Buffykväll och massor med mat!

Buffy var en serie jag upptäckte rätt sent i livet men det hindrar ju inte att jag tycker den är awesome. Och tack och lov är jag inte ensam om det!
Igår  hade jag, MsMemberger och Saga en Buffydag med massor med mat, Buffyavsnitt och gott!
Det var fantastiskt trevligt, inte bara för att det blev sjukt god mat men även för att vi fick prata en massa! Både om Buffy, om hur man gör en bra aioli, om kvinnoroller, om feminism och att vara tuff tjej men ändå feminin och söt samt om vackra klänningar och episka planer.

Jag gillade sådana kvällar, mycket för att de laddar en med sjukt mycket energi och pepp, något som verkligen behövs i vintertider!

Den tiden som vi blivit givna

Ibland kan det kännas väldigt tungt i livet. Det kan vara små saker, det kan vara stora. Ofta är det som gör en deppig saker man inte rår över men likväl så påverkar det en.

Jag brukar vända mig till episka filmer när saker känns ungt och denna gången blev det Lord of the Rings: The fellowship of the ring.

Och nu vill jag skriva till dig vad den gör för mig. Jag ska i alla fall försöka.

När allt känns tungt vill jag att du ska minnas att det finns en hand för dig, den finns där och den kommer att rädda dig. Jag vill också att du ska minnas att i de mörkaste stunderna, när världen känns som att den rasar och att inget är vackert längre, att det är då du har valet att sträcka ut en hand själv.
Till någon som sjunker,till någon som gråter, till någon som bara behöver dig.
Det finns många saker i världen vi inte rår över. Men det vi kan bestämma över (i alla fall här i Sverige), det är vad vi väljer att göra med den tiden vi har blivit givna oss.
Det är så många tillfällen som jag bara vill vända ryggen mot dörren och sova vidare, dagar då jag inte orkar med vardagen och dagar då jag bara inte orkar simma längre.
Men jag kämpar vidare. Många gånger genom att dra upp andra. Och jag får igen det tusenfalt genom att de drar upp mig.

Idag, efter en vecka som kan kännas jobbig så vill jag att du andas, jag vill att du ställer dig upp och kämpar. På det sätt du orkar och på det sätt du kan. Med en hand i din och för en värld som ljusnar.
Jag vill inte att du ger upp.
Världen är värd att vi ger den en chans och de som finns i den är värda att vi kämpar vidare.

Oskyldig till motsatsen bevisas?

Triggervarning för beskrivning av ett sexuellt övergrepp.

Detta är ett gästinlägg skrivet av en av de modigaste människorna jag vet. Hennes berättelse om övergreppet hon var med om på lajv är hemsk men jag vill att alla ska läsa den. För att förstå att detta faktiskt kan hända.

För mig var Krigshjärta 3 ett av de bästa lajven jag varit på men jag fick efter lajvslut reda på vad som hänt gästbloggaren. Vi talade om det direkt på lajvet.

Jag skriver inte detta för att framhäva mig själv utan för att ni ska veta att hennes berättelse är sann. Jag är dock inte personen som uppmuntrade henne att skriva ned sin berättelse i slutänden men jag är otroligt tacksam över att kunna ha hennes inlägg här på bloggen.

---------

KH 3. It was gonna be EPIC. Larp event of the year.

I read every scrap of fiction, every ounce of information, every link. Even the stuff that wasn't remotely attached to my character. It was going to be REAL. Complete 360.

Krighjärta was the next level in the Swedish larp-scene. A step up.

I still get chills and a silly smile on my face as I watch the report from KH 5. I feel as if I'd be ready to step onto the field, RIGHT NOW.

But I don't go to Krighjärta anymore.

I'd like to say it's because my gear is worn out and I don't know the fiction anymore, but that's just an excuse. It took me a while to realise it myself. The world is no less epic, I just don't wanna be there.

Because of Him.

A very good friend, who helped me through most of it, asked me to write it all down. This is part of that text.

Jag trodde säcken skulle vara större, eftersom han hade sagt att det rymdes två i den och kände irritation blandad med klaustrofobi. Men värme, artighet, envishet och rädsla att protestera drev mig vidare. Jag ville inte vända alla de andra emot mig genom att börja gnälla. Typisk tjejer.

Jag försökte koppla bort världen och tänka på annat, som jag alltid gör när jag ska sova, men hans hand som, liksom löst klösande, började röra sig ner mellan mina ben, tvingar min fokus tillbaka. Men viss möda lyckas jag få ner min hand till stället, tar tag i hans handled med klorna och flyttar upp den till min mage igen, jag håller i med klorna i två sekunder för att min varning ska nå fram. Han stretar inte emot och jag antar att han fattat vinken. Efter ett par minuter av vaksamhet försöker jag låta sinnet glida undan igen.

Tillfällena då han rör vid mig kommer och går, jag flyttar undan hans hand gång på gång. Jag håller mig vaksam, ger upp hoppet om att få sova. Han smyger upp handen mot mina bröst två gånger, liksom på kanten, jag tar bort hans hand båda gångerna. Han går efter benen och rumpan, smeker. Vänder på mig ibland, han flyttar på mitt ben vid ett tillfälle, tar i tillräckligt för att jag ska se det som hans val mer än mitt.

Han smeker mig över ryggen. Helt okej tänkte jag, då håller han sig borta från brösten. Men icke, han knäpper upp min bh innan jag hinner inse vad han är ute efter, än mindre försöka stoppa honom.

Vid någon punkt under natten vaknar jag ur en kort dröm, jag vet inte om det var för att han gjorde något eller om jag bara vaknade. Det här är en av de delar som skrämmer mig mest av allt. Vad hände när jag sov? Om jag vet vad som hänt kan jag hantera det, men att inte veta är bland det värsta.

Det värker i mina vader. Jag försöker byta position för att få bort det men hur jag än vrider går det inte. Jag säger att jag måste sträcka på benen och han hjälper mig upp. När jag sitter i öppningen på säcken, med bara fötterna innanför så dyker tanken upp; jag skulle kunna fly nu, kunna gå ut i riset innan han hinner hindra mig, och slippa hans beröring. Han säger åt mig att komma ner igen, jag har bara varit uppe några sekunder. Riset är genomblött och kylan biter i huden på mig, jag kan inte gå ut dit. Dessutom är det i min natur att inte säga emot. Jag dröjer några sekunder, upprepar den flyktiga planen i huvudet en gång till, jag skulle kunna, och kämpar mig sedan ner i säcken.

Jag hade lekt med samma tanke tidigare – jag skulle kunna hitta på en ursäkt och fly. Om jag så tvingas ligga under en gran i det blöta riset. Men det skulle bli för kallt, det finns ingenstans att fly.

Dom andra då? Skulle de bli arga om jag väckte dem? Och hur skulle jag få ur mig orden? Jag kan inte ha dem emot mig också. Så jag stannar.

Mot slutet av natten blir han mer på, jag flyttar undan hans hand och han försöker igen en liten stund senare, eller på ett annat ställe. När han sticker handen innanför trosan och jag åter tar bort den säger han, liksom för att övertyga mig: ”jag vill bara pilla lite.” Jag vrider bort kroppen och morrar åt honom.

Han gör ett kort liknande försök en stund senare men när jag åter tar bort hans hand gör han det inte igen. Istället ger han sig på mina bröst, som han nu kommer åt, min rumpa och insidan av mina lår. Det börjar glida åt panikhållet på allvar och min gamla plan att fly ut i riset får nytt fäste.

Han kysser mig på halsen vid två tillfällen, jag vänder mig bort första gången, finns inte så mycket mer att göra med så lite rörelsefrihet.

And then the next morning when I was waiting to tell one of the organizers about what happend. 

Jag sätter mig vid samlingsplatsen och väntar. Arrangören dyker upp, småpratar med de andra,

Min osäkerhet hugger till igen. Han ska iväg och jag undrar om han ska vara borta länge. Bara till avträdet men man vet aldrig. Jag kan vänta. Jag går ner och står på vägen. Ett hetsat, starkt tvivel, blandat med vanmakt, väller upp. Vad håller jag  på med? Mår jag verkligen så dåligt? Hände nåt egentligen? Till stor del var ju det här mitt fel. En röst i bakhuvudet ger upp ett kort, galet skratt. Tankar på saker jag kunde gjort mot Han jag legat brevid dyker upp, de är fruktansvärt våldsamma och blodiga. 

I had a relapse about two weeks later, when I went larping again. When night fell it all just came crashing down. Too many things were like they had been that night and I panicked. The only thing that kept me from running was a few good friends who didn't ask questions. They were just there.

For the next three days I was barely present, unable to shut down the emotional backlash I kept to the shadows and went off-grid when I couldn't keep it together.

The thought of having to tell someone why I was feeling like this made me cover and hide. That's shame.

Society cling to the phrase "innocent until proven guilty" and "slander". People fend off the scary stuff with anything they can get their hands on.

This is why I don't talk about what happened. And that's why I withdrew my police report.

If the people I look to for support will hound me for bringing bad stuff into the light, why bother?

There is no such thing as "neutral ground" or "I don't want to get involved". The fact is – if you let things happen, if you don't speak up, then you're silently giving the okay. You're telling the person who did this – "go on, I won't stop you. I won't even say it's bad."

"The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing." - Edmund Burke

It is truly difficult, this part. Many find it impossible. To accept that something like this is actually happening. That someone you know is doing this to others. But mostly, that you have a responsibility to make it stop.

That last part is not entirely true. 

It is not your responsibility to make it stop. It is your responsibility to bring it out into the light. 

To say "this is not okay" and to stand by that. There will be a shitstorm, because people are scared. Scared that they have to succed in making it stop, or be viewed as the "bad guys" if they don't. 

Of course they want to make it go away. Of course you do. I get that.

“Courage is not the absence of fear, but rather the assessment that something else is more important than fear.” - Franklin D. Roosevelt

It's been a long time. This went down back in 2009 but it is still difficult to handle. I try not to read my own story, try not to go back and I'm still scared of this guy. Some days I forgive him and others I just want him to go to hell and burn for the rest of time.

Now, you can say what you want about deception and confusion and "but you didn't say no properly" but in the end YOU ARE RESPONSIBLE FOR YOUR OWN ACTIONS. 

Nobody else.

If there is the SLIGHTEST HINT of wheter this person is on board with this or not – ASK.

I'm not asking you to "fix it", or make it go away, because that's impossible. 

What I am asking, is that you listen to me, acknowledge that it happened and tell me you won't stand by and let somebody hurt me again while you're around. 

If you can't do that, then I don't want to see you near me.

Passiv och aktiv feminism och antirasism

Jag har på senare tid talat en del om detta med vikten av att engagera sig aktivt, både när det gäller feminism samt antirasism.
För mig har det mer och mer gått från att om en ska engagera sig och tala stort och vackert om sig själv så räcker det inte med att engagera sig passivt, det duger inte.
Jag vill se aktivt engagemang.

“Meh, räcker det inte med att en bara är passivt stödjande, måste det jämt blir så mycket jobb?” är ett argument jag ofta stöter på i debatten.

Nej, det räcker inte.

När bästaste @Nieszkas och jag var ute och promenerade så kom vi på världens bästa metafor för detta med passiv och aktiv aktivism.

Tänk dig en stolpe som håller på att ramla åt sidan. Du vill hindra den från att göra detta och du kan antingen:
1) springa dit, stötta upp den och i förlängningen trycka ned den i jorden så att den kommer att stå stadigare.

2) Du ställer dig bredvid stolpen,tittar på den och hoppas att den inte ska ramla

Jag behöver nog inte förklara här vilken metod som är aktiv och vilken som är passiv. Min poäng är att passiv aktivism inte är så mycket mer än vackra ord. Du kan prata hur mycket du vill men utan handlingar så förändrar du inte världen. (Tro mig,den där stolpen kommer inte känns sig det minsta stöttad utan kommer att ramla åt sidan)

"Waaaa, vad ska jag göra då? Att vara aktiv kommer säkert vara sjukt jobbigt!"

Återigen nej. Det är inte så svårt att vara aktiv i sin aktivism. 

Här nedan är en kort lista på vad en kan göra för att engagera sig på, en enligt mig, längsta nivå:

• Säg ifrån mot sunkiga uttryck som används, vare sig det är på fester, på familjemiddagar eller på jobbet. Visa att det inte är okej.
• Lev med ditt engagemang i vardagen. Inte bara när det passar dig. Är du feminist eller antirasist så stå för det. Ifrågasätt, prata, debattera och var obekväm.
• Försök att föra dialog på nätet, inte bara en monolog. Med det menas att du inte bara skriver att saker är hemskt utan att du går in och påpekar när någon delar sunkigheter eller använder kassa uttryck. Sprid kunskap, sätt ned foten och säg ifrån även här.
• Läs på. Jag kan inte nog understryka hur viktigt detta är. Det finns på allvar få saker som stör mig så mycket som folk som påstår att de är feminister/antirasister men inte har koll på basfakta. Att läsa på innebär inte att du behöver läsa tusen teoretiska böcker, du kan ta dig extremt långt med hjälp av bloggar och artiklar på nätet. När jag säger basfakta menar jag hur strukturer påverkar oss, vithetsnorm, mansrollen, patriarkatet och privilegier. Det finns inga ursäkter för att vara opåläst. Det finns google så det är bara att börja söka.
• Stötta upp kvinnor och rasifierade. Stötta upp HBTQ-personer, icke-binära och transpersoner. Inte bara genom att trycka “like” på facebook utan kolla av med de du känner. Hjälp till att avlasta i debatter om de vill detta.
• Gå på seminarium, kurser, paneldiskussioner, föreläsningar… ja you name it. Kort sagt, vidareutbilda dig.

Detta är som sagt lägsta nivån enligt mig.

Ovanför detta har vi alltifrån att engagera sig i volontärarbete på flyktingboenden, jobba på kvinnojourer, hålla föreläsningar, arrangera peppiga event, skänka pengar till välgörenhet, lära ut feministiskt självförsvar…… ja ni hör själva. Listan kan göras hur lång som helst.

Mitt råd till dig som vill bli mer aktiv är att ta ett steg i taget. Välj en sak från listan och börja där. 

Det är bättre att ta ett litet steg än att bara stå stilla och inte göra något.

Dagens Pusheen!

Det är en mycket blandad #pusheenonsdag.

Det är vinter, mina skor är spruckna och jag hanterar massa lajvdramakänslor som jag har förträngt i flera månader. Det är mindre bra för nu kommer alla känslorna på en och samma gång.

Men det måste de få lov att göra. Så om jag biter huvudet av folk (bildligt talat) så kom ihåg att det 1)förmodligen är berättigat och 2) det är förmodligen för saker som hänt för längesen (ett halvår bort och framåt) och att jag inte tillåtit mig själv att vara arg och ledsen förrens nu.

På ett mer positivt plan har jag har så sjukt mycket roligt jobb just nu så det är helt sanslöst! Det är helt fantastiskt och jag är hemskt glad och lycklig över det.
Just nu sitter jag tvärs över vattnet och ser solen gå upp över vinterstaden. det är på allvar en av de vackraste arbetsplatserna jag varit på och det i kombo med god mat gör dagarna är rätt awesome ändå.

Dagens Pusheen!

Efter ett uppehåll på TVÅ veckor är nu äntligen #pusheenonsdag tillbaka! Det var liiite svårt att hitta vettiga pusheenbilder på semestern, jag hade lite annat för mig och sedan var uppkopplingen inte den bästa.

Jag och Svart har inlett Soupvember där vi ska prova nya soppor hela november. Omnomnom. Jag ska även försöka ta upp min träning igen (alltså, om jag fick en spänn för varje gång jag bestämt mig för att träna skulle jag vara miljardär) och Svart har lovat att han ska springa med mig. Det börjar bli lite knäckande att bli andfådd efter en uppförsbacke.

Så beware, nu ska det springas i ösregn, frosthalka och snömodd..... Vänta nu, varför var det här en bra idé igen?

Pengar till ett barnhem

Jag har varit iväg till Sri Lanka nu i tio dagar. Första riktiga semestern (där jag inte åker för affärer eller så) på nästan två år. Det var sjukt jädra härligt och välbehövligt. För att inte tala om att det var otroligt härligt att komma tillbaka till Sri Lanka igen, jag har inte varit där sedan 2009 om jag räknar med.
Svart åkte också med vilket betydde massor, både för honom och för mig. Det betydde mycket att han fick se den plats där jag är född.

Eftersom det var så lång tid sedan jag var där så bestämde jag mig för att se om det inte gick att samla in pengar till det klostret där min lillebror och jag är adopterade ifrån. Inte bara för att det är en viktig plats för oss både men för att de desperat behöver pengar. Nunnorna där driver fortfarande ett barnhem men även ett äldreboende, ett hem för kvinnor som hamnat fel i livet och lite annat hjälpverksamhet förutom själva kyrkoverksamheten då.
Det är som ni märker en stor verksamhet och den drivs på välgörenhet, donationer och ett minimalt bidrag från staten (och när jag säger minimalt är det cirka 3 kronor per dag och barn)

Eftersom det går sådär med att föra över pengar till Sri Lanka så skickar jag aldrig pengar, risken att det försvinner eller hamnar i mellanhänder är alltför stor. Så jag har tagit för vana att skänka en slant varje gång jag är nere och min pappa gör samma sak när han är där. Men nu ville jag göra mer.

Så jag pratade med min lillebror och vi startade ett privat facebook-event för våra vänner där vi berättade om klostret och att om man ville skänka en slant var det sjukt välkommet.
För att vara ärlig så trodde jag inte att folk skulle skänka så värst mycket, på sin höjd hoppades jag väl på en tusenlapp eller två totalt.

Jag hade fel.

Där nere på Sri Lanka kunde jag och min lillebror lämna fram över 28.000 svenska kronor till klostret.
För de pengarna kommer de kunna börja renovera en byggnad som används som hem för mammor och nyfödda barn, där ingår bland annat sätta in glasfönster och börja höja taket.

Jag är på allvar rörd och glad över hur mycket pengar som skänkts och hur mycket engagemang en liten privatinsamling kan skapa. Det gav mer pengar till klostret än vad jag någonsin kunde drömma om.
Det ger mig en stor dos framtidshopp om människors goda vilja och planen nu är att se om det går att skapa något mer långsiktigt av detta tills nästa gång jag åker ned.
Men just nu vill jag bara säga tack.
Alla ni som skänkt pengar, ni som har skänkt av vad ni har till de som inte har något.
Ni är fantastiska.