Du är skyldig till att offer mår dåligt

Jag har sedan innan talat mig varm om att män som misshandlar kvinnor inte ska kriga i mitt krig.

Genom åren har jag blivit van vid att vänner och människor runtomkring mig inte kan hantera att deras manliga vänner misshandlat eller våldtagit andra vänner. Det är något som tystas ned med anklagelser om förtal och något som det inte ska talas om.

Detta görs på bekostnad av offret och anses som något nödvändigt.
För det är lättare att bortförklara det än att tvingas analysera sin vänkrets och sin egen roll i det hela.

Jag har som sagt blivit van vid detta och jag har på ett sätt accepterat att människor hellre skuldbelägger offer än att vara modiga.

Jag hanterar det numera dels genom att blogga om det, dels genom att stötta andra offer som råkar ut för detta genom att finnas där och på ett personligt plan så ber jag vänner som tar mitt ex sida att dra åt helvete.

Jag hanterar det för att jag är van.

Men det borde inte vara så.

Varför blir det en vana att jag ska vänja mig vid att andra människor är för fega för att hantera verkligheten och hellre skuldbelägger och bortförklarar än att förbättra och hantera?

Det är inte rimligt att jag och andra som blivit misshandlade, våldtagna och utsatta ska behöva vänja oss vid att samhället och våra vänner skuldbelägger oss och hellre försvarar våra förövare än att visa en smula ryggrad och se till att arbeta för att lyfta upp våld i nära relationer, våldtäkt och sexuella övergrepp.

Det tragiska är att det inte är våra förövare som tvingar oss att vänja oss vid att vara starka, att stå ensamma, att tvingas hantera smutskastning och tusen rykten. Att alltid tvinga försvara och förklara det vi varit med om.

Det är du som står bredvid.

Du som står bredvid och ser på utan att säga ett ljud.

Du som vet men inte varnar.

Du som intalar dig själv att du stöttar men som blundar när allt sker.
Du som säger att det är jobbigt med trasiga människor.

Du som säger att detta med våldtäkt är en tolkningsfråga.

Du som blir arg när din vän ringer med gråten i halsen och ber dig att klippa kontakten med den som våldtagit henne, du som säger att ingen ska få bestämma vem du umgås med.

Du som säger till dig själv att du aldrig skulle stötta en förövare men sedan hellre bryr dig om att vara populär än att leva upp till dina ord.

Det är du som tvingar mig och de andra att vänja oss vid känslan av att det var vårt fel.

Du.

Det här beteendet är så vanligt att jag ett tag var osäker på om de som gör det ens inser vad de gör.
Men numera är jag övertygad om att många som gör så är här fullt medvetna om dels vad de gör och dels hur detta beteendet bidrar till att tysta mig och andra som blivit utsatta.

För detta med att intala någon att en aldrig kommer få någon hjälp eller aldrig bli trodd, det är en taktik för isolera och tvinga oss att backa.

Jag har vant mig men jag kommer aldrig acceptera detta.

Jag kommer kämpa för en förändring och jag vill inte hålla tyst.

Jag ska inte påstå att det inte kostar för det gör det, dubbelt upp i form av ensamhet och isolering.

Men jag vill att de som kommer efter mig ska slippa känna min maktlöshet och ensamhet.

Jag vill att de ska ha en bättre värld, bättre vänner och framför allt veta att det aldrig var deras fel.

Mer läsning på temat:

• Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur