för att se till att förövaren kommer tilrätta med en dåligt beteende eftersom du tror på förövarens berättelsen att hen inte gjort något fel.
3. Du tror på offret men väljer att ta på dig den svåra rollen att se till att förövaren faktiskt inser vad hen har gjort. Du pratar med förövaren om det som hänt och ser till att hen kanske får hjälp med att inse sin problematik.

Det finns en sätt till som är absolut oacceptabelt enligt mig (och det är nu jag skriver det som jag dragit mig för i flera år)

Du kan inte vara neutral och vara vän med både en vän och förövare utan att göra något aktivt för att stötta den ena eller den andra eller båda.

Försöker du vara en neutral vän och intalar dig att du kan vara vän med både ett offer och en förövare genom att låtsas som att inget har hänt - Då blir det automatiskt så att du tar förövarens sida enligt alternativ 2 ovan.

Om vi tar ett klassiskt exempel med mobbing på skolgården.
Ett barn blir mobbad och slagen på skolgården av ett annat barn. Några barn väljer att gå in och stoppa det hela. Några tar hand om den som blivit slagen och plåstrar om hen, några väljer att prata med den som slog och förklara varför det är fel att slåss. Någon säger att det är det slagna barnets fel, någon säger att det är mobbarens fel.
De är alla aktiva biroller i konflikten som på sina sätt försöker se till att det bli bra utifrån sin egen etik och vad de sett, tror på och vilken relation de har till de två inblandade.
Sedan har vi de passiva.
Det är de barnen som står i en ring runt omkring mobbaren och det barn som blir slaget. De säger ingenting, de gör ingenting men de stoppar det heller inte. Genom att de står tysta och ser på så bidrar de till att situationen varken tar slut eller löser sig. Och genom att de står tysta och ser på så får det barn som blir mobbat och slaget inget stöd utan snarare en känsla av ensamhet och av att ingen finns för att hjälpa. Mobbaren känner att ingen griper in vilket bekräftar att hen gör rätt i sitt handlande.

Detta är ett rätt uttjatat exempel men det är hyfsat pedagogiskt för vad jag försöker förklara, nämligen att du inte kan vara neutral i en sådan här konflikt.

Så slutligen, våga ta ställning. Du hjälper både förövare och offer så mycket genom att aktivt visa att du finns där och att du vågar hjälpa till.


Mer läsning på temat:

• Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur