Jag har talat en del om det innan här på bloggen men eftersom det är ett mönster som upprepas och som gör mig överjävla trött så skadar det inte att prata om det lite till.
 |
| Le le le och sluta vara så jädra seriös är en dålig norm för kvinnliga ledare |
Vi börjar med detta med att vara en kvinnlig ledare och vilka normer vi döms efter. Det är en smula komplicerat eftersom det idag finns en uppfattning om att ledare, oavsett könstillhörighet, ska bedömas efter samma ramar. Det är bra men samtidigt har vi inte gjort upp med de könsnormer som gör att vi bedömer till exempel kvinnliga ledare annorlunda.
Den gamla klyschan säger att det är ensamt på toppen men för en kvinnlig ledare blir det ännu mer ensamt. Just för att ramarna och bedömningen blir hårdare.
Vi förväntar oss att en kvinnlig ledare ska vara perfekt.
- Det innebär att en kvinnlig ledare ska vara snyggt klädd, gärna attraktiv och helst ha så mycket kompetens att det inte råder någon tvekan att det inte fanns någon annan (till exempel en man) som kunde fått jobbet istället.
- Det innebär att hon helst ska ha familj som är välfungerande och som hon ska lägga minst lika mycket tid på som sitt jobb. För om det är så att hon har familj men lägger för mycket tid på jobbet så är hon en dålig kvinna som inte månar om familjelivet. Det är en fördom som enligt mig drabbar karriärkvinnor hårdare än andra.
- Det innebär att hon sällan få ha en dålig dag, sällan få göra ett misstag eller vara rolig och avslappnad i intervjuer eftersom detta ses som oseriöst.
Framförallt är det viktigt att en kvinnlig ledare måste vara tillgänglig och vänlig och detta görs bäst genom att le.
För om en kvinna inte ler är hon en bitter surkärring som inte ens kan bjuda på sig själv. Om en kvinnlig ledare inte ler så är det ett tecken på att hon är en bitter surkärring som förmodligen inte är tillräckligt kompetent i sitt jobb.
Just detta krav av den leende kvinnan i ledarposition var något som jag länge inte trodde fanns kvar länge i ett modernt samhälle.
Jag har på tidigare arbetsplatser haft flera kvinnliga chefer, de har alla varit olika men gemensamt för de alla har varit deras enorma kompetens och förmåga men också att de var hårda som stål och inte behövde gömma sitt kunnande bakom att spela dumma eller för den delens skull linda in sina önskemål och krav om hur en arbetsplats ska fungera.
De var och är förebilder för mig eftersom de lyckades skapa fungerade och otroligt bra arbetsplatser.
De kunde komma inspringande med kaffe i handen direkt från dagis vilket gjorde de till människor och jag blev bara med imponerad av dem.
Sedan hade de varma hjärtan och för mig var det självklart att jag alltid kunde vända mig till dem med både arbetsfrågor eller komma in och småprata en stund.
Kort sagt, de var kompetenta ledare som stod starkt i sig själva och som förde arbetsplatserna framåt och det som jag såg räknades var deras förmåga att prestera.
Inte hur de betedde sig och absolut inte deras förmåga att le stort.
För mig blev de här kvinnorna en måttstock jag använde för hur jag ville se kvinnliga ledare och hur jag själv ville bli.
För själva tanken på att det som skulle bedömas inte skulle vara min prestation utan det faktum att jag log, skrattade och var trevlig som skulle räknas högst - den tanken var helt bisarr för mig.
Men jag insåg att när en kvinna står i ledarposition så är det ibland just så. För det skapar tillgänglighet, omtanke och relaterbarhet.
Herregud vad det krossar mitt hjärta i tusen bitar för jag vill inte att det ska vara så.
Det är på samma nivå som att bedöma mina kläder eller mitt utseende (vilket har hänt) men på ett sätt har jag lättare att hantera det. Men just detta krav på att le och vara lite trevligare flyttar hela debatten om platsen kvinnor tar i samhället bakåt med 100 år.
För med det enkla kravet så lägger vi en manlig blick och manliga krav på hur en kvinna måste vara för att bli accepterad i samhället när hon tar en manlig roll, både i sin yrkesroll men också som människa.
Kravet på att le och även vara perfekt i allt är en ohållbar roll som både leder till stress, ångest och utbrändhet eftersom det är orimligt att kräva att människor ska vara perfekta i allt och alltid kunna prestera i kombination med nya krav.
"Men hur farligt är det att bara le lite och inte se så jädra sur och otillgänglig ut?"
Det är absolut inte farligt att le. Men jag vill inte att det ska vara ett krav och jag vill inte att det ska vara något kvinnliga ledare bedöms efter.
Det många missar när de slänger ur sig en sådan otroligt klantig kommentar är att de missar att ett krav på att le ytterligare lägger på sten på en redan slitig jobbbörda.
När du har tusen saker att hålla i huvudet, springer mellan olika jobbmöten samtidigt som du ska tänka långsiktigt och strategiskt för arbetets framtid plus att du måste förbereda presentationer och även vara representativ utåt... Då blir ett så litet krav som att le en grej som gör att du ytterligare tvingas vara ännu mer perfekt.
Det blir ett steg längre från att kunna slappna av, att kunna vara människa och framförallt att känna att det du gör spelar roll.
Det värsta är att det kan skapa tvivel på ens arbetsprestation.
För hur kul är det när du precis har lagt 100 timmar på att jobba häcken av dig och ro iland projekt och det enda du får hör att du ska le mer?
Sen undrar folk varför kvinnliga ledare bränner ut sig. Det är för att det inte bara är arbete som ska hanteras utan också tusen krav på hur vi ska vara och agera.
Det mest tragiska i detta är att vi fortsätter att ställa krav på kvinnliga ledare utan att vi på något sätt analyserar att de män som är i ledarpositioner ofta kommer undan så mycket lättare, både i sin prestation och hur de beter sig. De ursäktas och där kan det räcka med att dra lite roliga skämt för att flytta fokus från månader av försummat arbete.
Detta är otroligt skadligt, både för män men framförallt för kvinnor som tvingas kämpa ännu hårdare för att vara bra ledare i omvärldens ögon och samtidigt inte kan räcka till.
Så med det sagt vill jag att vi denna 8 mars tänker på hur vi bedömer kvinnliga ledare och arbetar för att skapa bättre förutsättningar för dessa
Så hur gör vi det?
1) Bedöm aldrig någonsin en kvinnlig ledare enbart för hennes utseende eller mängden leenden. Titta på hennes arbete och helhetsintrycket.
2) Kvinnliga ledare ska inte behöva få frågan om när de ska slå sig till ro och bilda familj. Genom att fråga detta så förminskar du en kvinnlig ledare och hennes kompetens till att få det att verka som att jobbet enbart är en bisyssla. Det går utmärkt att ha både familj och karriär och det går utmärkt att bara välja karriären.
3) Nedvärdera inte en kvinnlig ledare genom att säga att hon är "för hård" eller "för känslomässigt styrd". Det känns onödigt att påpeka detta men att säga att en kvinnlig ledares personlighet är si eller så är en härskarteknik som nedvärderar och krymper utrymmet för kvinnliga ledare.
Det är klart att kvinnliga ledare inte är felfria. Jag kan lugnt säga från min egen tid att vi gör misstag, precis som alla andra. Men det blir skevt när vi blir bedömda utifrån hur vi ser ut istället för vår prestation, det skapar murar och försvårar för andra att våra ta steget att bli ledare.
Jag vill se mig själv och andra kvinnor bli ledare utan att vi ska behöva tänka på huruvida vi ler tillräckligt mycket. Jag vill se oss vara stenhårda eller med tusen känslor. Jag vill att vi ska uppskattas för vårt jobb och inte för våra kläder. Jag vill att vi ska kunna välja karriär framför familj och jag vill se att vi ska kunna vara föräldrar med karriär.
Kort sagt, jag vill att vi ska vara förebilder som får vara människor, med alla våra styrkor och svagheter.
Det är inte för mycket begärt.
 |
| Nej jag tänker inte le för att bevisa mitt värde, jag har en värld att förändra och ett patriarkat att krossa. Foto: Gill Edgar |
Mer läsning på temat:
- Har en kvinna den frisyren kan hon aldrig bli tagen på allvar
- Kraven vi ställer på män respektive kvinnor
- Varför jag hellre är dryg än spelar glad
- 8 mars och tankar om systerskap
- Att sluta vara den duktiga flickan
- Säg inte grattis - engagera dig istället
- #patriarkatetlurademigsombarn
- Patriarkatet och feminismen
- Kvinnlig ilska och patriarkatets skuldbeläggande
