Vithetsnormen och att sticka ut

Jag tänkte att vi skulle prata lite om vithetsnormen. Inte bara för att det är en viktig fråga för mig utan för att det är fascinerande hur lite det talas om en så viktig sak som ändå inverkar på strukturerna i vårt samhälle, både i Sverige och i världen i stort.

Vad är då vithetsnormen och vad innebär den?

Kort sagt så innebär vithetsnormen att det vita är normen i ett samhälles kultur.

Att det som anses normalt och som standard är vit hud och ett typiskt vitt utseende. Vithetsnormen i Sverige sker på rasifierade människors bekostnad på så sätt att rasifierade har svårt att synas, höras eller på något sätt lyftas fram i ett samhälle där vithetsnormen finns.

Det blir väldigt tydligt när man tittar på tv-serier, filmer eller bara hur representationen bland modeller ser ut. Det är vita människor som lyfts fram, vita människor som står i fokus och det är det utseendet som anses åtråvärt och eftersträvansvärt.
Att vara vit är bra, att vara rasifierad är det inte.

Vithetsnorm är när Beyoncé retuscheras till ljusare hy i en sminkkampanj. 

När det gäller rasismen har vithetsnormen en stort påverkan och det tror jag ingen blir överraskad av att höra. Det som anses annorlunda blir skrämmande och i det här fallet handlar det om att allt som inte är vit hud anses som främmande.
Det är okej att tycka illa om rasifierade för de är inte som alla andra och det är något man baserar enbart på att de inte följer vithetsnormen.

Vilket på sikt gör att rasifierade blir måltavlor för både fysisk och verbal rasism och genom att inte lyfta problematiken med vithetsnormen så tillåts detta fortsätta.

För mig personligen som rasifierad så innebär vithetsnormen först och främst att jag sticker ut. Det märktes då jag växte upp eftersom det bara var jag och min bror som var rasifierade i hela området. Jag tänkte inte mycket över det när jag var liten men det är klart att jag påverkades.
När jag fick frågan om vem av mina killkompisar jag ville gifta mig med, min blonda dagiskamrat eller min rasifierade kompis, så svarade jag den blonda trots att jag gillade min rasifierade kompis mer. Men jag ville inte att mina barn skulle vara mörka, jag ville att de skulle vara blonda som alla andra barn.

Jag var sex år gammal.

I tonåren och i vuxen ålder så blev det mer vanligt att jag bemöttes annorlunda, antingen nedvärderande eller som någon slags exotisk varelse som man var tvungen att tala engelska med (utan att ta hänsyn till att jag talar svenska).,

Jag tror att sättet jag hanterade det på var rätt vanligt för en tonåring.

Jag lade mig an på att tala extra tydligt. Jag försökte att vara så svensk det bara gick i form av kläder och uttryck. Jag var extra artig och väluppfostrad när jag var ute och hade att göra med människor.
Kort sagt, jag försökte smälta in och jag gjorde allt för att inte bli sedd som en representant för alla asiater. Jag slutade med det efter ett tag eftersom jag insåg att jag inte kunde göra något åt hur jag såg ut men det tog några år och ibland kommer det tillbaka.

En annan sak vithetsnormen innebär för mig är ensamhet i viktiga frågor.
det verkligen blivit påtagligt vad vithetsnormen innebär för mig, förutom att sticka ut.
Att umgås i en bekantskapskrets där typ 99% är vita gör att mina problem med rasism och utanförskap blir både väldigt ovana och tyvärr också ibland obekväma frågor att ta upp.
Mina vänner är bra människor med hög medvetenhet och många av dem är riktigt bra när det gäller att vara antirasister och att backa upp mig när det gäller detta med att ifrågasätta vithetsnormen. Men många är tyvärr också väldigt dåliga på det och jag märker att det ofta blir en slags kränkt ton när jag vill lyfta detta med vithetsnormen och hur det i diskussioner går att handla om rasifierades situation till att handla om vita och deras situation samt hur jobbigt det är att jämt höra om orättvisor.

Det gör mig otroligt trött.

För det är inte så svårt att se att vårt samhälle styrs av en vithetsnorm. Det handlar om vardagsproblemen som att jag aldrig kunde hitta foundation i min hudton till att rasifierade personer som tar plats i media och i politiken fortfarande är en sällsynthet.
Det handlar om att synen på att det som vita gör är bättre än det som rasifierade gör och att det anordnar mångfaldsevent för att diskutera det problematiska i vithetsnormen utan att en enda rasifierad är inbjuden.

Det handlar om att vita “återupptäcker” rasismen så fort det händer något i media och helt glömmer att vissa av oss lever med rasismen varje dag.
Det handlar om att vita är så snabba i att fördöma rasism när det handlar om kängor och knogjärn men mindre pigga på att ändra sitt eget nedsättande språk när det gäller att tala om andra kulturer, om de andra, om de som inte är vita.

Det handlar om att vita mer än gärna approprierar delar ur rasifierade kulturer utan att ta någon hänsyn till huruvida det är 1) sårande eller kränkande 2) en nidbild som sprids 3) eller om det bidrar till att ytterligare förstärka fördomar som redan finns om gruppen som approprieras.
Det handlar om att vita som gör detta betraktas som coola och hippa medans rasifierade som har samma hårstil blir sedda som…. ja ni gissade rätt. Udda, skumma och inte en del av vithetsnormen.

Detta är vithetsnorm i ett nötskal och att blunda för att denna struktur existerar (för det gör den i allra högsta grad) är att verkligen ta på sig ögonbindel och leva i en trygghetsbubbla.
För det är klart att jag förstår att man inte alltid vill låtsas om eller hantera saker som är jobbiga, särskilt inte när det innebär att man som vit måste analysera sig själv och sin egen situation i samhället.
Men vi måste kunna prata om obekväma ämnen och vi måste kunna ge minoriteter en röst.
Jag vill att vi pratar mer om vithetsnorm och det jag främst vill är att se fler vita om arbetar för att det ska bli bättre.

Inte genom att tala OM problemet utan att våga tala MED oss som är rasifierade och framför allt att kunna lyssna utan att det vrids till att handla om vitas situation hela tiden.
För det handlar inte om att vi som är rasifierade ska känns oss tvingade att ändra oss för att passa in. Det handlar om att ifrågasätta och bryta ned en norm som är skadlig och som bara skapar murar.