Manga nummer 7: One Piece

På plats nummer sju hittar vi One Piece av Eiichiro Oda. Den började ges ut 1997 och pågår fortfarande.

Jag blev lite chockad när jag började skriva det här inlägget och insåg hur länge mangan har pågått och hur starkt den ändå kör på. Det är en smula imponerande.

One Piece var en av de första mangorna jag började läsa på svenska och nästan tio år senare så har den fortfarande en speciell plats i mitt hjärta.

Eiichiro Odas långkörare om Monkey D Luffy som vill bli kungen av pirater och hans resa genom, över och under världshaven ihop med sin galna besättning är en riktigt bra historia. Den må visserligen innehålla en del upprepningar men jag kan lätt se genom fingrarna på det för behållningen ligger i karaktärerna och de växer och utvecklas konstant genom hela serien.

För att säga att One Piece handlar om Monkey D Luffy stämmer bara delvis. Han må vara huvudkaraktären och hans resa är det som driver berättelsen framåt men hans besättningsmän i form av Sanji, Nami, Zoro, Usopp, Chopper, Robin, Franky och Brook tar minst lika stor plats i berättelsen med sina drömmar och sina historier.
Överlag lägger Eiichiro Oda rejält med tid på sina karaktärer. De är bra uppbyggda, får mycket plats och små karaktärer som man räknat ut gör ofta en oväntat återkomst i serien vilket för mig skapar en bra kontinuitet. Plus att man bli glad av att återse karaktärer man känner igen, det är lite som att få en extra födelsedagspresent.

En annan av styrkorna med berättelsen är alla känslorna (ofta på en och samma gång). Det är sällan en manga får mig att bryta ihop av skratt, både åt berättelsen i sig och åt hur teckningarna perfekt lyckas fånga personerna. Lika sällan har en manga fått mig att gråta några sidor senare. Jag vet inte hur det går till men balansen mellan känslokasten i serien är ofta perfekt tajmade.

Det är en manga som verkligen engagerar mig och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag läst om den. Och jag väntar fortfarande på varje kapitel och på slutet på serien.

One Piece för mig är en berättelse om drömmar, resor men framförallt om vänskap.

*Värt att notera att One Picee hade kommit mycket högre upp på listan över mangor jag älskar om det inte varit för att serien mer och mer börjar sexualisera sönder de kvinnliga karaktärerna i form av mest bröst, smalast midja och minst kläder. Det börjar märkas rejält efter kapitel 600 (ja, det är en lång manga) då både Nami och Robins kläder blir väldigt minimala och urringningarna blir extremt mycket större. Jag vet inte vad som hände här men jag blev besviken.

Det kändes bara som ett objektifierande och inte något karaktärerna behövde alls!